Invandringen har berikat Sverige med hårt arbetande människor såväl som kulturella uttryck. Men med dessa har även hederskulturen anlänt. Det är hög tid att vi försöker förstå den, skriver Luai Ahmed.
På arabiska betyder ordet sharaf heder, och heder är det viktigaste en familj kan ha.
En anständig muslimsk familj måste alltid ha heder, alltid ha sharaf.
Min egen familj hade ingen sharaf. Eftersom min mor inte bar slöja.
Det spelade liksom ingen roll om hon räddade kvinnor från barnäktenskap, vilket hon gjorde, eller kämpade i decennier för kvinnors rättigheter i arabvärldens kvinnofientligaste land, vilket hon också gjorde.
Eftersom hon inte täckte håret så hade hon ingen sharaf.
Hon följde inte islam på riktigt. Han valde, mot guds vilja, att visa sin ”skönhet” för allmänheten. Detta i sin tur betydde att även jag, hennes son, saknade heder.
Hade jag haft heder, enligt mitt samhälle syn på saken, då hade jag tvingat henne att bära slöja. Även om det hade inneburit att jag måste bruka våld.
Som sagt: hedern var det viktigaste i familjen. Ett odiskutabelt faktum.
Läs även: Skogkär: Med mångkultur kom hederskultur och tystnadskultur
För att kunna komma åt hedersproblematiken i Sverige måste man förstå hur det ser ut och fungerar i hederskulturens ursprungsländer. Extremismen såväl som förekomsten av hedersmord varierar mellan länder men även beroende på social klasstillhörighet.
I Libanons huvudstad Beirut kan en kvinna bli dödad av sin egen familj om hon är otrogen mot sin man, vilket är en handling som har stöd i sharia. I Jemens huvudstad Sanaa kan en kvinna bli dödad av sin familj om hon lägger upp en profilbild på sig själv på Facebook eller Instagram, något som inträffat oräkneliga gånger.
För den som är insatt i Mellanösterns olika kulturer råder det ingen tvekan om att de i hög utsträckning begränsar kvinnors frihet, och att dessa begränsningar i många fall leder till döden.
Läs även: Brinkemo: Ny taktik för att relativisera hederskultur
Mångkultur har berikat den svenska matkulturen, musikkulturen och danskulturen. De afrobeats-fester som jag bevistat har varit oslagbara. Var fjärde läkare i Sverige är invandrare. Invandring har verkligen fört mycket bra med sig för Sverige, att förneka det är verklighetsfrånvänt. Men det skär sig när man förnekar att invandringen även fört med sig åtskilliga problem – problem som i många fall är för komplicerade för svensken att vare sig förstå eller lösa.
Indisk mat, sushi eller kebab är go-to-teman när man vill uttrycka beundran för andra kulturer. Men matfixeringen fungerar som ett fikonlöv för de problem som skapar boven i dramat. Av brist på medvetenhet eller kunskap sopar man de problematiska strukturerna under mattan, problem vars utanverk består av mat och dans. Strukturer som är starkt och historiskt inrotade i normer och traditioner som genomsyrat miljoner människors kulturer i århundraden.
Det är rimligt att anta att folk ofta drar mat-och-dans-kortet just därför att de inte vet vad de kan göra för att komma åt hedersproblematiken, eller vad de vågar säga om saken.
De vill ha kebab och falafel, men de vill inte diskutera de problem som anländer tillsamman matkultur som kebab och falafel eller inspirerande danskultur – av rädsla att det skulle kränka människors känslor.
Läs även: Altstadt: Vänstern slirar om hedersvåldet
Eller så kan man faktiskt försöka att göra något åt problemen även om det kan komma att kränka människors känslor. Till försvar för de runt 240 000 ungdomar som lever instängda under hederskultur i Sverige – som saknar den röst och den frihet vi andra tar för givna.
