När det i centrala Malmö öppnas en kommunal fritidsgård för ”tjejer och icke-binära” blir det ännu en påminnelse om att vi inte ska tro att vi har särskilt mycket gemensamt.

Varje gruppering – definierad av sig själv eller av omgivningen – har rätt till sina egna institutioner och behov av skydd mot andras fobier. Det förefaller inte längre finnas några argument mot etniskt, religiöst, könsmässigt eller åldersmässigt uppdelade verksamheter så länge dessa motiveras med en blandning av mänskliga rättigheter och försvar mot diskriminering.

Vårdcentraler och fotbollslag upprättade kring stamtillhörighet blir då fullt logiska. Det går att uppfinna en mängd antirasistiska skäl för att etablera kliniker, som specialiserar sig på att könsstympa flickor från en viss region i ett specifikt land. Skolor som separerar flickor från pojkar, och klär dem i särskilda kläder, bör tillåtas i mångfaldens namn – eller om det nu var toleransens, eller integrationens.

Beteckningarna må variera, det viktiga är att alla värderingar har samma värde. Ingen har rätt att ifrågasätta någon annan. Rummen sluts. Det är sekternas skördetid.

Läs även: Lekander: Identitetspolitik – för bortskämda överklassungdomar

En gång i tiden var jag fritidsledare på en kommunal fritidsgård i ett nybyggt bostadsområde i utkanten av Malmö. Lokalerna var rymliga och ambitionen att ha verksamheter för alla åldrar. Dessutom skulle vi synas runtom i stadsdelen, för att nå dem som inte omedelbart löste gårdskort. Alla skulle med, långt innan detta blev partipolitisk devis.

Och nog framstår öppenheten fortfarande som en sympatisk tanke, särskilt när den jämförs med dagens bidragsunderstödda separatism med tilltagande misstänksamhet mot dem som inte tillhör den egna kretsen.

Samhället betraktas av många inte längre som en möjlighet utan utgör i stället ett strukturellt hinder. Ett av världens minst rasistiska länder visar sig då vara genomsyrat av rasism, och ansträngningar att motarbeta reaktionära sektvärderingar ses inte bara som otillbörlig påverkan utan framför allt som naket förtryck av minoriteter. När de flesta kontaktförsök blir uttryck för ojämlika maktrelationer kan människor bara samtala med dem, som ser likadana ut och har växt upp i samma trappuppgång.

Journalistik blir omöjlig eftersom ingen kan veta, eller ta reda på, någonting som ligger utanför den egna kroppens erfarenhet. Nyfikenhet och informationssökande bannlyses. På Svenska Dagbladets kultursida säger två svarta skribenter att de inte vill intervjuas av vita journalister. På Sydsvenskans kultursida beklagar en romsk journalist att alltför få SVT-program om romer görs av romer. I det separatistiska perspektivet märks dock sällan någon omsorg om andra underrepresenterade grupper; man brukar inte höra dem som betonar vikten av egna upplevelser kräva att undersköterskor bara ska intervjuas av undersköterskor eller hävda att endast arbetslösa i glesbygden kan skildra arbetslösheten utanför Stockholm.

Läs även: Lars Åberg: Ayaan Hirsi Ali var fel sorts migrant och fel sorts offer

Identitetspolitiken och dess separatism är, särskilt i sin mediala utformning, en selfiekultur. Och den bygger på att omgivningen blir ängslig för att framstå som fördomsfull.

Det motsägelsefulla i den svenska självbilden – vi vet vad som är bäst för världen, men har inget värdefullt att erbjuda när världen kommer hit – visar sig också när den konsensusinriktade staten låter sina institutioner stödja olika former av sekterism. Bidragen till etniskt eller religiöst definierade föreningar, skolor, församlingar och projekt motiveras med att mångfalden stärks, trots att åtskilliga av dem inte är det minsta intresserade av någon mångfald.

Ett sätt att underblåsa sekterismen kan vara att ge den juridisk legitimitet. Just före midsommar avslog kammarrätten i Göteborg överklagandena från Skurups och Staffanstorps kommuner, som velat få bort hijab och annan täckande klädsel på flickor i förskolan och grundskolan. Enligt kammarrätten, och den tidigare instansen förvaltningsrätten, strider sådana ambitioner mot religionsfriheten och yttrandefriheten.

Föga förvånande har de som kritiserat kommunerna hänvisat till den luddigt formulerade artikel 14 i FN:s barnkonvention, numera inskriven i svensk lag, som visserligen stipulerar att barnets rätt till tankefrihet ska värnas, men samtidigt betonar att staterna ”ska respektera föräldrarnas och i förekommande fall vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt”.

Eftersom barnkonventionen är en kompromiss mellan nationer med vitt skilda värderingar blir det möjligt att samtidigt prata om barns rättigheter och om vuxnas rätt att upphäva dem. Och det blir närmast omöjligt att ifrågasätta religionens åtskillnad mellan flickor och pojkar.

Kammarrätten konstaterar att det i svensk lag inte finns något generellt förbud mot att bära klädesplagg som utgör ett religiöst uttryck – eller, vilket även det är en legitim uppfattning, ett uttryck för förtryck.

Men är hijab ett tecken på sekterism? Ja, sekterism i bemärkelsen avskärmning om än inte i fråga om antalet proselyter. De flesta sekter kännetecknas av att de är små och inåtvända, men det finns i uniformeringen – oavsett om den är frivillig eller påtvingad – en avskiljning och ett avståndstagande från omgivningen.

Läs även: Hijabförbud hyllas av liberaler, men luktar kommunism

Man vill inte ha det här samhället med dess ogudaktiga principer. Man har egna regler och till och med en egen lagstiftning, om det skulle knipa.

Det är en strukturell separatism som främjar sekttänkandet.

Närvaron av sekter kan förstås vara tecken på ett öppet, tillåtande samhälle. Problem uppstår först om de skadar sina medlemmar eller vänder sig utåt med ambitionen att förändra samhället i grunden. Det är där en sådan sak som hijab på skolflickor blir svårhanterlig.

Är uppfattningen att hälften av barnen måste täcka sitt hår för släkthederns skull så demokratiskt eller intellektuellt intressant att den bör etableras i skolan som ett uttryck för mångfald?

Vad som tycks pågå här är något slags omvänd, negativ kvotering. Kommer du till världen som flicka ska du inte ges samma möjligheter som din bror. Till stöd för könsåtskillnaden, och som en anpassning till en de slutna rummens politik, invigs nu kommunala fritidsgårdar för specifika grupper i stället för sådana som är öppna för alla.

LARS ÅBERG

lars@bulletin.nu