Tänk så olika liv kan bli.

På grund av händelser som man inte råder över.

Men som djupt präglar en.

Så är det så klart för alla. Ingen väljer sina föräldrar, ingen väljer sitt kön, sin klass eller kultur eller vad man kommer att råka ut för.

Ändå… Sofie Löwenmarks livsöde sticker ut, i alla fall i en svensk kontext.

Inte bara för vad hon varit med om, utan för vad hon gjort av det.

Sofie är dotter till en marockansk pappa och en svensk mamma. När hon var ett år mördade pappan hennes mamma.

Hon växte därför upp med mormor och morfar, sedan en moster.

Sofie har från första början kastats in i omständigheter som hon inte valt, men som hon med åren tvingats lära sig hantera. Och till slut gjorde en profession av. Men det skulle dröja förhållandevis länge.

Läs även: Lars Åberg: Den som är mest diskriminerad vinner

Jag minns hennes debut i offentligheten för fyra år sedan. Sofie, som hade många år i restaurangbranschen bakom sig, stod nu plötsligt i SVT:s direktsändning hos Timbro där hon lade fram en rapport om myndigheten MUCF:s finansiering av bland annat islamistiska grupperingar. Hon var 37 år, helt okänd för allmänheten. Hon hade på eget bevåg, utan tanke på publicering annat än på Twitter, börjat granska hur aningslöst myndigheter finansierade våldsbejakande miljöer. Timbro hade uppmärksammat hennes tweets och frågat om en rapport.

Hon stod inför tv-kameror men ingen visste att hon sekunderna före sändning låg på golvet i ett kontorsrum, skakande av nervositet.

Hennes rapport fick ett enormt genomslag. Och hennes debatt med myndighetens generalsekreterare, Lena Nyberg, blev viral.

Livet kastades om. Hon blev krönikör hos Expressen och GP, fick erbjudande från andra stora tidningar och från SVT.

I dag jobbar hon på Doku.nu, en stiftelse som granskar den våldsbejakande/radikala islamistiska miljön och den vidare frågan om hederskultur och integration. Det gör hon med initiativtagaren Magnus Sandelin, Johan Lundberg och Anna-Lena Lodenius.

– Magnus Sandelin hörde av sig och hade en idé om att starta ett slags motsvarighet till Expo men fokuserad på våldsbejakande islamism och angränsande miljöer. Såklart jag tackade ja.

Hennes första granskning på Doku, något av ett scoop men som övriga media inte reagerade på förrän ett år senare, handlade om rektorn för Vetenskapsskolan i Göteborg, som visade sig finnas på Säpos lista över våldsbejakande extremister. Det var en mängd missförhållanden på skolan, inte minst hade man anställt återvändande IS-terrorister. Skolan stängdes som ett resultat av granskningen.

Men låt oss backa bandet.

Från början drömde hon om att bli modedesigner. Hon kom in på Textil- och konfektionslinjen på Kortedala gymnasium 1995. Hon bodde då i Hindås i en villa vid en sjö, pittoreskt, så hon pendlade till skolan. Mötet med klasskamraterna blev något av en chock.

– Där mötte jag för första gången hederskulturen. Det fanns fyra klasser, men skolan hade placerat alla med någon form av invandrarbakgrund i en klass. Jag var den enda som sa att jag var svensk trots att jag inte var den enda som var född i Sverige, vilket mina klasskamrater tyckte var konstigt. I deras ögon var jag marockan.

I klassen var alla tjejer förutom en kille.

– Jag upptäckte att alla levde i hederskultur. Jag förstod direkt att det var annorlunda, men visste inte vad det var.

Hon blev aldrig en del av klassen, kände sig ifrågasatt från första början och överöstes av frågor som för den 16-åriga Sofie kändes obehagliga.

– De frågade om jag fick gå ut på kvällarna, om jag hade pojkvän, vilket jag hade, och om vi verkligen fick träffas. Det kändes så märkligt att bli ifrågasatt för något som för mig var så självklart.

