Det krävdes ett privat inkassobolag för att Kronofogden skulle vakna. Fallet Mohamed Ali (V) blottar ett systemfel som borde få oss alla att se rött, skriver Bitte Assarmo.

Sverige har blivit de märkliga myndighetsbeslutens förlovade land, men frågan är om inte Kronofogdemyndigheten nyligen lyckades sätta något slags svenskt rekord i naivitet. När den nuvarande riksdagsledamoten Mohamed Ali (V) år 2022 ansökte om skuldsanering för ett 40-tal skulder, fattade myndigheten ett beslut som i efterhand framstår som fullkomligt bisarrt. Man beviljade en så kallad ”nollplan”.

160 000 kronor i skulder skulle skrivas av – för en man som tjänar över 81 000 i månaden

Assarmo: Kronofogden hånar skattebetalarna – hur kunde en arbetsför man få en nollplan?

Den senaste tidens kontrovers om tonårsutvisningar och Emanuel-fallet följer ett gammalt mönster, som inkluderar ”skäggbarnen” och Afghan-amnestin. Vänstermedia försöker sätta agendan genom att spela på folks känslor. Detta skriver Bitte Assarmo.

Valrörelsen har knappt hunnit börja innan det står klart att det inte bara är de politiska partierna som mobiliserar. Också medierna har tagit ställning – och de gör det med en tydlighet som borde oroa alla som värnar en saklig och balanserad samhällsdebatt. Med få undantag har de stora redaktionerna anslutit sig till den rödgröna berättelsen om migrationen, och den kampanj de driver tycks i praktiken handla om en sak: mer invandring. 
 Det är svårt att förstå varför. Efter år av kommuner som gått på knäna och myndigheter som varnat för ohållbara belastningar, har Sverige äntligen börjat röra sig mot en mer ordnad migrationspolitik. De flesta partier, utom de mest migrationsvurmande (Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet) har under lång tid varit överens om att konsekvenserna av de öppna gränserna 2015–16 var allvarliga, i vissa fall direkt förödande. Ändå är vi nu tillbaka på samma mentala plats som då. Samma dramaturgi, samma språkbruk, samma känslomässiga vinklingar. Det är som om hela medielandskapet kollektivt drabbats av en déjà vu från tiden då myten om de ”apatiska flyktingbarnen” dominerade debatten. Då som nu byggdes berättelsen upp genom en kombination av starka känslor, selektiva vittnesmål och ett språkbruk som gjorde kritiska frågor närmast omöjliga att ställa. Den som ifrågasatte narrativet riskerade att stämplas som rasist och nazist. 
 Samma sak upprepades under åren med de ensamkommande ”barnen”. Trots att en majoritet av de asylsökande i gruppen var unga män i övre tonåren eller vuxna, valde många redaktioner att konsekvent beskriva dem som minderåriga. Bilder på skäggiga män ackompanjerades av rubriker om ”barn på flykt”. Den som påpekade den uppenbara skillnaden mellan bild och textbudskap anklagades för att ”avhumanisera”. Det är mot den bakgrunden man måste förstå dagens debatt om de så kallade ”tonårsutvisningarna”. För begreppet är inte neutralt eller ens korrekt – det är ett retoriskt verktyg utformat för att förskjuta fokus från lagstiftning och rättsprocesser till känslor. Genom att konsekvent kalla personer som är myndiga för ”tonåringar”, skapas en bild av ett land som utvisar barn. 
 När medierna okritiskt använder sådana ordval bidrar de till att förvandla en juridisk fråga till en emotionell kampanj. De försvårar för allmänheten att förstå vad som faktiskt sker, och förvandlar komplexa ärenden till förenklade berättelser om hjärtlöshet och orättvisa. Det är samma dramaturgi som under de apatiska barnens tid: en berättelse där staten alltid är förövaren och den asylsökande alltid är ett hjälplöst offer. 
 För varje valrörelse tycks samma mönster återkomma: reportagen blir allt mer emotionellt laddade, rubrikerna allt mer vinklade, och den sakliga granskningen allt mer frånvarande. Det är som om journalistiken, i sin iver att ”stå på de svagas sida”, glömmer bort att dess främsta uppgift är att stå på sanningens sida. Det är fullt möjligt att argumentera för en mer generös migrationspolitik för det är en legitim politisk hållning. Men det är inte mediernas uppgift att driva den linjen genom att använda språkliga konstruktioner som syftar till att väcka skuld och indignation snarare än att informera. När en nyhetsredaktion väljer att beskriva en myndighetsbeslutad utvisning av en vuxen person som en ”tonårsutvisning”, då har man blivit en politisk aktör i valrörelsen. 
 Det försvårar för politiker att föra en saklig diskussion om migrationens konsekvenser samtidigt som det undergräver förtroendet för journalistiken. Men det är inte allt – det riskerar dessutom att polarisera debatten än mer eftersom allt fler känner sig manipulerade och utless på det som sker. Sverige behöver en migrationsdebatt som bygger på fakta, inte på dramaturgi. Vi behöver medier som vågar granska alla sidor – även de som passar dåligt in i den egna redaktionella världsbilden. Och valrörelsen behöver medier som beskriver verkligheten – inte försöker forma den efter de rödgröna partiernas agenda.

