Hur obegripligt obegåvat eller kanske katastrofalt klantigt var inte SD:s hantering av sin sedan länge aviserade och efterlängtade vitbok. Äntligen skulle partiet via en gedigen och akademiskt certifierad forskarinsats göra en Vänsterpartiet. Det vill säga lägga sitt mörka förflutna på bordet för att förhoppningsvis kunna gå vidare reningsbadade av självspäkande sanning. Och så visade sig, enligt Expressen, att idéhistorikern Tony Gustafsson gick med i partiet 2017. Oklart i skrivande stund om eventuellt utträde skett.

Läs även: Sandström: Det schizofrena tillståndet i svensk politik

Ridån gick ner men med tanke på bakgrunden hos de som knåpade ihop Vänsterpartiets vitbok behövde inte Gustafssons partikoppling automatiskt ha lett till gatloppets mediala förnedring. Det var ju aldrig någon hemlighet att författarna stod VPK, sedermera V, nära. Det kunde till och med ses som en fördel, eftersom de hade inifrånkunskap i själva ämnesområdet, alltså Vänsterpartiets historiska skuld.

I SD:s fall kom det oss till kännedom genom ett graverande avslöjande som förstås underminerar Tony Gustafssons arbete. Partiledningen måste ha vetat eller inte velat veta alltför mycket, i hopp om att vitboken oförvitliga innehåll skulle tala för sig självt. SD hade ju inte direkt några mängder meriterade personer att välja på som villigt skulle bryta mot det strikta akademiska tabut och låta sig kontamineras av närheten till partimaterialet.

En av frågorna som också automatiskt och besvärande tornar upp sig är förstås vad Tony Gustafsson kan ha trixat med för att framställa partiet i ett mer försonande ljus. Men i del 1 av sagda vitbok faller, som bekant, inte mycket ut till partiets fördel. Det skulle i så fall vara att de allra flesta founding fathers med bakgrund som nazister och/eller i Bevara Sverige Svenskt snabbt försvinner ur bilden sedan själva grundandet av SD är avklarat. Den avgörande trovärdighetsfrågan återstår dock för del 2, och hur partiets ursprungliga ideologiska bruna rötter förhåller sig till dagens mer blomstrande SD.

Och så frågorna alla väntar på trots att de flesta kommentatorer förstås redan bestämt vilka svarsalternativ som är de rätta: Är Jimmie Åkesson partiets kostymklädde reformator eller en i lönn heilande nasse i bomberjacka? Är partiets idag öppna välkomnande definition av svenskhet bara en fasad för att deportera alla med invandrarbakgrund och avskaffa den liberala demokratin?

Att personer och partier förändras ligger i själva sakens natur. Få kan dock erkänna det, det ses som ett nästan skamligt faktum. De hävdar istället kontinuitetens eviga nu som om det förflutna aldrig existerat. Jag önskar förstås att alla partier lät oberoende forskare, helst verksamma utomlands, för att garantera oberoende, skrev vitböcker. Men också att politiker bara här och nu kunde gå ner på knä, förklara sig och erkänna sin omvändelse.

Läs även: Altstadt: SD och rasismen borta när Sjöstedt tecknar partiets historia

Alla som vet något om Vänsterpartiet fattade exempelvis att Jonas Sjöstedt trixade med vår tillit och den högre sanningen när han glatt förklarade medlemskapet i Kommunistisk Ungdom från och med 1978 med hänvisning till partiets livslögn att CH Hermansson bröt lojaliteten med Öststaterna redan på 60-talet. Alla vet ju också att det var kommunismen som i början av 90-talet sade hej då till nuvarande Vänsterpartiet inte tvärtom.

Och KD som tidvis försökt framställa sig som den enda bäraren av oföränderliga värden har kappvänt hej vilt genom decennierna. Minns också hur Bo Lundgrens Moderater helt plötsligt blev det Nya arbetarpartiet under Fredrik Reinfeldt utan att vi fick veta mycket mer än att partiet gjort brakförlust 2002. Hur kunde vidare landsortscenterpartister förbli lojala med Stureplans-C och hängivna socialliberaler i Folkpartiet ställa sig bakom systemskiftets alla nyliberala reformer?

Och var Åkesson rasse 1994 är det väl bara att erkänna och sedan trovärdigt berätta om sin omvandling. För det intressanta enligt mig skulle vara om politiker kunde förmå sig att öppet resonera kring själva förändringen. Vad hände, hur tänkte de och hur kom de fram till sina nuvarande positioner?

Den senaste politiska omförflyttningen är av gigantiska mått, medan de offentliga förklaringarna förstås är underdimensionerade för att inte säga obefintliga. Gissa vilka jag syftar på? Socialdemokraterna har återigen som vid förra valrörelsen börjat låta, enligt egen och allmän antirasistisk måttstock, som nationalsocialistiska aspiranter som försöker övertrumfa varandra inför en stundande ölkällarkupp. Nu senast Ygemans idéer kring folkförflyttningen av icke nordiska invånare. Det borde ju råda en skriande efterfrågan på regeringsröster som på djupet berättar för oss hur det kunde bli så här rasistiskt igen och igen. Men det finns tydligen bara ett parti som obefläckade kan tillåtas vara bruna när det passar utan krav på akut vitbok.

En part i samhället har faktiskt till uppgift att klämma fram förklaringar och utgöra en bromskloss för den fräckt babblande politiska klassen. Så jag lägger ansvaret på medierna, den tredje statsmakten, för att politiker kan komma undan utan att behöva intellektuellt redogöra för vare sig nuvarande politik eller fotbyten.

Medias uppgift är just att konfrontera, pressa och avslöja alla partier obarmhärtigt. Men det lama medberoendet av sina potentiella offer och det slappa slaveriet under den snabbt föränderliga tidsandan har lett till att jag misstror såväl journalister som politiker, liksom deras motiv och kompetens.

Läs även: Ahmed: Vi borde prata om Sveriges framtid, inte SD:s dåtid

Dock. Om de folkvalda tvingades vara öppna och ärliga kunde de kanske skänka lite mänsklig trovärdighet till alla omvändelser. Om de till exempel då och då utförligt erkände att och på vilket sett och varför de har haft så åt helvete genomfel, så kanske de skulle kunna omvända mig från politikerförakt. Och återställa en smula trovärdighet.