Det verkar som om kommentariatet har missat julens stora nyhet. Regeringen Andersson har avskaffat klimathotets tipping point 2030 och ställt in jordens undergång.

Ursäkta att jag agerar kremlolog, men hur kan man låta bli efter intervjuerna med nya miljö- och klimatministern Annika Strandhäll.

Valet av henne till den ministerposten var minst sagt överraskande. Men meriten som rutinerad orädd kommunikatör och politisk influencer på sociala medier är odiskutabel. Och nu har Strandhäll på sitt informella och yviga vis kommunicerat den socialdemokratiska reträtten bort ifrån Miljöpartiets kärnkraftsfobi och klimathotsextremism. Domedagen ska ersattas med den gröna omställningens glada budskap.

Läs även: Lidström: Vindkraft kunde aldrig fungera

Strandhäll säger förstås enligt Expressens rubrik att kärnkraften inte är framtidens melodi. Men det beror endast på att ”vi fortfarande idag inte hittat smarta lösningar för att ta hand om avfallet”. Vilket i praktiken kan betyda kursändring när regeringen den 27 januari äntligen tar beslut om slutförvaringen.

Näringsminister Thorwaldsson älskar förstås, som före detta LO-ordförande och ombudsman i IF Metall, gruvor och annan tung industri. Och älskar han inte också kärnkraft, och om denna energikälla inte åter blir en socialdemokratisk hitlåt, så blir jag rejält överraskad. Det är ju trots allt inte marknaden utan en annan före detta Metallordförande, Stefan Löfven, och hans historiska sell-out till Miljöpartiet 2014, som förklarar kärnkraftens olönsamhet.

Men det mest förbluffande var hur Strandhäll backade ut ur klimatapokalypsen. I Expressen ville hon inte prata om klimatomställningen med ”pekpinnar” mot enskilda individer, eller fokusera på ”alarmism” och ”klimatångest” utan istället se ”möjligheterna” i den gröna omställningen.

Och trots att Strandhäll i DN flaggade för osäkerhet om att nå målen på 45 procents minskning av utsläppen i Sverige och världen så formulerades även här den nya politiken som ”’mindre pekpinnar och mer möjligheter’”. Vi som individer ska inte behöva axla allt ansvar genom att känna ”flygskam och plastpåsar och allt det ena och det andra”. Vi känna hur ”jäkla smart”, ”sjukt kul” och ”sjukt bra” det är med exempelvis Northvolts etablering i Skellefteå. Och Strandhäll lyfter fram sin känsla av ödmjukhet inför att det inte är enkelt att nå utsläppsmålen och att risken finns att de ökar. Ödmjukhet! Inte rädsla eller förskräckelse.

Strandhäll kommunicerar alltså hur socialdemokratin ska se ut efter miljöpartikatastrofen. Hon bekräftar också min känsla av att luften verkar gått ur klimathotsrörelsen. Om en ledande anvarig politiker inte vill driva fram alarmism, ångest och skam då vi står inför mänsklighetens snara utplåning betyder det helt enkelt ett erkännande av att en tipping point om åtta år nu är en förbrukad politisk strategi.

När Greta Thunberg utropades till Guds profet skrev jag i Aftonbladet att hajpen runt henne var skogstokig. Och där någonstans peakade domedagsentusiasmen med influencers flygskam och rösterna för klimatdiktatur.

Läs även: Altstadt: Blåsta politiker är ett demokratiproblem

Jag kan ha fel men Greta själv spräckte sedan bubblan under klimatmötet i Glasgow när hon avslöjade vad alla visste. Kejsaren är verkligen naken. Vad politikerna sysslar med är bara, med hennes uttryck, ”bla bla bla”.

Men Greta och klimathotsrörelsen lever i symbios med världens ledare. De är måltavlor men skänker ändå trovärdighet och legitimitet åt Greta och budskapet om jordens undergång. Och vice verca kan politikerna kapitalisera på klimatalarmismen för att vinna poäng för sin insiktsfulla och progressiva handlingsförmåga .

Men om världens eliter verkligen trodde på undergångshotet skulle de inte bete sig så vårdslöst och bekymmersfritt eller låta oss i mindre skala göra detsamma. En självklarhet som dock inte tål offentligt ljus. Så när Greta högt yttrade sanningen om ledarnas ineffektivitet liksom brast banden och illusionen kring den politiska teatern.

Strandhäll har praktiken släckt ner Gretahajpen och upphävt ragnaröken. En epok går mot sitt slut och den ängsliga pk-medelklassen kan fortsätta flyga med mindre skam. För sossarna och moderaterna kommer väl snart att göra upp om Arlandas utbyggnad. Och miljöpartiet kanske inte ens överlever valet trots Per Bolund som apokalypsens poster boy.

Läs även: Alexandersson: Allt är Miljöpartiets fel!

Sossarna har inte bara blivit bruna rasister när det gäller invandrings- och kriminalpolitik utan kan snart bli värsta klimatförnekarna. Det pragmatiska maktpartiet kommer dock att låtsas som det regnar medan de sakta vrider skutan.

Och som om inget nytt egentligen hänt kanske kärnkrafts- och klimatglädje snart kommer att bli den gamla vanliga socialdemokratiska politiken.

Jag för min del tycker det ska bli ”sjukt kul” att se vilka politiker och opinionsbildare som följer med när vindarna vänder. Och vilka domedagskarriärister och apokalyptiska profeter som väljer att antingen retirera eller stupa på klimatångestens och de nödvändiga livstilsförändringarnas kulle.