Birgitta Sparf har gett sig ut på ondskans och korruptionens väg, och har nu sjunkit så lågt att hon till och med tar Dagens Nyheters ledarskribent Amanda Sokolnicki i försvar. Hur ska detta sluta?

Många i min så kallade vänskapskrets på Facebook stoltserar med att de minsann aldrig skulle läsa Dagens Nyheter, det är de allt för smarta för. Vilket är helt okej, det är ett fritt val vad man betalar för och läser.

Birgitta Sparf envisas med att tänka själv, och är inte så politiskt inkorrekt som det är korrekt att vara. Foto: Dagens nyheter, 22-04-2026

Sparf: Läs först, kommentera sen

Män och kvinnor röstar olika. Det är inte så konstigt då vi är olika till biologin. Tyvärr lever vi nu i ett feminiserat samhälle där den kvinnliga medkänslan har gått till överdrift, skriver Birgitta Sparf.

I gårdagens Aktuellt tas frågan upp <a href="https://www.svtplay.se/video/j1qq31p/aktuellt/igar-21-00?position=646">att kvinnor och män röstar väldigt olika</a>. Om enbart kvinnor skulle gå till val idag skulle vänsterblocket få 64 procent av rösterna, om enbart män röstade skulle högerblocket få 54 procent.

Det är dags för männen att ta sitt ansvar. Foto: Joel Mott, Unsplash

Sparf: Det är männens jobb att styra samhället

Lyckligtvis börjar allt fler få upp ögonen för den hotande islamiseringen, vilket exemplifieras av Kristdemokraternas burkaförbud. Men en viss grupp män verkar ta utvecklingen med ro. Kvinnor har det inte lika lätt. Detta skriver Birgitta Sparf.

Med risk för att bli tjatig återkommer jag till debatten om islam och det förbud mot burka och niqab som Kristdemokraterna nu hårdsatsar på inför valet.

Framtiden för svenska kvinnor? Foto: Amood Oyindamola, Unsplash

”Varje gång jag möter dessa hijabisar tänker jag instinktivt ”förtryck””

Sparf: Det är inte männen som behöver oroa sig för islam

Mycket av det som en gång gjorde Sverige till Sverige har förändrats och försvunnit. Det huvudsakliga skälet är politiskt storhetsvansinne, bland annat i form av massinvandringsprojektet. Detta skriver Birgitta Sparf.

Vi som växte upp i Sverige på 50- och 60-talet, i viss mån även på 70-talet, har en unik livserfarenhet med oss; vi fick förmånen att få leva i det lugna, fina och homogena Sverige som nu är borta för alltid. Vi vet hur det var, och hur det fortfarande kunde ha varit.

Författaren på promenad med sina storasyskon Per och Kari i Söder Rälta. Foto: Erik Sparf

Vi kommer aldrig mer tillbaka till Bullerbyn