Magdalena Anderssons städfirma säger en del om samtiden bortom Säpo och säkerhetshot. Varför har politiker uppmuntrat att företag exploaterar arbetskraftsinvandrare och illegala migranter? Varför har de låtit hela samhällssektorer vittra sönder?

Alla känner till, ursäkta mitt språkbruk, dessa skitförhållanden. Men för vissa är det, som bekant, viktigare vilka ord vi använder än att samhällsproblem åtgärdas.

Läs även: Dahlman: Kollar Säpo om din städerska är farlig också?

Trollformeln Ingen människa är illegal mässas av salongshumanister och utopister av alla schatteringar i allians med mer råbarkade arbetsgivarintressen vars prio är lönepress. Hellre den förljugna eufemismen papperslös än att vi begår tankefel. För ordet illegal kan, som bland andra den grönblå tankesmedjan Fores hävdar, leda till felaktiga associationer mellan migration och kriminalitet.

Efter rapporteringen om Morgan Johanssons hårdare tag och Anderssons villastädning gav en skribent på DN ett strålande exempel på språkaktivisternas världsbild utifrån just ett sådant perspektiv.

Alla vet att en illegal person är någon som begår brottet att olagligt vistas i landet. Skribenten laddade dock likt en magiker dessa ord med en oerhörd och destruktiv kraft i syfte att förgöra alla dess användare.

Hon hävdade att om man kallar en människa för illegal så pekas personens själva existens ut som ett brott och att ”avhumanisera de mest utsatta” är det mest riskfria i dagens Sverige. För att driva tesen i hamn så skruvade hon upp medierefereringen av det inträffade med undermeningen att rapporteringen om säkerhetshot var opåkallad trots att fallet gällde en statsminister. Städerskan som håller sig undan utvisning skulle ha framställts som om hon begick ett ”illdåd”, medan Andersson var ”sårbar och undergiven”.

Mest försåtligt fintade DN-skribenten frågan om de illegalas rättigheter. Hon menade att migration numera inte bedöms utifrån frågor om frihet, rättvisa, behov eller mänsklig värdighet utan beskrivs som ett hot mot nationella intressen. Och att språket tycks användas för att upphäva den ”existentiella jämlikheten mellan människor”.

Men någon sådan existerar inte ens mellan infödda medborgare. Och varför ska personer som vistas i landet illegalt ha samma rättigheter som de med uppehållstillstånd eller medborgarskap? På vilken principiell grund?

Här måste skribenten förgripa sig på Hanna Arendts ord och språk för att gå i mål. Hon klipper till och med ett citat så den ursprungliga innebörden går förlorad. Arendts resonemang i Totalitarismens ursprung (1950) behandlar såklart inte illegala eller arbetskraftsinvandrare i Sverige utan rättslösa människor som fråntagits medborgarskap, plats i samhällsgemenskapen och politisk status i sina hemländer.

Och det intressanta är att Arendt tvärtom konstaterar de mänskliga rättigheternas omöjlighet. Med bland annat hänvisning till Edmund Burke och med Israel som exempel hävdar Arendt att mänskliga rättigheter bara tycks kunna förverkligas som nationella rättigheter. Och jämlikhet menar Arendt ges inte av vår existens utan är resultatet av mänsklig organisation.

Arendt skriver därtill att högt utvecklade politiska gemenskaper och moderna nationalstater ofta insisterar på homogenitet för att de hoppas eliminera de naturliga skillnader mellan människor som i sig själva väcker hat, misstro och diskriminering. Vi har en ”tydlig tendens” att förgöra de som är annorlunda.

Läs även: Altstadt: Skandalen som bara bidde en tumme

Är det någon språkpolis som anser att Arendt avhumaniserade och därmed pekade ut människors existens som ett brott? Eller känner sig manad att misstänka henne för rasism eller nazism?

DN-skribentens spaning och varning att användningen av ordet illegal snart kommer att betraktas som det mest neutrala betyder ju bara att det officiella språket förhoppningsvis lämnar det utopiska tillståndet. Vi lever trots allt inte i arbetar- och bondestaten DDR. Paroller kan inte avvika för mycket från verkligheten för då blir de till slut parodisk propaganda.

Åberg: Köp en bil och krossa systemet

Tvärtemot vad lingvistisk forskning visar tror språkaktivisterna att våra ord skapar maktrelationer. Ord är dock makt och den politiska kampen om språket handlar om att vinna tolkningsföreträde över samhällsproblem. Papperslös – till skillnad från illegal invandrare – signalerar politiska krav på amnesti och fri invandring. Men de idealistiska aktivisterna vägrar inse att resultatet skulle bli en dystopisk värld där de rättigheter skribenten räknar upp snabbt skulle glömmas till förmån för frågor om hot och säkerhet.

Om något så bekräftar artikeln att det vänsterliberala etablissemanget fortfarande saknar ett adekvat språk som kan beskriva samhällsproblem. Vi vet alla, även skribenten, att hela sektorer vilar på illegal eller arbetskraftsinvandrad och grovt exploaterad arbetskraft. Men kommer vi närmare än lösning genom att hyckla med ord och trolla med truten?