När Timbuktu gör reklam för BMW på husväggar och i helsidesannonser blir det ett kommersiellt avtryck med flera bottnar.

Bilföretaget använder sig, föga originellt, av en känd person, men lägger till miljön – ”gamla fiskenät kan återvinnas och bli golvmattor” – och identiteten. Detta är en artist som uttalat sig mot rasism och kapitalism. Köpet av en ny BMW ger inte bara en entrébiljett till finkonsumismens värld utan är också en antirasistisk och systemkritisk handling.

Det är sådant som brukar kallas woke-kapitalism. Woke är den som har vaknat och sett alla orättvisor och som genom att handla rätt produkt vill rätta till problemen. Eller åtminstone signalera att han har hört talas om dem.

Timbuktu i en statusbil blir en utstuderat woke-kapitalistisk symbolbild. I den mån han har någon street cred placerar han den i förarsätet bredvid sin nyvunna folklighet från På spåret. Med sina till golvmattor omgjorda fiskenät tar bilföretaget de nödvändiga krafttag för en förändrad värld som politikerna tycks oförmögna till.

Läs även: Ahmed: Sveriges brist på goda fäder

Woke-kapitalismens kusin är woke-rasismen.

Den utgör identitetspolitikens tunna ytskikt. Eftersom den saknar idéinnehåll och historisk insikt koncentrerar den sig helt och fullt på människors utseende och härkomst.

I Woke racism. How a new religion has betrayed black America (Avery Books, 2021), omnämnd i en tidigare krönika, kliver John McWhorter, amerikansk lingvist och författare, in i denna svartvita världsbild befolkad av syndare och kättare som måste fördrivas. Han identifierar tre antirasistiska vågor i USA: den första bekämpade slaveriet och den lagstadgade segregationen, den andra sköt in sig på det omoraliska i rasistiska attityder medan den tredje, märkbar sedan 2010-talet, hävdar att rasismen är inbakad i samhällets strukturer på ett sätt som gör alla vita människor delaktiga.

Konsekvenserna av det senare är att vita bär på en både kollektiv och personlig skuld och att alla icke-vita måste behandlas med särskild försiktighet.

Den som är observant noterar förstås hur hållningen förändrats från att betona människors likhet till att framhålla deras olikhet.

Och inte bara det: den hudfärgens betydelse man ville bort från har kommit tillbaka i ny förpackning. Med McWhorters ord har vi att göra med en ”nitisk form av inkvisition som tycks beröra nästan varenda uttalande, ambition eller prestation i det moderna samhället”. Människor förlorar jobb och anseende efter påstådd rasism, offentligheten förlorar debatt, nyans och argument.

Det är svårt att tänka sig ett värre skällsord. Ett eventuellt förnekande blir bara en bekräftelse. En gång i tiden verkade vi för att jämställa rasist med pedofil, skriver McWhorter, något som han nu kan ångra eftersom tredje vågens antirasister missbrukar liknelsen. Deras pekande fingrar är maktutövning och accepterar inte att bli motsagda. Det handlar inte om upplysning, det är terror, hävdar han.

De nyfrälsta ser sig som utvalda trots att ingen har valt dem. Fullt övertygade om att de ägnar sig åt motsatsen rider de på sina höga hästar rakt in i rastänkandets mörker.

John McWhorter är knappast den förste att påpeka hur woke-rasismen i själva verket kan infantilisera svarta amerikaner och ge stöd åt en offerkultur, som missgynnar svarta skolelever och påverkar politiska beslut som försämrar tillvaron i stadsdelar med stor svart befolkning. I den nutida antirasistiska liturgin gör den som är vit alltid fel, både när hon negligerar och när hon uppmärksammar svarta.

Att inte se är lika allvarligt som att titta för mycket.

Läs även: Motståndsrörelsen mot woke capitalism

Översatt till svenska förhållanden, och sådant går snabbt nuförtiden, innebär denna tredje våg, nyrasismen, att de flesta skillnader vad gäller sådant som skola, hälsa, bostad och brottslighet kan förklaras med rasism. Det sitter i strukturerna, felet kan inte åtgärdas. Eftersom det är en tolkning utan stöd i det reellt existerande svenska samhället blir slutsatsen att problemet är olösligt.

Även när den är mindre våldsam, rasistisk och auktoritär ritar identitetspolitiken om både identiteten och politiken, gör dem till platta karikatyrer. Fixeringen vid hudfärg har de senaste åren odlats intensivt i reklambranschen, där svarta i representationstänkandets anda blivit kraftigt överrepresenterade. De framstår också genomgående som trevliga, hälsosamma och målmedvetna – ungefär som kvinnorna – medan vita män i reklamen inte sällan framställs som töntar.

Kanske beror det här på internaliserad upplevelse av vit skuld, kanske hoppas producenterna att det ska uppfattas ironiskt. I deras värld är det uppenbart vad man får skoja om och vad som är no go-områden.

Läs även: Altstadt: Biden och wokevänstern fortsätter förtala Rittenhouse

Timbuktu och hans nya BMW utgör en stilstudie i denna woke-kapitalism. Den svängiga musiken har ersatts med allvarsam omsorg om framtiden, men här förmedlas också ett löfte om att vem som helst kan bli förmögen. Hans familjehistoria, med svart pappa från Harlem, står som garant för vakenhet och för företagets modernitet.

Ytans identitet är allt, eller om det nu är identitetens yta. Vad man säger och gör saknar betydelse.

Lars Åberg
lars@bulletin.nu