Under en lång tid har socialdemokratin tappat sin kompetens att regera. Det blir smärtsamt tydligt i fallet Andersson.

När Stefan Löfven meddelade sin avgång så borde det från början ha konstaterats att det finns ett fastslaget avtal mellan Socialdemokraterna och regeringsunderlaget. Avtalet gäller partierna, inte personerna. Det hade i så fall kunnat ske en smidig övergång. Det hade blivit som en kopia av Löfvens återkomst efter misstroendet.

I stället inleddes ett märkligt förfarande av förhandlingar, där stödpartierna skulle få en omgång till och Socialdemokraterna behövde backa ytterligare. Andersson lyckades inte etablera sig som ledare för en kommande regering utan blev en förhandlare. En svag förhandlare, som inte kunde pressa fram en lösning.

Andersson lyckades heller inte bedöma situationen rätt, utan gick till kammaren för votering utan att ha löst konflikterna kring budgeten och statsministerposten. Hon klarade inte att reda ut situationen som uppstod och måste begära entledigande från en post hon aldrig ens hann få.

Vänstern försöker knuffa skulden på Centerpartiet. Men det är inte Centerpartiets ansvar att ställa sina röster till förfogande. Hade Magdalena Andersson skött sina förhandlingar och väntat med att gå till votering hade utgången kunnat bli en helt annan. Kontrasten till Löfven, som väntade från september till december, är slående. Löfven blev statsminister medan Andersson är i ett Juholtskt limbo. Det är hennes eget ansvar, eftersom hon inte begärde tid tills hon kunde presentera ett förslag som hade stöd.

När drömmen om Andersson som socialdemokratins återupprättare presenteras nämns sällan den parlamentariska situationen. Oavsett om den leds av Löfven eller Andersson är det en mycket svag socialdemokrati som är klämd mellan tre partier av varierande seriositet.

Läs även: En bra dag för alla som hoppas på maktskifte

Som finansminister har Andersson dessutom aldrig varit någon Kjell-Olof Feldt, som bråkade och ställde krav på sin statsminister. Oavsett om det varit migration, energi, Corona, cementkris eller något annat av regeringens haverier har Andersson alltid stått bakom besluten. Antingen har hon låtit Löfven fatta dåliga beslut eller så har hon instämt.

Andersson tycks inte vara en väg ut ur socialdemokratins kris. Hon ser ut att förvärra den. När hon kommer tillbaka för att på nytt söka stöd är det på en budget som inte är hennes. Hennes samarbetspartier ser att hon är svag och alla vet från början att de är beredda att låta henne falla. Månader före ett val så vore detta inte heller särskilt politiskt farligt för stödpartierna. Andersson kan därmed varken ställa tuffa krav eller lova fritt eftersom budgeten låser henne.

Och när hon sakta går mot sin första valrörelse så blir det i egenskap av den som förlorade budgeten, som missade sin första chans att bli statsminister och som är en svag part i förhandlingar. Vill hon dessutom hålla sig väl med Miljöpartiet så kommer det att bli svårt att bryta bilden av ett parti som ogillar bilar, industri, glesbygd och traditionell manlighet. Vilket kommer driva ännu fler, inte minst LO-medlemmar, över till Sverigedemokraterna.

Det skulle förvåna om Anderssons första valresultat blir bättre än Löfvens sista.

Läs även: Sju fantastiska timmar

Klas Hjort är fri skribent.