Över 70 kyrkliga makthavare – med de tidigare ärkebiskoparna Antje Jackelén, KG Hammar och Anders Wejryd i spetsen – har gått samman i ett upprop på DN Debatt. Budskapet? Det vanliga och tröttsamt förutsägbara: att Sverige omedelbart måste öka trycket på Mellanösterns enda demokrati, Israel, skriver Bitte Assarmo.

Med kirurgisk precision lyckas dessa fromma herdar lyfta bort allt ansvar från terrororganisationen Hamas och det korrupta palestinska styret. Visst, man klämmer pliktskyldigt in ett par meningar där man fördömer den brutala massakern den 7 oktober, men därefter övergår texten snabbt till att ensidigt lägga all skuld på Israel. Terrorn mot civila israeler? Inte ett prioriterat område för våra välmående andliga ledare. För den som har följt Svenska kyrkans aktivism under de senaste decennierna kommer detta knappast som någon överraskning. Vi pratar trots allt om en institution vars officiella biståndsorganisation, Act Svenska kyrkan, gladeligen refererar till rapporter från den djupt kontroversiella organisationen B’Tselem. En organisation som återkommande anklagas för att sprida antisemitiska troper genom att stämpla Israel som en ”apartheidstat” och anklaga landet för folkmord. Detta är samma kyrka som i sina officiella positionspapper kräver att den israeliska skyddsbarriären – som byggdes för att stoppa terroristers slakt på civila – ska avvecklas.

Svenska kyrkan har förvandlats till ett politiskt ungdomsförbund på vänsterkanten, menar Bitte Assarmo. Foto: Privat/Arild Vågen, CC BY-SA 3.0.

Tidigare ärkebiskopar lägger all skuld på Israel – och låtsas tala för alla kristna

Assarmo: Svenska kyrkan: Från kristet kors till Palestinaaktivism

När Magdalena Andersson klargjorde att hon vill bilda regering med Centerpartiet och Miljöpartiet – men lämna Vänsterpartiet utanför – brast en rödgrön illusion. Men Nooshi Dadgostar och partiledningen har bara sig själva att skylla.

För att förstå det monumentala feltänket i V:s nuvarande strategi måste man blicka bakåt. Relationerna mellan Socialdemokraterna och deras kommunistiska bröder och systrar i partiet som i dag kallar sig Vänsterpartiet har alltid präglats av en stenhård socialdemokratisk ”gränsdragning till vänster”. Under hela 1900-talet accepterade kommunisterna lydigt rollen som ett passivt dörrmattsparti. De morrade i riksdagsbänkarna men tryckte i slutändan alltid gult eller grönt för att hålla kvar S vid makten, eftersom alternativet alltid var en borgerlig regering. S bjöd aldrig in dem i värmen, gav dem inga ministerposter och lät dem aldrig glömma sitt historiska bagage. Det gör de fortfarande inte, kan man utläsa av Magdalena Anderssons pressträff under söndagen.

Foto: Privat/Adriel.seb, CC BY-SA 4.0/Bene Riobó, CC BY-SA 4.0

Nooshi Dadgostar och V-ledningen har bara sig själva att skylla

Assarmo: Terrorromantik och antisemitism stänger dörren till Rosenbad

Utan den etniska kärnan finns ingen svensk kultur kvar att anpassa sig till. Att likställa etnonationalister med islamister är ett debattknep som stinker av desperation, skriver Bitte Assarmo.

Det råder en intellektuell kortslutning i den svenska debatten så fort ordet nationalism kommer på tal. Vi förväntas tro att svenskhet är något man bär med sig bara man har lärt sig reglerna i den svenska lagboken och att den som värdesätter sitt svenska ursprung är att likställa med islamister och klankulturer. Men etnonationalismen är inte en extrem avart – den är det naturliga fundamentet och en förutsättning för att en kulturnationalism överhuvudtaget ska kunna existera. Att försöka bygga en kulturell nationalism utan att omfamna det etniska och historiska ursprunget är som att äta kakan och ha den kvar: en logisk och biologisk omöjlighet. Den kultur vi i dag tar för given – våra traditioner, våra oskrivna sociala kontrakt, vår unika tillit och vårt sätt att se på världen – har inte uppstått i ett vakuum utan har mejslats fram under årtusenden av ett specifikt folk, på en specifik plats, genom gemensamma umbäranden, segrar och historiska erfarenheter. Det gäller i Sverige såväl som i andra länder. När man påpekar det drabbas borgerliga och liberala debattörer, och även vissa högerdebattörer, av akut moralpanik. ”Etnonationalister” likställs med radikala islamister och anklagas för att se ner på andra folks ursprung.

Svenskar borde få värna sitt ursprung på samma sätt som andra grupper, menar Bitte Assarmo. Foto: Privat/Efrem Efre/Pexels.

Ett stabilt Sverige kan inte byggas på abstrakta värdegrunder och tomma fraser

Assarmo: Varför får alla i Sverige älska sina rötter – utom svenskarna?

Genom att klistra extremistetiketten på islamkritiker som inte följer hans linje försöker Nima Gholam Ali Pour snäva in åsiktskorridoren. Rätten att kritisera religion tillhör alla medborgare, skriver Bitte Assarmo.

Detta är en replik på: <a href="https://bulletin.nu/debatt-vem-ska-kritisera-islam-demokrater-eller-extremister" target="_blank" rel="noopener">Debatt: Vem ska kritisera islam – demokrater eller extremister? </a> Sverigedemokraten Nima Gholam Ali Pour har i en text i Bulletin tagit på sig rollen som en sorts statlig trafikledare för det fria ordet och försöker sortera in kritiken mot islam i snygga, statligt godkända mappar. Budskapet är tydligt: vi måste absolut ha en debatt, men frågan är enligt honom om den kommer att föras av ”människor som arbetar för ett demokratiska samhälle, eller om den diskussionen kommer att föras av extremister”. Annars, förstår ni, blir det fel. Genom att svepande hävda att det råder en avsaknad av ”en balanserad och saklig kritik mot islamiska institutioner som sprider extremism”, antyder han att de senaste decenniernas folkliga kritik i princip har drivits av felaktiga krafter.

Bitte Assarmo svarar Nima Gholam Ali Pour. Foto: Privat/Google maps.

Rätten att kritisera religion tillhör alla – inte bara de med rätt godkännande