Brott lönar sig. Åtminstone för försvarsadvokater. Kanske förklarar det varför advokatkåren gillar korta straff – man kan ju inte tjäna pengar på kriminella som sitter inlåsta. Detta skriver Bitte Assarmo.

Det blev en mörk julhelg i Sverige, med två bestialiska kvinnomord som tog bort glädjen ur firandet för väldigt många människor. I det ena fallet handlade det om en psykisk sjuk man som släppts ut trots att han uppenbarligen var långtifrån färdigvårdad – i det andra fallet om en man som redan tidigare begått oerhört allvarliga brott men som fått ett fullständigt tandlöst straff och som dessutom fått skyddad identitet och, fullt lagligt, bytt till ett kvinnligt förnamn. 
 Strax innan morden begicks intervjuades Sveriges Advokatsamfunds ordförande Johan Eriksson av Dagens Nyheter. Han förklarade då att han och hans kollegor är kritiska mot skärpta straff och sa att ”<a href="https://www.dn.se/direkt/2025-12-27/advokatsamfundet-tar-strid-mot-alla-i-politiken-utom-vansterpartiet/">ett samhälle som bygger på att man låser in folk blir inget trevligt samhälle</a>”. Ursäkta mig nu, om jag skjuter mot öppet mål här, men för de mördade kvinnorna och deras anhöriga skulle samhället förmodligen ha varit betydligt trevligare om både mördaren i Boden och mördaren i Rönninge varit inlåsta – och om de dessutom hade hållits inlåsta under mycket lång tid. 
 Intervjun i Dagens Nyheter visar också att Advokatsamfundet tar strid mot alla politiska partier när det gäller frågor om brott och straff – utom Vänsterpartiet. Det är högst anmärkningsvärt, eftersom Vänsterpartiet är det parti som går allra längst när det gäller viljan att skydda gärningsmän på bekostnad av offren. 
 Eller – är det verkligen så anmärkningsvärt? Det finns förmodligen ett ganska bra skäl till det. Johan Eriksson själv, och hans kollegor, skulle förmodligen hävda att skälet är att Vänsterpartiets syn på brott och straff är mer ”human” än de övriga partiernas. Då skulle de kunna påstå att Advokatsamfundets ställningstagande beror på att advokatkåren är en så genomgod helylleorganisation med människors bästa för ögonen. Om det vittnar deras nya slogan, som de slår sig för bröstet med på sin hemsida: 
 ”Advokattiteln garanterar ett unikt skydd för klienten: lojalitet, oberoende och sekretess.” 
 Det låter väldigt fint för alla har ju rätt till ett försvar. Men måste detta verkligen vara detsamma som att man vänder ryggen åt offren och tar ställning för kortare och mildare straff? Nej, naturligtvis inte. Att så ändå är fallet beror på att Advokatsamfundet har svårt att se mer än ett perspektiv samtidigt. De är helt enkelt så inkörda på brottslingars rättigheter att de inte förmår se en gärning utifrån offrets perspektiv. 
 Jag tror dock att skälet till Advokatsamfundets lutning mot Vänsterpartiet är ett helt annat – nämligen kronor och ören. Kortare straff innebär ju inte bara fler brottslingar på gatorna utan dessutom fler återfall i brott. Man behöver inte vara ett geni för att inse att en mild lagstiftning är lukrativ för en yrkeskår som lever på att träda in som dessa brottslingars försvarare. 
 Generellt debiterar advokater mellan 1500 och 3000 kronor i timmen. Ju mer komplicerade fall det handlar om, desto högre arvode – är advokaten ifråga dessutom ”erfaren” (det vill säga hemtam med att försvara riktigt högprofilerade kriminella) kan det motivera en ännu högre taxa. När Johan Eriksson försvarade terroristen Rahkmat Akilov slutade notan på över 13 miljoner för hans och hans medhjälpares drygt 1892 timmars arbete – alltså närmare 6870 kronor i timmen. En annan av Advokatsamfundets mest välbetalda advokater är socialdemokraten, tidigare bland annat justitieministern, Thomas Bodström. Han kallar konsekvent hårdare och mer kännbara straff för ”populistiska” och nonchalerar således den breda allmänhetens ständiga krav på trygghet i det offentliga rummet och större rättvisa för offren. 
 Bodström tar, liksom Johan Eriksson, gärna högprofilerade, omskrivna fall och bland hans klienter hittar vi bland andra iraniern Hamid Noury, som dömdes för folkmord (och som fick hjälp av Bodström att överklaga till hovrätten), MC-gäng och gängkriminella. Men han får också bra betalt genom att stundvis ta uppdrag som målsägandebiträde och 2023 fakturerade han drygt 2,3 miljoner för sådana uppdrag, vilket gjorde honom till den högst betalda inom den kategorin det året.

