Världen förändras, och vi förändras med den. Men traditionerna ger en stadga i tillvaron, något som låter oss återuppleva vår barndoms jular och binder samman generationerna i gemenskap, skriver Bitte Assarmo.

Det finns mycket att oroa sig för, det råder det ingen tvekan om. Men det finns också mycket att glädjas åt. Våra traditioner, till exempel, som – trots oro i världen och hot från odemokratiska krafter – lever vidare år efter år och får oss att känna den där speciella värmen inombords. 
 Just nu förbereder jag mig för julen, och trots att så mycket är annorlunda mot vad det var under barndomens jular bär jag fortfarande med mig mycket av traditionerna från mina föräldrar och deras föräldrar. Jag tillbringade min barndoms jular på landet, i min mammas gamla barndomshem i en by utanför Kristinehamn. Där bodde morfar kvar, liksom min moster som varit sjuk större delen av livet och förblev det som kallades ”hemmadotter”. Där firades julen på samma sätt som den alltid firats. Granen kläddes med flagg-girlanger, kulor och färggranna (och sköra!) fåglar, och på bordet stod en julskinka med ben, som morfar rimmat själv, i sällskap av grisfotsaladåb och hemgjord leverpastej. 
 Lutfisken var given, liksom dopp i grytan – och det var mormors sirapslimpor som skulle doppas i det glänsande skinkspadet, inget annat dög. Vid den tiden var mormor död sedan länge – hon dog många år innan jag föddes – och brödbaket hade tagits över av mamma och moster. Men det gick bra, det också. Det jag minns mest av allt det festliga och vackra är kanske ändå det varsamma, nästan avskalade. En tindrande kristall, den brandgula ”proletärstjärnan” i köksfönstret, en elljusstake i finrummet, mycket mer dekorationer hade vi inte. Förutom hyacinterna förstås. De drev min moster upp under hösten och under julen blommade de i varje rum och fyllde huset med juldoft. Och så vedspisen och kaminerna förstås. Det är nog det jag saknar mest med barndomens jular: knastret och doften från vedspisen... 
 En enda jul firade jag hemma i lägenheten. Det var den julen då Hong Kong-influensan härjade och både morfar och moster insjuknade lagom till jul. Jag kunde inte föreställa mig att julen skulle bli det minsta god, men när mamma och pappa gav mig belysning och en transformator till mitt älskade Lundby-dockskåp blev det en ganska stämningsfull jul ändå. Men redan på annandagen ringde morfar och berättade att de frisknat till, så då packade vi in oss i Saaben och körde direkt dit och firade jul en gång till. Det har runnit mycket vatten under broarna sen de där åren. De gamla har gått ur tiden och numera är vi bara ett litet sällskap som firar jul tillsammans. Det är inte ens alltid vi äter traditionell julmat. Men känslan är densamma. Kopplingen till kulturarvet, till vår historia. Och under någon av julens festdagar står det alltid en grisfotsaladåb på bordet – som hela familjen älskar och gärna äter av. 
 Det är knappast någon hemlighet att svenska traditioner behandlas styvmoderligt i det offentliga Sverige. Någon svensk kultur har vi inte, försöker mediekåren hamra in i våra medvetanden, och frågar man Nordiska museets intendent Jonas Engman finns det knappt en enda tradition som är svensk. Men det är ju bara den ängsliga mediekåren och de lika ängsliga kulturarbetarna som har fått för sig att svensk kultur och svenska traditioner alltid måste bemötas med kritik. Vanligt folk bryr sig inte. Vanligt folk fortsätter att hålla på traditionerna. De firar jul och andra storhelger som de alltid gjort, de värderar kulturarvet och rycker på axlarna åt den politiskt korrekta elit som fått för sig att de framstår som bättre människor för att de fnyser åt det svenska. 
 Det här ser jag hos alla människor jag möter. Den där stillsamma förnöjsamheten. Glädjen i att klä granen och duka upp ett festbord. Det glädjefyllda vemodet i att tänka på de som inte längre är med oss. Traditionerna förenar oss även i tider av oro.

God jul! Foto: Carl Larsson, Public domain, via Wikimedia foundation

Nog finns det en svensk kultur och en svensk gemenskap

Assarmo: Traditionerna förenar oss – även i oroliga tider

En sådan slump att just judar var målet för terrorattacken i Australien! Och en sådan slump att den utfördes av en far och son med rötter i Mellanöstern! Bitte Assarmo är dock skeptisk.

