Uppdrag Gransknings avslöjande om hur shiamuslimska imamer agerar hallickar, och tar betalt för att förrätta tidsbegränsade äktenskap för tillfällig sex så att det inte ska behöva förarga Allah, var väl egentligen inte särskilt överraskande. Vem kan väl glömma Nahed Perssons dokumentär Prostitution bakom slöjan? Och om nu traditionen är legitim och utbredd i teokratiska Iran, så behöver man kanske inte vara någon överexpert för att fatta att företeelsen också följt med shiamuslimer till Sverige.

Läs även: Shiamuslimska imamer viger kvinnor för ”njutningsäktenskap”

De vidriga så kallade ”njutningsäktenskapen” utgör förvisso förbrytelser mot såväl sedlighet och moral som mot gällande lagstiftning, men även mot Myndigheten för stöd till trossamfunds demokratikriterier. Och Uppdrag Granskning väckte på nytt frågan varför vi också måste uppröras som skattebetalare. Varför ska staten egentligen stödja trossamfund? Jag har själv exempelvis gått ur Svenska Kyrkan. Är det inte då smått rubbat att jag via skattsedeln ändå måste bidra till andra religiösa församlingars verksamhet – som tydligen även inkluderar shiamuslimska sextransaktioner?

Vår lagstiftning och stat påstås vara sekulära, men ändå uppgick bidragen till samfund och församlingar till 102 miljoner 2020. Stödet skapades en gång i tiden för att frikyrkorna, som måtte haft flitiga och entusiastiska företrädare i riksdagen, skulle få kompensation för Svenska Kyrkans överlägsna ekonomi, inflytande och makt.

2018 utredde den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld, före detta ordförande för Tro och Solidaritet, stödet till trossamfund (SOU 2018). Han föreslog ett förnyat demokratikriterium som skulle kunna exkludera samfund från bidrag. Demokratikriteriet handlar om våld mot person, tvång och hot, kränkningar av barns rättigheter, inskränkningar av bekännandes fri- och rättigheter, diskriminering och klara överträdelser av principen om alla människors lika värde, och om att aktivt motarbeta det demokratiska styrelseskicket.

Det framgår av utredningen att stödet till trossamfund motiveras av de goda föresatsernas snömosigt flummiga fraser. Samfunden antas mångordigt bland mycket annat medverka till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar uppå vilka vårt samhälle vilar.

Men Bjereld inser dock att det föreligger problem och föreslår att demokratikriterierna istället blir en målsättning eftersom flera samfund snarare än att främja demokratin behöver stöd för att utveckla sitt arbete i denna rikting.

Läs även: DEBATT: Tystnaden om ”njutningsäktenskap” är hyckleri

Myndigheten ska därför erbjuda utbildningar för företrädare och olika former av bidrag ska utveckla och stärka samfundens arbete med demokratifrågor, i synnerhet arbete som handlar om jämställdhet, alla människors lika värde och för att möta hedersrelaterade eller homofoba föreställningar. Trossamfunden ska stärka kunskapen i sina församlingar om demokratins principer och upplysa om samhälleliga rättigheter och skyldigheter. Och de ska kunna genomföra utåtriktade insatser för att möta diskriminering, rasism, våldsbejakande extremism och antidemokratiska tendenser.

Och här framträder en intressant konflikt. Om bidrag inte ges till religiös verksamhet så anses det å ena sidan strida mot religionsfriheten. Men om bidrag å andra sidan ges så innebär det samtidigt en styrning och kontroll över samfunden, som även den hotar religionsfriheten. Det poängteras därför att staten inte kan kräva att stödet ska ge några särskilda effekter. Religionsfriheten trumfar således samhällsnyttan. Det finns inga resultatstyrda mål som ger förutsättningar till uppföljning annat än för vissa projekt, som exempelvis antal kvinnor i styrelsen, verksamhetsberättelser och samtal med företrädare.

Staten sysslar alltså med en sorts halvt fördold och förträngd missionsverksamhet. Men istället att för likt Gustav Vasa plundra katolska kyrkan på rikedomar så ger svenska staten exempelvis muslimska församlingar miljonbidrag för att de ska reformeras i enlighet med svensk värdegrund.

Man kan säga att statens målsättning att uppnå ekonomisk likställighet mellan Svenska Kyrkan och andra samfund också gäller normer och värderingar. Samtidigt som man ändå frånsäger sig rätten och möjligheten att kolla upp om man överhuvudtaget får någon utdelning för pengarna i det avseendet.

Det hela är ju övermåttan naivt. När jag går förbi muslimska brödraskapets Stockholmsmoské vid Medborgarplatsen så vet ju jag att därinne så pågår det garanterat ingen verksamhet mot homofobi eller hedersförtryck. Det kommer aldrig att inträffa annat än som teaterföreställningar inför eventuellt granskande myndigheter på föranmält besök.

Läs även: Skogkär: Tystnaden om muslimska njutningsäktenskap är talande

Svenska politiker tycks tro att religiösa ledare plötsligt en dag kommer att inse att västerländska värderingar är det bästa bara vi fortsätter finansiera deras medeltida förställningar. Men hur mycket pengar ska vi pumpa in och hur länge innan alla församlingar har anammat den liberala demokratin och dess grundvalar? Är det ens önskvärt eller möjligt?