Tonåringar? Foto: Rupinder Singh, Unsplash

Assarmo: Valrörelsen har börjat – och medierna frossar i ”tonårsutvisningar”

Brott lönar sig. Åtminstone för försvarsadvokater. Kanske förklarar det varför advokatkåren gillar korta straff – man kan ju inte tjäna pengar på kriminella som sitter inlåsta. Detta skriver Bitte Assarmo.

Det blev en mörk julhelg i Sverige, med två bestialiska kvinnomord som tog bort glädjen ur firandet för väldigt många människor. I det ena fallet handlade det om en psykisk sjuk man som släppts ut trots att han uppenbarligen var långtifrån färdigvårdad – i det andra fallet om en man som redan tidigare begått oerhört allvarliga brott men som fått ett fullständigt tandlöst straff och som dessutom fått skyddad identitet och, fullt lagligt, bytt till ett kvinnligt förnamn. 
 Strax innan morden begicks intervjuades Sveriges Advokatsamfunds ordförande Johan Eriksson av Dagens Nyheter. Han förklarade då att han och hans kollegor är kritiska mot skärpta straff och sa att ”<a href="https://www.dn.se/direkt/2025-12-27/advokatsamfundet-tar-strid-mot-alla-i-politiken-utom-vansterpartiet/">ett samhälle som bygger på att man låser in folk blir inget trevligt samhälle</a>”. Ursäkta mig nu, om jag skjuter mot öppet mål här, men för de mördade kvinnorna och deras anhöriga skulle samhället förmodligen ha varit betydligt trevligare om både mördaren i Boden och mördaren i Rönninge varit inlåsta – och om de dessutom hade hållits inlåsta under mycket lång tid. 
 Intervjun i Dagens Nyheter visar också att Advokatsamfundet tar strid mot alla politiska partier när det gäller frågor om brott och straff – utom Vänsterpartiet. Det är högst anmärkningsvärt, eftersom Vänsterpartiet är det parti som går allra längst när det gäller viljan att skydda gärningsmän på bekostnad av offren. 
 Eller – är det verkligen så anmärkningsvärt? Det finns förmodligen ett ganska bra skäl till det. Johan Eriksson själv, och hans kollegor, skulle förmodligen hävda att skälet är att Vänsterpartiets syn på brott och straff är mer ”human” än de övriga partiernas. Då skulle de kunna påstå att Advokatsamfundets ställningstagande beror på att advokatkåren är en så genomgod helylleorganisation med människors bästa för ögonen. Om det vittnar deras nya slogan, som de slår sig för bröstet med på sin hemsida: 
 ”Advokattiteln garanterar ett unikt skydd för klienten: lojalitet, oberoende och sekretess.” 
 Det låter väldigt fint för alla har ju rätt till ett försvar. Men måste detta verkligen vara detsamma som att man vänder ryggen åt offren och tar ställning för kortare och mildare straff? Nej, naturligtvis inte. Att så ändå är fallet beror på att Advokatsamfundet har svårt att se mer än ett perspektiv samtidigt. De är helt enkelt så inkörda på brottslingars rättigheter att de inte förmår se en gärning utifrån offrets perspektiv. 
 Jag tror dock att skälet till Advokatsamfundets lutning mot Vänsterpartiet är ett helt annat – nämligen kronor och ören. Kortare straff innebär ju inte bara fler brottslingar på gatorna utan dessutom fler återfall i brott. Man behöver inte vara ett geni för att inse att en mild lagstiftning är lukrativ för en yrkeskår som lever på att träda in som dessa brottslingars försvarare. 
 Generellt debiterar advokater mellan 1500 och 3000 kronor i timmen. Ju mer komplicerade fall det handlar om, desto högre arvode – är advokaten ifråga dessutom ”erfaren” (det vill säga hemtam med att försvara riktigt högprofilerade kriminella) kan det motivera en ännu högre taxa. När Johan Eriksson försvarade terroristen Rahkmat Akilov slutade notan på över 13 miljoner för hans och hans medhjälpares drygt 1892 timmars arbete – alltså närmare 6870 kronor i timmen. En annan av Advokatsamfundets mest välbetalda advokater är socialdemokraten, tidigare bland annat justitieministern, Thomas Bodström. Han kallar konsekvent hårdare och mer kännbara straff för ”populistiska” och nonchalerar således den breda allmänhetens ständiga krav på trygghet i det offentliga rummet och större rättvisa för offren. 
 Bodström tar, liksom Johan Eriksson, gärna högprofilerade, omskrivna fall och bland hans klienter hittar vi bland andra iraniern Hamid Noury, som dömdes för folkmord (och som fick hjälp av Bodström att överklaga till hovrätten), MC-gäng och gängkriminella. Men han får också bra betalt genom att stundvis ta uppdrag som målsägandebiträde och 2023 fakturerade han drygt 2,3 miljoner för sådana uppdrag, vilket gjorde honom till den högst betalda inom den kategorin det året.

