En energikris, en bränslekris, en invandringskris, en kriminalitetskris, en vårdkris. Fler exempel finns säkert, men det centrala att peka ut är att vi verkar leva i en tid av kriser. En tid av kriser inte på grund av att vi lever i en apokalyps, världen omkring oss går inte igenom något fasansfullt farligt skifte – istället verkar våra kriser vara resultatet av våra ledares politiska beslut. Hur kan vi ha tillåtit våra ledare att nå den här punkten? Är det ondsinthet eller är det korruption? Det verkar snarare som att vi inte väljer våra ledare alls, utan vi väljer varumärken för organisationer som existerar inte för folkets bästa utan för den politiska industrin. Hade vi valt de hade vi funderat mer på kompetens och mindre på nonsens.

Vår liberala demokrati är inte ensam om att uppvisa det här mönstret i. Ministrar beter sig som om de köpslog om inflytande i staten. I USA utsåg Obama sina ministrar utifrån Citigroup rekommendationer, vilket vi fick veta först 2016 tack vare Wikileaks, inte 2008 när det hände. Det året fick däremot Obama Nobels fredspris för att ha blivit vald på samma löften som alla andra amerikanska presidenter.

Läs även: Lindén: Makten till Socialdemokratins barn och inte till andras ungar

Lobbying i Sverige är inte lika extrem som i USA, men mönstret är ändå densamma. I Sverige röstar de flesta på samma parti livet ut. Det är få som har lojalitet till en ledare, utan istället är urgamla organisationer som Centerpartiet och Socialdemokraterna vad man egentligen röstar på. Man röstar på ett varumärke utan några garantier och utan någon kompetens, man röstar på ett namn och inte på att lösa ett problem. Socialdemokraterna idag är väldigt olikt vad det var för länge sedan, och ändå kommer en stor del av röstarna idag helt enkelt från de som alltid röstat på partiet. Folk vaneröstar.

Men vad händer med en gammal vana när resultatet inte blir detsamma? När man är ung kan man äta vad man vill och aldrig träna, därför att man har en viss metabolism. Likaså kan vi säga att när Sveriges demokrati var yngre, hade landet en annan metabolism. Nu, som när man blir vuxen, har vår metabolism försämrats, den är långsammare. Vi kan inte längre äta enligt samma vanor och vi kan helt enkelt inte rösta enligt samma vanor. Vi måste sluta rösta efter organisationer och istället rösta på människor. På ledare, inte vad som i praktiken är företag vars intäkter kommer från personlig lobbying för statligt inflytande.

Nyligen röstade riksdagsledamöter upp sin egna lön. De senaste tio åren har visat en ökning för dessa enligt riksdagens egna uppgifter, en ökning på 15 600 kronor. Deras arvode per år är numera 860 000 samtidigt som några av landets största utmaningar blir alltmer påtagliga. Vi normala människor ska se fram emot ett bensinpris som närmar sig 20 kronor, elpris mot 2 kronor per kilowattimme, kanske mer. Vi får se vår allmänna vård försvinna, och samtidigt att våra bostadsområden transformeras av invandrare med kriminella ambitioner. I denna situation ser vi alltså en större belöning för våra så kallade ledare, snarare än någon form av bestraffning.

Olof Palme avfärdade tjänstemannaansvaret, och det har aldrig lyckats komma tillbaka. De som är menade att leda landet har alltså lyckats med en operation där deras organisationer själva väljer sina ledare, de väljer ledare utifrån arbiträr ideologi och tjänster och gentjänster, på god ton. Samtidigt samarbetar dessa organisationer om att utöka hur mycket de kan extrahera från oss. Hur mycket kan de få upp skatten, hur mycket kan deras löner öka, hur många jobb kan de skapa åt sina vänner, hur mycket inflytande och subventioner kan deras personliga nätverk ta del av?

Läs även: Lidström: Regeringskris och krisande demokrati

I vår nuvarande regering, som inte är det enda exemplet, finns det kända fall som exempelvis Morgan Johansson som var väldigt nära en missförtroendeförklaring 2019. Han har erhållit positioner som folkhälsominister, migrationsminister, inrikesminister och justitieminister.

Dessa poster låter ju minst sagt intressanta då det är vården som varit ämne för debatt om dess dysfunktionalitet flera val i rad, invandringen varit en populär fråga sedan den fick Sverigedemokraterna in i riksdagen i 2010 och gäng problemen som nu dykt upp för att polisen inte varit givna den organisation som de kräver för att lösa deras uppgifter. Alla dessa områden har med andra ord en man med mycket makt, som ingen personligen riktigt valt, rört vid.

Hur har han fått dessa positioner, hur han blivit en ledare för vårt land på det sättet han varit, om han nu varit så inkompetent och misslyckats på exakt varje område han hanterat och sedan flyttat till nästa innan han kunde laga det han tagit sönder? Gamla vanor i den svenska befolkningen har skapat en ignorans och lathet. Problemet är inte politiker, problemet är politiken i dess nuvarande läge.

Läs även: Gudmundson: Regeringens vanskötsel hotar demokratin

I Sverige är Sverigedemokraterna kanske det enda exemplet inom politiken där en ledare röstas på snarare än ett parti. Men problemet där är att partiet sakta transformeras till ett parti som alla andra, och Åkesson som ledare är otestad. Vad lösningen på ledarskapskrisen i Sverige, kan jag inte säga. Om Åkesson vinner valet, kanske han ger oss alla den lösning vi inte insåg att vi behövde. Men för tillfället ser det likadant ut i hela politiken – ledare väljs inte på kompetens, ledare väljs på någonting helt utanför vad normala människor kan se. Den så kallade demokratin som vi har verkar mer och mer som en lobbying i skuggorna ju närmare man kollar. Och om vi inte fixar detta, så kommer vi inte bara aldrig lösa våra kriser, utan vi kommer få fler tills hela saken kollapsar.

Historien är inte generös med exempel på goda samhällen som följt på fallet av en demokrati, och vi har ingen anledning att tro att det är en god idé att låta de den demokrati vi ärvt förruttna.

Ska Sveriges demokrati överleva så måste vi välja bättre ledare. Det är så enkelt.

Leif Erik Jarl
Samhällsdebattör och grundare av podden Med Folket