Det är måndag när jag skriver det här. Måndagen den 15 december, och medan många av oss förbereder oss för att fira jul så har den judiska högtiden Chanukka just börjat. Och den började med ett terrordåd med (hittills) 15 döda och dussintals skadade. 
 Till en början var mediernas rubriker präglade av återhållsamhet. Det pågick visserligen en judisk fest på stranden men gärningsmännens motiv kunde man inte veta säkert. På amerikanska CNN gick nyhetsankaret ut med förmaningar till människor om att inte ”spekulera” och SVT Nyheter undvek till en början att alls berätta om det judiska firandet på stranden utan nöjde sig med att rapportera om att det var en ”turiststrand”.

Intifadan har globaliserats. Gazas hälsomyndighet. Foto: Mark Baker / TT

Assarmo: Bondi Beach skedde inte i ett vakuum

Barn ska inte sitta i fängelse – men det ska vara för att de inte begår brott. Om de begår brott, åtminstone grova eller många brott, så har vi inget val. Detta skriver Bitte Assarmo.

Modeordet nummer ett bland liberala och vänstersinnade just nu är ”barnfängelse” –självklart yttrat med skepsis och avsky. Tanken på att sänka straffåldern, så att en omyndig våldsbrottsling kan plockas bort från gatan och sättas bakom lås och bom är tydligen något av det mest hårresande dessa människor kan föreställa sig. Men vad är ett barn? Och går det verkligen att jämställa en tonårig mördare med en femtonåring som trimmar mopeden? 
 Den frågan är högst relevant att ställa sig nu, när braskande rubriker om styggelsen med ”barnfängelse” möter oss i snart sagt alla publikationer och från alla organisationer som anser sig vara humanitära. De får det att låta som om vi ska spärra in femåringar i en iskall fängelsehåla på vatten och bröd till tidens ände. Det är djupt missvisande. Det här handlar inte om barn i den bemärkelsen vi generellt föreställer oss. Det handlar om tungt kriminella tonåringar som begått många brott – de må vara tretton, fjorton eller femton men har ett våldskapital som vida överskrider det hos de flesta vuxna. 
 Aftonbladets politiske redaktör, Anders Lindberg, är en av de främsta motståndarna mot denna förfärliga lagändring. Barn måste få leka, klagar han, barn måste få gå i skolan, vara med mamma och pappa, helt enkelt vara baaarn! 
 Men barn som begår grova våldsbrott har naturligtvis lämnat lekstadiet för längesen. Skolan lär de knappast heller vara särskilt begeistrade i. Och dessutom: är det verkligen så självklart att barn som begår grova våldsbrott, till och med mord, ska behandlas som andra barn? Givetvis inte. Och om Lindberg själv skulle råka ut för ett av de här ”barnen” skulle han naturligtvis inte vilja se det barnet röra sig fritt och lekfullt ute på gatan. Men Aftonbladets stolte värdegrundsriddare lever i en skyddad del av Stockholm och behöver inte befatta sig med de problem som vanligt folk drabbas av. Då är det lätt att skriva klagovisor om hur synd det är om brottslingar. 
 Han gör också hela frågan om straffålder till en fråga om hud- och hårfärg. Den nya lagen är helt enkelt rasistisk, menar han. Han gör därmed precis det som han anklagar lagstiftarna för, nämligen pekar ut en viss grupp som överrepresenterad i kriminella sammanhang. Det var förmodligen inte tanken, men det blir ju så lätt fel när man snubblar omkring för att visa sig som en särskilt god humanist. Men han har inte fel. Det finns en rad undersökningar som tydligt visar att unga med invandrarbakgrund är överrepresenterade. Frågan är varför ska det spela roll för straffåldern? Menar han att överrepresentationen bland invandrare helt enkelt är skäl att inte sänka straffåldern? Det är svårt att tolka hans brandtal på annat sätt. 
 Anders Lindberg är inte ensam om att värna brottslingar, och tala om tonåringar med extremt våldskapital som ”barn”. Det är betydligt färre som skriver om dessa ungdomars offer. I Sverige är det helt enkelt inte värdegrundsmässigt att sätta offer före gärningsmän – alla människor har ju lika värde så vem kan komma och påstå att ett offer är viktigare eller mer skyddsvärd än en gärningsman?

Ungdomsbrottsligheten går över av sig själv – det är bara att vänta några år så förvandlas den till vanlig brottslighet. Foto: Johan Nilsson/TT

Offrets säkerhet måst gå före ”gärningspojkens” bekvämlighet

Assarmo: Tack för ”barnfängelserna”!

År 2022 blev nioåriga Luna överfallen och våldtagen. Detta resulterade i grava hjärnskador. Men de ansvarigas medkänsla koncentrerades till gärningsmannen. Detta skriver Bitte Assarmo.