Rent konkret märktes hederskulturen genom att flera av tjejerna hämtades av sina släktingar, ofta bröder, när skolan var slut.

– En klasskamrat blev bortgift till en kusin i Norrköping. Hon var så rädd.

Drygt 60 procent av tjejerna hade dispens för att slippa vara med i idrotten. Killen i klassen tyckte det var obekvämt att han sågs som ett obehag varför han började idrotta med en annan klass. Trots att det inte fanns någon kille på idrottslektionen fick de inte idrotta.

– Lärarna kallade de här tjejerna för ”klockflickor.” De fick alltid gå från sista lektionen när de ville så att de hade marginaler att hinna hem i tid om spårvagnen skulle vara försenad.

Av alla elever var det bara Sofie och den ende killen som hade designdrömmar.

– En tjej drömde om att bli läkare, men det här var den enda utbildning föräldrarna kunde acceptera. Det var så uttalat att det inte var tänkt att de skulle ha någon arbetskarriär överhuvudtaget, men att kunna sy kunde vara bra. Man såg nog utbildningen som gamla tiders hushållsskola, de skulle förberedas för ett liv i hemmet med man och barn.

Hur tolkade du det du såg?

– Det var jobbigt, jag var tonårstjej och hade fullt upp med mitt eget liv. Eftersom de här tjejerna inte fick ha någon fritid utanför skolan kunde man inte bli vän på ett personligt plan. Jag blev väldigt ensam. En tjej från Pakistan, jättefin, drömde verkligen om att få komma hem till mig och fika. Vi pratade ofta om det. Men snart insåg jag att det var så otänkbart att det skulle ske, hon skulle aldrig våga fråga sina föräldrar.

Allt var så jobbigt att hon till slut hoppade av skolan och började på en annan och lade den chockartade upplevelsen bakom sig.

Trodde hon.

– Länge tänkte jag inte mer över vad jag varit med om men ett par år senare, jag var kanske drygt 20, ramlade det över mig. Jag började fundera så mycket över vad som hade hänt med dem och någonstans här började mitt mer djuplodande intresse för de frågor jag i dag jobbar med.

Var erfarenheten i gymnasiet verkligen ditt första möte med hederskultur eller mötte du den redan som ettåring när din pappa mördade din mamma?

– Jag har tidigare inte kategoriserat det som hedersvåld utan som våld i nära relationer. Men i dag, när jag har en helt annan bild och kunskap om min pappa och hans släkt, och att han hade varit gift tidigare, med ett barn i Marocko, har jag delvis en annan bild. Min pappa hade före mordet berättat för sina landsmän att han skulle döda mamma men ingen lyfte ett finger för att försöka stoppa honom. Att han hade hedersnormer är helt klart.

Bara i Göteborg lever 15 procent av niondeklassare under hedersnormer. Skribenter med feministisk profil matar ut texter om ickefrågor. För mig känns det som att någon har slitit ner allt porslin på golvet som ligger i kras. Och så är fokus på den där fettfläcken på det enda glaset som står kvar på bordet.

Man brukar säga att våld i nära relationer är något som fördöms av det omkringliggande samhället, också av andra familjemedlemmar, men att hederskulturen är kollektivistisk, att våldet stöds av omgivningen…?

– Jag håller på att göra en omfattande granskning om alla omhändertaganden av barn som är hedersrelaterade i Sverige, minst ett år tillbaka i tiden. Jag kan inte svara ännu hur många det är, men vansinnigt många. Många hundra. Man kan se att det är ett väldigt omfattande kraftigt våld med tillhyggen. Som mot den där flickan vars pappa hade fått reda på att hon använde tampong. Han misshandlade henne och sedan kom andra släktingar och misshandlade och bestraffade henne eftersom de ansåg att hon förlorat sin oskuld. Det är kollektivistiskt, ja, till och med förväntas av omgivningen.

Hur bedömer du att kunskapsnivån är i Sverige om vad hederskultur är?

