Vi bevittnar just nu i realtid hur en diktaturstat invaderar ett demokratiskt europeiskt land. Ryssland utövar massivt våld mot civilbefolkningen i Ukraina, miljoner drivs på flykt och tusentals tas emot i Sverige.

Och naturligtvis känner sig många manade att göra sin vänsterplikt. Den som föreskriver medieaktörer att förutsägbart och försåtligt undra om inte ukrainarnas ögon- och hårfärg blottar oss som enbart selektivt solidariska. För att vi öppnar våra hjärtan bara för sådana som ser ut som oss – och än en gång har svensken avslöjat sig själv som rasist.

Läs även: Makram: Vänsterns kognitiva dissonans om Ukraina

Jag behöver inte köra hela argumentlistan mot resonemanget. Svaren är självklara och på sociala medier har många redan gjort jobbet. Jag vill bara tillägga att om en massa unga ukrainska män deserterade från krigstjänsten och flydde hit skulle de knappast, trots rätt utseende, få samma välkomnande som nu ges till kvinnor och barn.

Min politiska intuition säger mig dock att just sådana män skulle bli favoriserade av vänsterns debattörer och aktivister, som en särskilt utsatt grupp. Bland annat på grund av en programmatisk men ändå godtycklig pacifism. Men de skulle även tillskrivas större offerstatus tack vare den destruktiva tvärtompolitiska hållning som säger att man måste omfamna allt det som motståndarna klandrar.

Bomberna faller över Ukraina och i Sverige sadlar man de gamla käpphästarna: svenskarna som rasister och hycklare, frågan om svenskt medlemskap i Nato och vilka svenska politiker som är de största Putintrollen och varmaste Putinkramarna.

Varför inte istället lyfta blicken och fråga oss vad Natos ledning och västvärldens toppolitiker egentligen har för agenda, när de onekligen verkar sakna en sådan?

Många menar att det var uppenbart att Putin skulle invadera Ukraina. USA och diverse experter kunde förutse invasionen nästan på dagen. Så jag undrar varför ingen militär strategi utarbetades för hur Putin skulle stoppas och civilbefolkningen räddas?

Kommer ni ihåg Operation Unified Protector, den flygförbudszon NATO upprättade över Libyen 2011 för att skydda civilbefolkningen? Svenska flygvapnet deltog också med en så kallad fredsframtvingande enhet.

Nato upprättade även en flygförbudszon över Bosnien 1993–1995. Man bombade dåvarande Jugoslavien 1999 i elva veckor för att tvinga Milošević att skriva under fredsavtalet, och till slut gick marktrupper in i landet.

Och efter det första Irakkriget 1990 upprättade USA, England och Frankrike flygförbudszoner över Kurdistan och det shiamuslimska området som skydd mot Saddam Husseins flygvapen.

Läs även: Brinkemo: Närhetsprincipen är inte rasism

Jag hävdar inte att alla invasioner eller operationer varit legitima, fick önskvärda effekter eller genomfördes utan stormaktspolitiskt egenintresse.

Men faktum är att Nato och dess allierade skyddat libyer, bosnier, kroater, kurder och irakiska shiamuslimer – men idag avstår från att rädda ukrainska liv.

Beror det på att ukrainare är mindre värda som blonda, blåögda européer? Handlar det om att Nato gör skillnad på folk och folk och hycklar om allas lika värde, eller hur ser vänsterns intersektionella maktanalys ut i detta fall?

Vi bevittnar en tragedi vars enda komiska aspekt är de alarmistiska kraven på omedelbar ansökan om svenskt Natomedlemskap. Man fortsätter alltså att pumpa upp Putins militära kapacitet när det är uppenbart att den ryska armén är helt igenom urkass och undermålig vad gäller disciplin, utrustning och logistik.

En munsbit för Nato, vars slagkraft skulle fått invasionstrupperna att backa hem för länge sedan. Det har ju gått över 20 dagar och ryssarna har ännu inte intagit Kiev.

Jag kan därför inte låta bli att tänka på säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski, författare till The Grand Chessboard, och hans skryt om hur CIA lurade in Sovjetunionen i Afghanistan med avsikten att få rådsrepubliken att kollapsa.

Men har Ryssland via signaler om Natos passivitet lockats in i Ukraina för att Putin ska köra slut på sitt imperium, så är det ändå civila som får betala priset med sina liv.

Jag har i tidigare krönikor skrivit att jag inte tror på idén om den gränslösa och galna Putin. Och jag tror inte skälet till att västmakterna låter Putin hållas beror på att han besinningslöst kan få för sig att fingra på fel knappar. Det handlar inte om kärnvapenhotet utan som vanligt när det gäller geopolitik om råvaror.

Europas ledare hukar fegt bakom atombomben som ursäkt och hycklar handlingskraft med selektiva sanktioner. De låter Ukraina dö för att säkra leveranserna av Putins gas, olja, flygbränsle och därmed sina egna opinionssiffror.

Sådana prioriteringar brukade förr få vänstern att börja hamra på tangenterna men i detta nu är det tyst som i graven. Har hipstermedelklassen aldrig hört talas om Noam Chomsky?

Och varför kräver inte opinionsbildarna från vänsterns liberala gren, de som förr om åren hejat på olika Natoingripanden, en flygförbudszon över Ukraina? Tja, de lyder väl som vanligt mainstreammedias mjuka regim.

Så var är den så kallade bombhögern idag när den behövs som bäst? Helt absurt att jag som vänster ska behöva åkalla Per Ahlmark.

Nato och dess allierade bedriver en undergivenhetspolitik. Med tanke på de forna militära skyddsaktionerna för att rädda liv borde väl passiviteten på modern svenska kallas för rasism mot Ukrainas folk.

Läs även: Altstadt: Nato borde ingripa i Ukraina

Och Putintroll och Putinkramare tycks mig som passande namn för västvärldens politiker och deras svans, som tydligen instämmer med Putin om att Ukrainas självständighet är en parentes och att landet är en del av det ryska imperiet.