Det är inte hot som får mig att sluta skriva, utan debattklimatet. Debatter som borde ha varit avhandlade för längesen dyker upp igen. Det är ett slags måndag hela veckan-känsla, och nu är det nog för mig, skriver Anosh Ghasri. &nbsp;

KRÖNIKA. Det har gått mer än tjugo år, men jag minns den kvällen tydligt. Jag stod och väntade på bussen när fyra män kom fram och undrade vad jag hette. Frågan var inte särskilt svårt att svara på. Är du med i MUF? Ja, det var jag på den tiden. Därefter förklarade de, låt oss kalla det med inlevelse och en ton som lämnade en del övrigt att önska, att de inte uppskattade en artikel som jag hade skrivit. Den handlade om islam och slöjan. På den tiden skrev inte många med utländska namn i länets tidningar, så det var inte svårt för dem att lista ut vem som skrivit artikeln. Det riktigt olustiga var att de faktiskt visste var jag bodde och vad jag hade för mig. Tidningens redaktör hade i förväg uppmanat mig att vara försiktig med mina ämnesval. Men som ung och politiskt aktiv skrev jag artikeln ändå.&nbsp;

Det är inte hot som får mig att sluta skriva, utan debattklimatet och det uppskruvade tonläget.

Anosh Ghasri: Därför slutar jag med skrivandet

Symboliska spel och ideologiska reningsbad tenderar i svensk offentlighet att breda ut sig på bekostnad av sakfrågor. Den farsartade diskussion som pågår kring Konstfacks salong Vita havet är illustrativ för hur en uppsättning idéer har tagit makt över vår tanke, skriver Anosh Ghasri.&nbsp;

KRÖNIKA. Under Fotbolls-VM 1990 möttes Kamerun och England i kvartsfinalen, en match som Kamerun förlorade. När kameran zoomade in på Kameruns avbytarbänk såg det uppgivet och dystert ut. Arne Hegerfors, som kommenterade matchen, sa då: ”det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk.” En kommentar vars dubbeltydighet Hegerfors nog inte tänkte på i stundens ingivelse.

Rasism påstås i samtidsdebatten dölja sig i varje vrå och inom snart sagt varje människa.

Anosh Ghasri: Konstfack frälser oss från våra rasistiska synder

Människors belägenhet förklaras med förtryck av majoritetssamhällets dolda illvilja. Då blir rån, gängkriminalitet och stenkastning mot blåljuspersonal revolutionära motståndshandlingar. När etnicitet och hudfärg kommer in i bilden kortsluts tankeförmågan, skriver Anosh Ghasri.&nbsp;

KRÖNIKA. Rapparen Yasin Byn kom, sågs och kulturdebatten vaknade. Samma debatt som gärna ägnar sig åt dejting och ”kanske-män” samt komikers erotiska fantasier om hädangångna dramatiker, icke-radikal och lättsmält som den är, fick fart. På scen stod nämligen ingen mindre än ”Invandraren”. Inläggen har stundtals varit lika ytliga, men debatten har fått mer spinn, som den brukar när Invandraren gör entré. Varför? Jo, därför att etnicitet och hudfärg kortsluter analysförmågan hos många och by default-inställningen aktiveras. Hur ska vi förstå detta? En mörkhyad, kriminell rappare eller en förtryckt invandrare som i sina våldsglorifierande texter egentligen bara uttrycker utanförskapets frustration? By default-inställningen väljer det senare alternativet, så är systemet programmerat för att det ska rimma med berättelsen om Invandraren.&nbsp;

Ola Rapace rappar om rasism med Kartellen på Grammisgalan 2014.

Människors belägenhet kan inte förklaras med förtryck av majoritetssamhällets dolda illvilja.

Anosh Ghasri: Nej, gängbrottsligheten är inte majoritetens fel

Självcensur försätter oss i en situation där ögat ser, hjärnan noterar, analysen ger sig själv, men munnen inte förmår att artikulera det. Den som inte vågar tala, skriva eller debattera fritt, den som inte menar vad&nbsp;den säger eller säger vad den inte menar, riskerar att tappa bort sig själv i lögner – lögner som till slut blir sanningar som man tror på, skriver Anosh Ghasri.

KRÖNIKA. Jag och två kollegor, varav den ena boendets chef, stod runt ett bord. En ny ensamkommande hade anlänt till boendet. I ett noga övervägt ögonblick, när inga andra hörde, säger en av dem det som inte fick sägas högt på den tiden, att han var äldre, över 20 år. Ja, han var uppenbart överårig. Majoriteten av de boende var överåriga. Kulturen på boendet återspeglade dock det rådande narrativets begrepp; barn, ung, duktig, snäll, gullig, – ord som användes av chefen själv. &nbsp;

Självcensur försätter oss i en situation där ögat ser, hjärnan noterar, analysen ger sig själv, men munnen inte förmår att artikulera det.