– Många av dem som har plattformar medialt är inte intresserade av de här frågorna. Jag tror att många är rädda för något som är så primitivt. Det finns en sån oerhörd rädsla för många av de här frågorna: klan- och hederskultur. Det är reella problem men som man inte vågar genomlysa. Därför växer det här obehindrat. Bara i Göteborg lever 15 procent av niondeklassare under hedersnormer. Skribenter med feministisk profil matar ut texter om ickefrågor. För mig känns det som att någon har slitit ner allt porslin på golvet som ligger i kras. Och så är fokus på den där fettfläcken på det enda glaset som står kvar på bordet.

Läs även: Per Brinkemo: Den svenska formeln för solidaritet

Hur kan dessa skribenter framhärda trots utvecklingen, med att stirra sig blinda på ”fettfläcken”?

– Det är faktiskt obegripligt. Och sorgligt. Utvecklingen går ju dessutom i fel riktning. När jag gick på gymnasiet i Kortedala fanns det uppenbarligen hederskultur redan. Men nu!? Hedersproblematiken växer så det knakar och det finns inte några direkta motåtgärder, inte ens en idé om vad man ska göra. Och lika lite någon enad lägesbild om hur stort problemet är. Det finns fortfarande från politiskt håll röster som gärna vill relativisera. Man vill gärna prata om svensk hederskultur, vad det nu är, för att späda ut debatten. Hur detta kan förtigas övergår mitt förstånd. Det gjordes en undersökning för några år sen, här i Göteborg, att hedersnormer ofta är starkare hos barn till den generation som invandrat, än hos dem som är uppväxta här. Det bådar ju inte gott för framtiden.

Men vi har ju en feministisk regering?

– Det provocerar mig väldigt mycket, det är fult, det är fräckt, ett sätt att låtsas som att just den här regeringen på något sätt skulle särskilt ta tag i sådana här frågor, det kan man ju inte se överhuvudtaget.

Men man talar mycket om representation i bolagsstyrelser och orättvisa löner…?

– Jovisst, och det är kosmetika, gäller frågor för några få. De riktiga frågorna upplever jag inte alls att regeringen tar i. Det gjorde förvisso inte den tidigare heller, men den kallade sig åtminstone inte för feministisk. Visst, det har kommit någon enstaka straffskärpning…

Hedersbrott är nu, i ärlighetens namn, ett särskilt allvarligt brott.

– Ja, och det är jättebra. Men en sådan lag gäller de mest utsatta och när brottet redan har skett, men vad gör det för hela den stora massan som inte hamnar i domstol. Mörkertalet är enormt eftersom rädslan hos de utsatta är så stor. De berättar inte. Men visst, kriminalisering av hedersbrott är bra, liksom utreseförbudet, men det gäller bara när det kommer till misstanke om könsstympning och äktenskapstvång, inte alla dem som skickas på uppfostringsresor.

Tre representanter för Miljöpartiet: Hirvonen, Ali och Hellström Gefwert, skrev nyligen en debattartikel om hederskultur och att den måste bekämpas. Tror du de har fattat nu vad det här handlar om?

– Jag tror absolut att de har fattat men de ligger ju alldeles för långt efter. Sen är de ju också… de avslutar debattartikeln i stil med att man måste anlägga intersektionella perspektiv och då… ja, då tar man ju liksom tillbaka allt det man tidigare har sagt.

Sofie jobbade en tid som politisk tjänsteman för Demokraterna i Göteborg. Där såg hon samma typ av logik som i den nämnda artikeln.

– Det prånglades hela tiden ut handlingsplaner. När det handlade om hederskultur skrev man att planen skulle ha ett intersektionellt perspektiv. Sen pressade de in att socialsekreterarna vid omhändertagande av unga i hedersärenden skulle göra en maktanalys av barnens etnicitet. Du fattar…

– När man släpper den grundläggande likabehandlingsprincipen, och det menar jag att man gör här, hur i hela friden skulle maktanalys av ett hedersutsatt barns etnicitet hjälpa det? Det är för mig en stor gåta.

