År 2022 blev nioåriga Luna överfallen och våldtagen. Detta resulterade i grava hjärnskador. Men de ansvarigas medkänsla koncentrerades till gärningsmannen. Detta skriver Bitte Assarmo.

Idag har jag gråtit. Av ilska, förtvivlan och uppgivenhet. Jag har nämligen läst Tove Lifvendahls reportageserie om Luna, flickan som utsattes för en brutal våldtäkt och mordförsök i Skellefteå 2022. Det är en berättelse om ett svek så förödande att det har förstört, och fortsätter påverka, livet för en hel familj. Om ett samhälle som värnar grova brottslingar mer än deras oskyldiga offer och där ingen vill ta ansvar. 
 Skellefteå kommun kände till den då 15-årige etiopiske ynglingens extrema våldskapital men valde ändå att blunda. Eftersom hans föräldrar inte ville medverka i någon utredning lade socialtjänsten ner ärendet. Det går inte att undvika att fundera över om de hade fattat samma beslut om den våldsamme tonåringen varit etniskt svensk och lystrat till Lasse eller Bosse. Jag är inte helt säker på det. 
 Nej, nu ljög jag lite. Jag är visst säker. Säker på att de skulle ha agerat annorlunda om gärningsmannen varit svensk. 
 Den uppfattningen baserar jag på den information jag fick av en polis i södra Stockholm en gång, för så längesen som i början av 2000-talet. Min son, som då nyss hade fyllt 14, blev oprovocerat överfallen och nerslagen av två invandrarungdomar på tunnelbaneperrongen en helt vanlig lördagseftermiddag. Han kom undan med ett knäckt näsben och en lätt hjärnskakning, men vi valde ändå att få skadorna dokumenterade och gjorde en polisanmälan. Vi hade dessutom ett vittne som sett alltsammans och som visste vad killarna hette och var de bodde. Den ene var 15, ett år äldre än min son, och den andre var dennes kusin som närmade sig 20. 
 Trots det så valde åklagaren att lägga ner fallet – i brist på bevis. Den polis som utrett fallet ringde direkt till mig och berättade och sen sa han det som jag aldrig kommer att glömma: 
 ”En sak ska du veta. Om det hade varit din son och en annan svensk kille som hade gjort det här mot en invandrarkille så hade åklagaren aldrig lagt ner det.” 
 Så blir det i ett samhälle där gärningsmän värderas högre än offer och där det dessutom finns en ständig rädsla för att visa upp ”fel värdegrund” när det handlar om personer med annan etnicitet än svensk. 
 I fallet Luna valde Skellefteå kommun att blunda både för det faktum att ynglingens mor hade uppgett en felaktig ålder på sin son och för det faktum att han gång på gång gått över gränsen med flickor i skolan och till och med överfallit en vuxen kvinna året före överfallet på Luna. Lunas faster Emma, som fungerat som talesperson för familjen ända sedan överfallet skedde, säger i <a href="https://www.svd.se/a/vrWG6B/det-som-hande-luna-ska-inte-handa-igen">den podd som kompletterar SvD:s artikelserie</a> att hon är övertygad om att kommunens agerande berodde på en rädsla för att ertappas med ”fel” värdegrund. Vid flera tillfällen har medierna kontaktat Iosif Karambotis (S), som var socialnämndens ordförande fram till i september 2025, men han ”kan” inte säga något om det enskilda fallet. Kan inte – och behöver inte heller eftersom tjänstemannaansvaret avskaffades redan under Olof Palmes tid. På grund av det kan samma sak hända gång på gång igen, med slutna ögon och tystnad som enda kommentar från landets kommunala tjänstemän. Så kan vi inte ha det. Tjänstemannaansvaret måste återinföras. Det är det enda sättet att få tjänstemännen att verkligen tänka över sina beslut på ett vettigt sätt. 
 Men många fler visade upp en genomvidrig attityd efter överfallet. Som en oljad blixt dök det upp socionomer, kyrkfolk och andra godhetsministrar som snabbt slöt upp som en kanelbulledoftande velour-mur omkring skyldige ynglingen. Medan Luna låg medvetslös på sjukhuset grät de bittert – men inte över Luna utan över den avsky omgivningen kände gentemot gärningsmannen. En diakoniassistent i kommunen sa i radio att hon hoppades att ynglingen och hans familj fått skyddat boende ”för sin egen skull” och gärningsmannens advokat förklarade grötmyndigt i SVT att avskyn för hans klient speglade ”tankar och värderingar som inte är humanistiska”. Gråtmilda visdomsord kom också från en lärare i Skellefteå som med allvarsam blick förklarade att ”det är inte okej att hata”. 
 Brottet i sig fördömde de inte. De sa visserligen att det var en ”djupt tragisk händelse” men allt var, som det ju alltid är, samhällets fel, och även om ingen sa det rakt ut var det glasklart att de ansåg att gärningsmannen var minst lika mycket ett offer som Luna. Och den attityden är lika destruktiv för samhället som bristen på tjänstemannaansvar.