Advokatsamfundet håller till i Tryggerska villan, men verkar inte överdrivet oroade över andras trygghet. Foto: Mr Bullitt, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Det gäller att hålla ruljangsen rullande

Assarmo: Milda straff – en lönsam affär för advokatkåren

Världen förändras, och vi förändras med den. Men traditionerna ger en stadga i tillvaron, något som låter oss återuppleva vår barndoms jular och binder samman generationerna i gemenskap, skriver Bitte Assarmo.

Det finns mycket att oroa sig för, det råder det ingen tvekan om. Men det finns också mycket att glädjas åt. Våra traditioner, till exempel, som – trots oro i världen och hot från odemokratiska krafter – lever vidare år efter år och får oss att känna den där speciella värmen inombords. 
 Just nu förbereder jag mig för julen, och trots att så mycket är annorlunda mot vad det var under barndomens jular bär jag fortfarande med mig mycket av traditionerna från mina föräldrar och deras föräldrar. Jag tillbringade min barndoms jular på landet, i min mammas gamla barndomshem i en by utanför Kristinehamn. Där bodde morfar kvar, liksom min moster som varit sjuk större delen av livet och förblev det som kallades ”hemmadotter”. Där firades julen på samma sätt som den alltid firats. Granen kläddes med flagg-girlanger, kulor och färggranna (och sköra!) fåglar, och på bordet stod en julskinka med ben, som morfar rimmat själv, i sällskap av grisfotsaladåb och hemgjord leverpastej. 
 Lutfisken var given, liksom dopp i grytan – och det var mormors sirapslimpor som skulle doppas i det glänsande skinkspadet, inget annat dög. Vid den tiden var mormor död sedan länge – hon dog många år innan jag föddes – och brödbaket hade tagits över av mamma och moster. Men det gick bra, det också. Det jag minns mest av allt det festliga och vackra är kanske ändå det varsamma, nästan avskalade. En tindrande kristall, den brandgula ”proletärstjärnan” i köksfönstret, en elljusstake i finrummet, mycket mer dekorationer hade vi inte. Förutom hyacinterna förstås. De drev min moster upp under hösten och under julen blommade de i varje rum och fyllde huset med juldoft. Och så vedspisen och kaminerna förstås. Det är nog det jag saknar mest med barndomens jular: knastret och doften från vedspisen... 
 En enda jul firade jag hemma i lägenheten. Det var den julen då Hong Kong-influensan härjade och både morfar och moster insjuknade lagom till jul. Jag kunde inte föreställa mig att julen skulle bli det minsta god, men när mamma och pappa gav mig belysning och en transformator till mitt älskade Lundby-dockskåp blev det en ganska stämningsfull jul ändå. Men redan på annandagen ringde morfar och berättade att de frisknat till, så då packade vi in oss i Saaben och körde direkt dit och firade jul en gång till. Det har runnit mycket vatten under broarna sen de där åren. De gamla har gått ur tiden och numera är vi bara ett litet sällskap som firar jul tillsammans. Det är inte ens alltid vi äter traditionell julmat. Men känslan är densamma. Kopplingen till kulturarvet, till vår historia. Och under någon av julens festdagar står det alltid en grisfotsaladåb på bordet – som hela familjen älskar och gärna äter av. 
 Det är knappast någon hemlighet att svenska traditioner behandlas styvmoderligt i det offentliga Sverige. Någon svensk kultur har vi inte, försöker mediekåren hamra in i våra medvetanden, och frågar man Nordiska museets intendent Jonas Engman finns det knappt en enda tradition som är svensk. Men det är ju bara den ängsliga mediekåren och de lika ängsliga kulturarbetarna som har fått för sig att svensk kultur och svenska traditioner alltid måste bemötas med kritik. Vanligt folk bryr sig inte. Vanligt folk fortsätter att hålla på traditionerna. De firar jul och andra storhelger som de alltid gjort, de värderar kulturarvet och rycker på axlarna åt den politiskt korrekta elit som fått för sig att de framstår som bättre människor för att de fnyser åt det svenska. 
 Det här ser jag hos alla människor jag möter. Den där stillsamma förnöjsamheten. Glädjen i att klä granen och duka upp ett festbord. Det glädjefyllda vemodet i att tänka på de som inte längre är med oss. Traditionerna förenar oss även i tider av oro.

God jul! Foto: Carl Larsson, Public domain, via Wikimedia foundation

Nog finns det en svensk kultur och en svensk gemenskap

Assarmo: Traditionerna förenar oss – även i oroliga tider

En sådan slump att just judar var målet för terrorattacken i Australien! Och en sådan slump att den utfördes av en far och son med rötter i Mellanöstern! Bitte Assarmo är dock skeptisk.

