Trots låga opinionssiffror tvingades Löfven aldrig tampas med någon intern opposition, eller tämja rasande fackförbund. Statsministern behövde inte utstå journalisters snaskande spekulationer kring sina moraliska fel och bagatellartade brister. Till och med Dagens Nyheter, som jagat sossar i decennier, och som fortfarande har status bland eliten att peka ut mainstreams mittpunkt, lät Löfven komma undan levande. Hur är det möjligt? I den gamla vanliga världen skulle Covid-19 varit statsminister Löfvens tsunamikatastrof.

Det beror på ett extremt och märkligt läge jag skrivit om förut men måste tjata om igen. Vi inte bara varnas för stöveltramp som retorik, utan trettiotalet praktiseras faktiskt redan som handfast politik. För vem kunde tro att vi skulle få uppleva en klassisk folkfrontsregering i Sverige à la europeisk mellankrigstid – och att det var den gamle metallordföranden Stefan Löfven som skulle stå mellan oss och fascismen?

Läs även: Gudmundson: Löfven uträttade noll och blev partiets hjälte

Jöken som folkfront mot SD har varit en makalös maktstrategi för att fixa arbetsfred mellan politikens stridslystna parter. Löfven har exempelvis lyckats utradera partiets urgamla höger–vänster-konflikt: vem vågar bråka om vinster i välfärden när fascismen står för dörren? Dessa konflikter har begravts så djupt att ingen längre minns att Löfven en gång hyllades på Svenska Dagbladets ledarsida för att han som näringslivsvänlig högersosse aldrig skulle göra Sverige till ett ”tokland”.

Mona Sahlin lyfte Löfven in i sin maktcirkel och hon utropade även Miljöpartiet till blivande partner. I kampen om regeringsmakten förödde sedan Löfven sin traditionella väljarbas bland det breda LO-kollektivet i utbyte mot Miljöpartiets ynka fyra procent av urban wokemedelklass. Och det var den före detta fackordföranden Löfven, inte Reinfeldt, som ville liberalisera arbetsrätten i utbyte mot regeringsmakten.

Läs även: Bokslut över Löfvens arbetspolitik: Skulle bli bäst i EU – blev tredje sämst

Löfven sägs vara en skicklig maktspelare. Men han bakband till slut även sig själv i en rad omöjliga positioner. För att inte spela SD i händerna var även Löfven tvungen att spela politisk pajas. Förortens religiösa fundamentalister, gangstergängen och de kriminella klanbaserade nätverken har länge utövat grovt våld mot den officiella Sverigebilden. Men Löfvens ”Vi har aldrig varit tryggare” förbyttes bara till förvåningens ”Vi såg det inte komma” tryfferat med ett otal ”Det är oacceptabelt” och en radda förnekanden av invandringspolitikens uppenbart destruktiva konsekvenser.

Det är sorglustigt att Löfvens resa från anonymitet till makten i Metall motiverades med att ledningen ville ha någon som kände till ”hur det fungerar i kaffehörnor och låter i arbetarkök”. I rollen som partiledare och senare statsminster var han tvungen att bli programmatiskt stendöv inför just de egna leden.

Läs även: Löfvens migrationsfacit: 800 000 uppehållstillstånd

Sönderfallet accelererade men borgfreden bestod. Så lugnt och stilla utan trummande mediedrev och hojtande med avgångskrav vek väljarstödet ner sig mot juholtnivå.

Vi fick inte ens se Löfven bli knuffad ur sadeln. Han fick bara pyspunka i den tunga uppförsbacken, klev av och lämnade hojen i diket. Och den partiledare som måste plocka upp cykeln och köra vidare borde se till att just där lämna kvar Miljöpartiet.