Magdalena Anderssons städskandal klingar av så sakteliga. Det småblåser på sociala medier men rikspressen saknar bett. En socialdemokratisk statsminister som anlitar en städfirma utan kollektivavtal, som i sin tur utnyttjar illegala immigranter, som kan vara potentiella säkerhetshot. Det borde vara upplagt för en medial och bullrig långkörare.

Politikers höga dubbelmoral är varken något nytt eller sossigt. Det som förvånar är dock skandalens svala medietemperatur.

Då Tobias Billström twittrat att Storbrittaniens migrationsminister minsann fick avgå efter att ha anlitat en städerska utan uppehållstillstånd, så måste jag påminna om hans egna dubbla måttstockar och de många skandaler som snabbt stökades över när han själv var statsråd.

Läs även: Alexandersson: Släpp utopierna

2006 avslöjade Uppdrag Granskning att paret Reinfeldt hade haft barnflickor svart i sitt hem, som under en längre period saknat au-pairtillstånd. Den ena hade arbetat hos Reinfeldts innan avslaget på sin asylansökan 2005. Rest hem men återkommit för att arbeta. Trots att Reinfeldt själv förespråkade kollektivavtal var hon grovt underbetald. Och hade dessutom även jobbat illegalt på ett äldreboende i Täby, alltså där Filippa Reinfeldt var kommunalråd. I början av efterföljande år var hon fortfarande skriven på parets adress. Jag antar att Billström inte ansåg detta skäl nog för hans dåvarande partiledare att avgå.

Samma år ville Lars Leijonborg vinna väljare genom att ställa Alliansen mot Socialdemokraternas ”etiska moras”. Valet handlade också i allra högsta grad om moral, dålig sossemoral. Strax efter segern det året avslöjades dock att finansminister Anders Borg även anlitat barnflickor svart. Sedan kom det fram att det i sju år jobbat en polsk städhjälp som saknade arbetstillstånd i hans hem, fram till 2004. Expressens valda rubrik ”Stödet till ministern” handlade dock inte om städerskans version, som förvisso återgavs i artikeln, utan om de påstått positiva läsarreaktionerna på Borgskandalen.

Både kulturministern Cecilia Stegö (numer Stegö Chilò) och handelsministern Maria Borelius fick avgå i samma veva. Även de hade anlitat barnflickor svart. Men i Stegös fall handlade det nog mest om att en kulturminister inte kommer undan med 16 års obetalda tevelicenser. Tobias Billström själv hade förövrigt inte heller pyntat för public service men pudlade ångerfullt och sjukskrev sig medan drevet blåste förbi. Och Borelius var därtill klantig nog att hävda att hon inte hade råd med barnflicka vitt, trots att hon och hennes man tjänat sammanlagt 16 miljoner under perioden.

Läs även: Åberg: Ett nej till vaccin är ett nej till så mycket mer

Trots att Reinfeldt alltså själv hade anlitat barnflicka utan uppehållstillstånd tog han kraftfullt avstånd från Stegös och Borelius svarta tjänsteköpande, som han för övrigt var fullt informerad om innan de tillträdde. Och SvD frågade underdånigt om ”det inte till och med kunde finnas fördelar med att ha statråd med sådana erfarenheter, folk som inte har ett inte kritvitt förflutet, utan är som folk är mest”?

Mediestormen dog snabbt. Reinfeldt själv hade medvind nog i seglen för att själv myndigt kunna få slut på skriverierna. Han varnade för drevjournalistik och poängterade att han inte letat efter ofelbara människor som statsråd.

Rikslikaren DN lade på ledarplats ut texten kring hur skandalerna skulle förstås och tydas. Avslöjandena benämndes ”moralpanik” och det undrades i egen ideologisk och naiv yra om Anders Borg inte var den förste finansminister som föredrog vetenskap framför ideologi. Att statsråd och statssekreterare brutit mot lagen sågs glatt optimistiskt som en öppning för ett ”helt nytt samhällskontrakt”. Genom en egensinnig tolkning drevs tesen att skandalerna till och med bekräftade regeringen Reinfeldts förträfflighet och de nya ekonomiska reformernas träffsäkerhet:

Människan är mänsklig och benägen att göra fel ibland, vilket regeringen själv så målande har illustrerat. Just därför är det bättre med självrisker och incitament, än med kontroll, pekpinnar och moralism.

Men idag är spelplanen en annan. Och det nya socialdemokratiska självförtroendet märks i pressekreterarens svar på Expressens fråga om den illegala immigranten utanför statsministerns villa: ”Vad har det med Magdalena Andersson att göra?”

Så var är drevet och den ändlösa raden av kreativa uppföljningsartiklar? De hörs förstås inget jubel över Andersson och hennes regering, som under Reinfeldts tid, men klimatet är sällsamt ljumt och stilla. Såvida inte Expressens nyliga intervju med städerskan själv ger storyn en nytändning?

Det är hur som helst unikt att socialdemokratiska politiker får teflonskydd av borgerliga medier som vore de borgerliga politiker. En sorts fridlysning som förstås sätter tonen för public service och den traditionella offentligheten. När dock kulturkriget är över och samhällsekonomin hamnar överst på agendan kommer DN antagligen åter att leda korståget mot de för höga skatterna, de för små löneskillnaderna och de av naturen korrupta och omoraliska sossarna.

Men i dagsläget kunde Löfven och en hel bunt ministrar helt otippat osannolikt överleva Transportstyrelseskandalen och att över 15000 dött på grund av en felaktig och helsjuk coronastrategi. Och Anderssons städfirma utan kollektivavtal är till skillnad från Ebba Buschs korrekta utförda husköp en mild mediebris som snart kommer att lägga sig till ro över ankdammen.

Läs även: Lidström: Säg vad du tycker – och läs historia

Det känns inte så länge sedan som jag felaktig förutspådde att med det rådande medieläget kan inte längre någon socialdemokratisk statsminister vinna val. Sedan kom som bekant SD.

Om Sverigedemokraterna fortsätter att behandlas som en brun demokratifara, och sossarna nu dumpar MP för gott som gammalt avfall, så kommer Andersson snart vara Magda Merkel. Hon kommer genomföra SD:s lag-och-ordnings- och invandringspolitik och bli Mutti med hela svenska folket.