Det är måndag när jag skriver det här. Måndagen den 15 december, och medan många av oss förbereder oss för att fira jul så har den judiska högtiden Chanukka just börjat. Och den började med ett terrordåd med (hittills) 15 döda och dussintals skadade. 
 Till en början var mediernas rubriker präglade av återhållsamhet. Det pågick visserligen en judisk fest på stranden men gärningsmännens motiv kunde man inte veta säkert. På amerikanska CNN gick nyhetsankaret ut med förmaningar till människor om att inte ”spekulera” och SVT Nyheter undvek till en början att alls berätta om det judiska firandet på stranden utan nöjde sig med att rapportera om att det var en ”turiststrand”.

Intifadan har globaliserats. Gazas hälsomyndighet. Foto: Mark Baker / TT

Assarmo: Bondi Beach skedde inte i ett vakuum

Barn ska inte sitta i fängelse – men det ska vara för att de inte begår brott. Om de begår brott, åtminstone grova eller många brott, så har vi inget val. Detta skriver Bitte Assarmo.

Modeordet nummer ett bland liberala och vänstersinnade just nu är ”barnfängelse” –självklart yttrat med skepsis och avsky. Tanken på att sänka straffåldern, så att en omyndig våldsbrottsling kan plockas bort från gatan och sättas bakom lås och bom är tydligen något av det mest hårresande dessa människor kan föreställa sig. Men vad är ett barn? Och går det verkligen att jämställa en tonårig mördare med en femtonåring som trimmar mopeden? 
 Den frågan är högst relevant att ställa sig nu, när braskande rubriker om styggelsen med ”barnfängelse” möter oss i snart sagt alla publikationer och från alla organisationer som anser sig vara humanitära. De får det att låta som om vi ska spärra in femåringar i en iskall fängelsehåla på vatten och bröd till tidens ände. Det är djupt missvisande. Det här handlar inte om barn i den bemärkelsen vi generellt föreställer oss. Det handlar om tungt kriminella tonåringar som begått många brott – de må vara tretton, fjorton eller femton men har ett våldskapital som vida överskrider det hos de flesta vuxna. 
 Aftonbladets politiske redaktör, Anders Lindberg, är en av de främsta motståndarna mot denna förfärliga lagändring. Barn måste få leka, klagar han, barn måste få gå i skolan, vara med mamma och pappa, helt enkelt vara baaarn! 
 Men barn som begår grova våldsbrott har naturligtvis lämnat lekstadiet för längesen. Skolan lär de knappast heller vara särskilt begeistrade i. Och dessutom: är det verkligen så självklart att barn som begår grova våldsbrott, till och med mord, ska behandlas som andra barn? Givetvis inte. Och om Lindberg själv skulle råka ut för ett av de här ”barnen” skulle han naturligtvis inte vilja se det barnet röra sig fritt och lekfullt ute på gatan. Men Aftonbladets stolte värdegrundsriddare lever i en skyddad del av Stockholm och behöver inte befatta sig med de problem som vanligt folk drabbas av. Då är det lätt att skriva klagovisor om hur synd det är om brottslingar. 
 Han gör också hela frågan om straffålder till en fråga om hud- och hårfärg. Den nya lagen är helt enkelt rasistisk, menar han. Han gör därmed precis det som han anklagar lagstiftarna för, nämligen pekar ut en viss grupp som överrepresenterad i kriminella sammanhang. Det var förmodligen inte tanken, men det blir ju så lätt fel när man snubblar omkring för att visa sig som en särskilt god humanist. Men han har inte fel. Det finns en rad undersökningar som tydligt visar att unga med invandrarbakgrund är överrepresenterade. Frågan är varför ska det spela roll för straffåldern? Menar han att överrepresentationen bland invandrare helt enkelt är skäl att inte sänka straffåldern? Det är svårt att tolka hans brandtal på annat sätt. 
 Anders Lindberg är inte ensam om att värna brottslingar, och tala om tonåringar med extremt våldskapital som ”barn”. Det är betydligt färre som skriver om dessa ungdomars offer. I Sverige är det helt enkelt inte värdegrundsmässigt att sätta offer före gärningsmän – alla människor har ju lika värde så vem kan komma och påstå att ett offer är viktigare eller mer skyddsvärd än en gärningsman?

Ungdomsbrottsligheten går över av sig själv – det är bara att vänta några år så förvandlas den till vanlig brottslighet. Foto: Johan Nilsson/TT

Offrets säkerhet måst gå före ”gärningspojkens” bekvämlighet