Tre år efter den brutala våldtäkten så kan den nu tolvåriga Luna gå med stöd, men ännu inte tala. Foto: Hoodlund, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia foundation

Luna-fallet i Skellefteå visar varför vi behöver tjänstemannaansvaret

Assarmo: Våldtagen och hjärnskadad – men mest synd om gärningsmannen? 

I sin outtröttliga kamp mot antisemitismen har Expo gjort en chockerande upptäckt – Jimmie Åkesson är kompis med någon som skrivit elakheter på internet. Tyvärr verkar Expo ha missat de skränande horderna av palestinaaktivister, skriver Bitte Assarmo.

Just nu skrivs det febrilt om att Jimmie Åkesson <a href="https://www.gp.se/nyheter/sverige/akessons-van-spred-rasism-behover-en-ny-hitler.004d5862-cbfc-51f4-83aa-05705e0bb30e">är mångårig vän med en man som hetsat mot judar på sociala medier</a>. Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin rasar och kräver grötmyndigt att Ulf Kristersson ska sätta ner foten mot Sveriges näst största parti och på Expo granskas den sverigedemokratiska antisemitismen med lupp. 
 Det är bra. Judehat ska granskas. Men det hade varit betydligt mer hederligt om Baudin, och för den delen grävarna på Expo, hade varit konsekventa i sitt fördömande av antisemitism och förintelseförnekelse. I över två år har det offentliga rummet ockuperats av brölande horder av judehatare som använt civilbefolkningen i Gaza som en ursäkt för att marschera och skrika efter global intifada. Och hur upprörd har Baudin varit över det? 
 Inte särskilt upprörd, faktiskt. Förutom att han deltog i en solidaritetsmanifestation för Israel några dagar efter Hamas anfall har han varit förvånansvärt tystlåten när det gäller antisemitismen som frodas bland de så kallade palestinavännerna. När hans partiledare Magdalena Andersson snyftade fram ett hyllningstal till partikamraten Jamal El-Haj och beskrev honom som en hjälte som ägnat hela sitt liv åt att bekämpa terrorister, slöt Baudin lojalt upp vid hjältens sida och använde sina djupaste brösttoner för att fördöma El-Hajs kritiker. Han hade ”förtroende” för sin Hamasanstrukna partivän ända tills det inte längre blev möjligt att dölja sanningen. Men inte ens då var Baudin särskilt upprörd. Han sa i stort sett bara att El-Haj uttryckt sig ”dåligt” och orsakat skada för partiet. 
 Expo intar samma märkliga förhållningssätt till antisemitism och tolerans för terror. De har förvisso erkänt att det var judehat som låg till grund för Hamas attack den 7 oktober men när det gäller palestinademonstranterna i Sverige är de betydligt mer överseende. När de uppmärksammar antisemitismen i Sverige är det främst när den kommer från högerextrema grupperingar och de förmår inte ens nämna antisemitism utan att också ta in islamofobin i ekvationen.

Tobias Baudin har upptäckt att det finns antisemitism i Sverige. Foto: Jessica Gow/TT

Assarmo: Det är skillnad på judehat och judehat

I lördags knivhöggs ett tiotal personer allvarligt på ett tåg på väg från Doncaster till Kings Cross i London. Två män greps i ett första skede – nu är dock bara en misstänkt. Och innan motivet ens blivit känt har polisen snabbt gått ut och förklarat att det är en isolerad händelse och inte en terrorattack. Frågan är dock hur man definierar en terrorattack.

Hur de brittiska myndigheterna gör det är oklart numera. Rwandiern Axel Rudakubanas mord på tre små flickor betraktades inte heller som ett terrorbrott – detta trots att han i sin ägo hade en terrormanual från Al Qaida, mängder med vapen och en så stor mängd råmaterial för framställning av giftet ricin att det hade kunnat döda 12 500 personer. 
 Det viktigaste den gången var att allmänheten inte skulle ”spekulera”. Och det är samma sak nu, efter knivattacken på tåget. Varenda gång det sker ett våldsbrott av den här typen i Storbritannien numera blir allmänheten förmanad att hålla inne med sina funderingar. 
 Det händer för övrigt väldigt ofta nu för tiden. Sedan 2015 har antalet knivattacker ökat med horribla 87 procent. Men polisens och myndigheternas främsta budskap till allmänheten är varje gång att de ska hålla käften och inte spekulera. 
 Frågan om motivet när det gäller lördagens knivattack är ännu höljd i dunkel. Men definitionen på terrorbrott stämmer mycket väl in på det som hände i lördags, även om gärningsmannen inte bekänner sig till en särskilt ideologi eller tro. 
 Rent allmänt brukar terrorbrott omfatta våld eller hot om våld mot människor eller egendom. I svensk lag formuleras det som att ”allvarligt injaga fruktan hos en befolkningsgrupp”, amerikansk lag formulerar det som ”kriminella handlingar som är farliga för människoliv” som terror. 
 Och hur är det då med den engelska lagen? Enligt Terrorism Act 2000, med vissa ändringar i Terrorism Act 2006, definieras terrorism som användning eller hot om användning av en eller flera av följande handlingar:

Utryckningspersonal vid det drabbade tåget på Huntingdons station lördag kväll Foto: Chris Radburn/AP/TT

Polisen säger att knivattacken inte är en terrorhandling, men det är en fråga om definition