Det råder regeringskris i Sverige. Magdalena Andersson har kanske varit statsminister i sju timmar, dock utan att bekräftas, och sedan kanske avgått. Vad ska Miljöpartiet göra? Hur kommer Centern att rösta efter att ha släppt igenom oppositionens budget? För de politiskt intresserade är detta ett spel på hög nivå. Men vad har det med demokrati att göra? Som jag diskuterar i min bok Representativ demokrati – mycket lite.

Förvirringen beträffande vår demokrati är närmast total och rör en mängd frågor. Till att börja med, vad menas med demokrati? Demokrati betyder folkstyre. Folket styr. Och folket styrde verkligen i Aten. Detta även om endast 35–40 000 fria män räknades som medborgare. Dessa 35–40 000 styrde. I Sverige har vi istället representativ demokrati. Vi väljer representanter. Sedan styr de bäst de kan en stat med hundratusentals anställda och hundratusentals uppgifter. Det folkliga inslaget börjar med att vi väljer representanter. Sedan upphör det, åtminstone i lagligen sanktionerad form (vad den diffusa allmänna opinionen säger påverkar däremot alltid). Därefter får vi vår chans igen efter fyra år.

Det bästa vi kan hoppas på i en representativ demokrati är att kunna rösta bort representanter som missköter sig. Men sedan valet 1911 har vi dessvärre proportionella val i Sverige. Vi röstar på partier, på åsiktspaket. Erfarenheten säger att vi bara kan rösta bort omkring fem procent av riksdagsmännen i ett val. De personer vi röstar bort blir dessutom sedan ofta utredare, förtidspensionärer, ambassadörer, landshövdingar eller får internationella toppjobb, något vi medborgare fortsätter att betala för.

Läs även: Alexandersson: Hoten mot demokratin kan komma från oväntat håll

Hotet om att bli bortröstad är därför ett mycket svagt styrmedel i Sverige, något som gör att det demokratiska inslaget också är mycket svagt i vårt politiska system. De proportionella valen gör vidare att även om partierna stod för alla de hundratals åsikter de ger uttryck för i en valrörelse, så är det sedan åtta partier i riksdagen som ska förhandla fram något. Åsiktspaketen blandas därför ihop i riksdagens utskott, kammare och i regeringen. Om det partierna utlovade i valrörelsen nu ens var allvarligt menat, något som inte alls är säkert.

Men ändå fascinerar det politiska spelet en stor del av befolkningen. Varför då? Forskningen visar att de som är mest pålästa och mest insatta är väljare som intresserar sig för politik i nöjessyfte, som andra intresserar sig för fotbolls- och hockeylag. Och precis som inom idrotten så överger man inte sitt lag. De mest insatta i politiken är också de som med minst sannolikhet skulle ändra uppfattning om ny information kom i dagen. Rosenbad Cup är därför stor underhållning för en hel del människor i Sverige. Hur kommer Centern att rösta? Vad blir miljöpartiets reaktion? Vad gör då Vänsterpartiet? Hur kommer Magdalena Anderssons lag kontra? Men det är samtidigt ett exempel på en usel representativ demokrati.

Hur skulle en väl fungerande svensk representativ demokrati kunna se ut? Det finns en rik erfarenhet att lära av både från svensk historia och från omvärlden. För det första skulle den endast ha enmansvalkretsar, där en person väljs med relativ majoritet (”first past the post”). Riksdagens andra kammare skulle inte ha så många ledamöter heller, säg 150 personer. Här i Kiruna/Gällivare skulle vi rösta fram en enda person i Malmfältens valkrets, en person vi hade förtroende för. Detta val kan ha föregåtts av öppna primärval i de olika partierna, något som minskar partiernas inflytande.

Läs även: Norell: Sverige är ingen mogen demokrati

Men vore inte det odemokratiskt? Alla åsikter skulle ju inte företrädas. Som om våra partier företrädde alla åsikter… Den viktigaste invändningen är dock att proportionella val är baserade på illusionen om representativ demokrati som folkstyre. Det är det inte och det kan det heller aldrig bli. Med enmansvalkretsar är det som lättast att rösta bort representanter som missköter sig. Det är allt vi kan begära av en representativ demokrati. Hotet måste vidare vara verkligt för att vi halvt om halvt ska kunna kontrollera vår representant. En vald representant ska i så liten grad som möjligt kunna utnyttja sin maktposition för att vinna nästa val.

Efter valet samlas riksdagsmännen i Stockholm. Med ett fungerande konstitutionellt statsskick har man också maktdelning. Regeringen beror därför per definition inte av riksdagen, utan det är en president, en valkung eller en arvkung som styr. Riksdagen granskar vad den styrande makten har gjort och planerar att göra. Den röstar igenom en budget, den stiftar lagar. Sedan kan man mycket väl tänka sig att den som förr upplöses efter några månader. Under omkring 300 år så samlades Sveriges riksdag för det mesta vart tredje år och ledamöterna fick inte heller någon lön. Eller så sitter riksdagen endast samlad 10–15 veckor om året på våren. Det var så det fungerade i Sverige fram till och med 1949. Därefter lades tyvärr en höstsession till.

Läs även: Gudmundson: Regeringens vanskötsel hotar demokratin

Det centrala för en representativ demokrati är att vi väljare så lätt som möjligt kan jämföra vad som utlovades med vad som beslutades och sedan gjordes. Dessutom urskilja vad resultatet faktiskt blev och avgöra vem eller vilka som var ansvariga för detta.

Det är endast med sådan klarhet vi kan göra informerade och därmed demokratiska val. Detta är idag omöjligt. I en fungerande representativ demokrati skulle det politiska spelet inte heller som idag mest vara en form av underhållning.

Erik Lidström
Tekn. dr. och författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.