Om likabehandlingsprincipen applicerades, vilka konsekvenser för antalet omhändertaganden skulle det få?

– Redan som nivåerna är i dag börjar det bli en allt större betungande del för kommuner. I Angered, som har i särklass flest omhändertaganden, är det en tung post för stadsdelen. Amanda-kommissionen visade att omhändertaganden inte görs i den omfattning som de borde plus att omhändertaganden avbryts av ekonomiska skäl. En person som jobbar i Angered berättade för mig om en socialsekreterare som varit ute på en skola och berättat om hederskultur och var man söker hjälp. Det slutade med att det blev tre omhändertaganden samma dag plus att ett stort antal utredningar startades. Från högre ort sa man då att det här får ni inte göra om.

Vilka åtgärder skulle du rekommendera till politiker?

– Man är nog bra naiv om man tror att man kan utrota hederskulturen lite snabbt och lätt med en svensk jämställdhetsplan. Det är hög tid att förbjuda kusinäktenskap, det är så den förs vidare. När jag läser alla de här domarna rör det sig i nästan samtliga fall om tvångsäktenskap med kusiner i första led. Det framkommer också i domarna att också deras föräldrar är kusiner. Konsekvenserna av detta borde ju var och en kunna förstå, både vad gäller hederskulturens bevarande i sig, men också de medicinska komplikationerna. Det kom en rapport från Göteborg nyligen som kopplar samman hederskultur, klaner, islamism och kriminalitet. Där framkommer väldigt tydligt att tvångsäktenskap är ett medel för att upprätta lojaliteter mellan olika familjer.

Det verkar finnas en rädsla hos politiker att stigmatisera hela grupper?

– För mig är det 100 procent självklart att granska extrema grupper. Det är det bästa sättet att inte stigmatisera hela grupper. Om man inte gör det blir det omöjligt för den som står på utsidan att avgöra vad som är vad. Sen ska man alltid granska grupperingar och rörelser som är samhällsskadliga. Det borde vara fullkomligt självklart.

Är det mindre vanligt med radikalisering efter att IS ”fallit”?

– Det är inte helt lätt att svara på, inte minst nu under pandemin. Men av det jag ser talar inget för att det minskar. Jag bygger det på vad jag hela tiden ser i mina granskningar, alla jag pratar med kontinuerligt, polis, boende i utsatta områden. Det är allt fler i förorter som ringer och berättar att de är jätterädda, själva muslimer. Vi hade en förskola i Göteborg som stängdes men som återöppnade. Då gick fruar till IS-återvändare och knackade dörr och hade kommunens blankett i händerna och sa: skriv på, ditt barn ska gå i den här förskolan. Det skapar så klart en väldig rädsla eftersom de boende vet vilka de här människorna är. Min bedömning är inte helt annorlunda än Säpos. De här miljöerna har tiofaldigats på tio år.

Hur många finns i dessa miljöer?

– Den senaste siffran som har några år på nacken är 2 000 individer. Och nu pratar vi bara om den våldsbejakande delen. Utökar man den gruppen till islamister som lägger sig i sin omgivnings leverne, då talar vi om helt andra siffror.

Är du någonsin rädd?

– Det har funnits tillfällen när det varit väldigt hotfullt. Men jag går inte omkring och är rädd till vardags. Då hade jag inte kunnat jobba med detta. Däremot är jag rädd för att jag ser hur allvarlig samhällsutvecklingen är.

Vad driver dig?

– Jag sökte inte offentligheten, den har inte varit min drivkraft. Jag gynnas heller inte som person av detta. Jobbet gör mig fattig ekonomiskt och jag är ibland utsatt för en del otrevligheter. Det är ett driv, något jag vill göra, eftersom behovet av genomlysning är så stort.

– Sedan är det viktigt att ge plats för annat i livet också. Skogen och havet är viktiga platser för mig. När jag blir trött på salafistiska predikanter plockar jag bär och svamp eller badar salt.

Text: Per Brinkemo

Per Brinkemo är journalist, författare och krönikör för Bulletin.