Idag har jag gråtit. Av ilska, förtvivlan och uppgivenhet. Jag har nämligen läst Tove Lifvendahls reportageserie om Luna, flickan som utsattes för en brutal våldtäkt och mordförsök i Skellefteå 2022. Det är en berättelse om ett svek så förödande att det har förstört, och fortsätter påverka, livet för en hel familj. Om ett samhälle som värnar grova brottslingar mer än deras oskyldiga offer och där ingen vill ta ansvar. 
 Skellefteå kommun kände till den då 15-årige etiopiske ynglingens extrema våldskapital men valde ändå att blunda. Eftersom hans föräldrar inte ville medverka i någon utredning lade socialtjänsten ner ärendet. Det går inte att undvika att fundera över om de hade fattat samma beslut om den våldsamme tonåringen varit etniskt svensk och lystrat till Lasse eller Bosse. Jag är inte helt säker på det. 
 Nej, nu ljög jag lite. Jag är visst säker. Säker på att de skulle ha agerat annorlunda om gärningsmannen varit svensk. 
 Den uppfattningen baserar jag på den information jag fick av en polis i södra Stockholm en gång, för så längesen som i början av 2000-talet. Min son, som då nyss hade fyllt 14, blev oprovocerat överfallen och nerslagen av två invandrarungdomar på tunnelbaneperrongen en helt vanlig lördagseftermiddag. Han kom undan med ett knäckt näsben och en lätt hjärnskakning, men vi valde ändå att få skadorna dokumenterade och gjorde en polisanmälan. Vi hade dessutom ett vittne som sett alltsammans och som visste vad killarna hette och var de bodde. Den ene var 15, ett år äldre än min son, och den andre var dennes kusin som närmade sig 20. 
 Trots det så valde åklagaren att lägga ner fallet – i brist på bevis. Den polis som utrett fallet ringde direkt till mig och berättade och sen sa han det som jag aldrig kommer att glömma: 
 ”En sak ska du veta. Om det hade varit din son och en annan svensk kille som hade gjort det här mot en invandrarkille så hade åklagaren aldrig lagt ner det.” 
 Så blir det i ett samhälle där gärningsmän värderas högre än offer och där det dessutom finns en ständig rädsla för att visa upp ”fel värdegrund” när det handlar om personer med annan etnicitet än svensk. 
 I fallet Luna valde Skellefteå kommun att blunda både för det faktum att ynglingens mor hade uppgett en felaktig ålder på sin son och för det faktum att han gång på gång gått över gränsen med flickor i skolan och till och med överfallit en vuxen kvinna året före överfallet på Luna. Lunas faster Emma, som fungerat som talesperson för familjen ända sedan överfallet skedde, säger i <a href="https://www.svd.se/a/vrWG6B/det-som-hande-luna-ska-inte-handa-igen">den podd som kompletterar SvD:s artikelserie</a> att hon är övertygad om att kommunens agerande berodde på en rädsla för att ertappas med ”fel” värdegrund. Vid flera tillfällen har medierna kontaktat Iosif Karambotis (S), som var socialnämndens ordförande fram till i september 2025, men han ”kan” inte säga något om det enskilda fallet. Kan inte – och behöver inte heller eftersom tjänstemannaansvaret avskaffades redan under Olof Palmes tid. På grund av det kan samma sak hända gång på gång igen, med slutna ögon och tystnad som enda kommentar från landets kommunala tjänstemän. Så kan vi inte ha det. Tjänstemannaansvaret måste återinföras. Det är det enda sättet att få tjänstemännen att verkligen tänka över sina beslut på ett vettigt sätt. 
 Men många fler visade upp en genomvidrig attityd efter överfallet. Som en oljad blixt dök det upp socionomer, kyrkfolk och andra godhetsministrar som snabbt slöt upp som en kanelbulledoftande velour-mur omkring skyldige ynglingen. Medan Luna låg medvetslös på sjukhuset grät de bittert – men inte över Luna utan över den avsky omgivningen kände gentemot gärningsmannen. En diakoniassistent i kommunen sa i radio att hon hoppades att ynglingen och hans familj fått skyddat boende ”för sin egen skull” och gärningsmannens advokat förklarade grötmyndigt i SVT att avskyn för hans klient speglade ”tankar och värderingar som inte är humanistiska”. Gråtmilda visdomsord kom också från en lärare i Skellefteå som med allvarsam blick förklarade att ”det är inte okej att hata”. 
 Brottet i sig fördömde de inte. De sa visserligen att det var en ”djupt tragisk händelse” men allt var, som det ju alltid är, samhällets fel, och även om ingen sa det rakt ut var det glasklart att de ansåg att gärningsmannen var minst lika mycket ett offer som Luna. Och den attityden är lika destruktiv för samhället som bristen på tjänstemannaansvar.

Tre år efter den brutala våldtäkten så kan den nu tolvåriga Luna gå med stöd, men ännu inte tala. Foto: Hoodlund, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia foundation

Luna-fallet i Skellefteå visar varför vi behöver tjänstemannaansvaret