2020 – annus horribilis – blev ett dystert uppvaknande. Plötsligt stod det tveklöst klart att det Sverige som många trodde fanns – politiskt, medialt och kulturellt – sedan länge upphört att existera. Om det ens funnits är en annan sak.&nbsp;

Blir det som är fel mer rätt bara för att man själv eller någon man sympatiserar med gör det? Eller det som är rätt plötsligt fel för att någon som man inte sympatiserar med gör det? Det verkar nästan så. Avsaknaden av fördömanden från vänsterhåll efter de senaste dagarnas graverande uppgifter om statsminister Stefan Löfven (S) och hans ministrars förehavanden i julhandeln, liksom generaldirektör Dan Eliassons resa till Kanarieöarna, är beklämmande. Och talande.&nbsp;

Alice Teodorescu Måwe. Foto: Karl Gabor.

Teodorescu Måwe: Plötsligt stod det tveklöst klart att det Sverige som många trodde fanns, sedan länge upphört att existera.

Förtroendebrott i Coronans tid

Det svenska samhällskontraktet behöver omdefinieras utifrån den faktiska verkligheten som blivit alltmer uppenbar. Efter decennier av slöseri med skattepengar, där statens och kommunernas åtaganden kontinuerligt expanderat, framstår diskussionen om vad som de facto utgör välfärdens kärna som mer angelägen än någonsin tidigare.&nbsp;

Arbeta, gör rätt för dig, betala din skatt – i gengäld lovar staten att garantera din trygghet, frihet och tillgång till kvalitativ vård, skola och omsorg. Det är andemeningen i det svenska samhällskontraktet. Ett tänkt samförstånd om ömsesidiga förväntningar och intressen, om utbyte mellan medborgare och stat. En överenskommelse som sagts motivera ett av världens högsta skatteuttag.&nbsp;

Det svenska samhällskontraktet behöver omdefinieras utifrån den faktiska verkligheten som blivit alltmer uppenbar.

Teodorescu Måwe: Gör din plikt, kräv din rätt – eller?

<h4>Som läsare ska du varje dag erbjudas nya, tankeväckande perspektiv i en alltmer komplex och polariserad samtid. Vi har lyckats med vårt uppdrag om du ibland håller med oss, men misslyckats om du alltid gör det. Konsensus är inget självändamål; det fria, demokratiska samtalet är för sin överlevnad beroende av olikhet.</h4>

Hur hade Sverige sett ut om debattklimatet varit mer sökande, mer tillåtande, mer nyfiket? Om samtalet hade tillåtits flöda, inte abrupt avslutats, vid insikten om en stundande meningsskiljaktighet? Om fler politiker hade vägletts av viljan att lyckas, i stället för rädslan att misslyckas? Om fler journalister hade funderat kring vilka perspektiv som utelämnats, vilka följdfrågor som inte ställts, vilket det journalistiska uppdraget över huvud taget ska vara? Om vi alla, på våra arbetsplatser, runt våra köksbord, i våra tankar, oftare hade vågat stanna kvar i det okända eller obekväma – i det som uppstår mellan det uttalade och det outtalade, mellan det tänkta och det som vi inte ens kommer på att vi inte har tänkt. Just det glappet ska Bulletins ledarsida utforska.&nbsp;

Teodorescu Måwe: Vi ska skapa och driva opinion, inte ängsligt följa den.