Advokatsamfundet håller till i Tryggerska villan, men verkar inte överdrivet oroade över andras trygghet. Foto: Mr Bullitt, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Det gäller att hålla ruljangsen rullande

Assarmo: Milda straff – en lönsam affär för advokatkåren

Världen förändras, och vi förändras med den. Men traditionerna ger en stadga i tillvaron, något som låter oss återuppleva vår barndoms jular och binder samman generationerna i gemenskap, skriver Bitte Assarmo.

Det finns mycket att oroa sig för, det råder det ingen tvekan om. Men det finns också mycket att glädjas åt. Våra traditioner, till exempel, som – trots oro i världen och hot från odemokratiska krafter – lever vidare år efter år och får oss att känna den där speciella värmen inombords. 
 Just nu förbereder jag mig för julen, och trots att så mycket är annorlunda mot vad det var under barndomens jular bär jag fortfarande med mig mycket av traditionerna från mina föräldrar och deras föräldrar. Jag tillbringade min barndoms jular på landet, i min mammas gamla barndomshem i en by utanför Kristinehamn. Där bodde morfar kvar, liksom min moster som varit sjuk större delen av livet och förblev det som kallades ”hemmadotter”. Där firades julen på samma sätt som den alltid firats. Granen kläddes med flagg-girlanger, kulor och färggranna (och sköra!) fåglar, och på bordet stod en julskinka med ben, som morfar rimmat själv, i sällskap av grisfotsaladåb och hemgjord leverpastej. 
 Lutfisken var given, liksom dopp i grytan – och det var mormors sirapslimpor som skulle doppas i det glänsande skinkspadet, inget annat dög. Vid den tiden var mormor död sedan länge – hon dog många år innan jag föddes – och brödbaket hade tagits över av mamma och moster. Men det gick bra, det också. Det jag minns mest av allt det festliga och vackra är kanske ändå det varsamma, nästan avskalade. En tindrande kristall, den brandgula ”proletärstjärnan” i köksfönstret, en elljusstake i finrummet, mycket mer dekorationer hade vi inte. Förutom hyacinterna förstås. De drev min moster upp under hösten och under julen blommade de i varje rum och fyllde huset med juldoft. Och så vedspisen och kaminerna förstås. Det är nog det jag saknar mest med barndomens jular: knastret och doften från vedspisen... 
 En enda jul firade jag hemma i lägenheten. Det var den julen då Hong Kong-influensan härjade och både morfar och moster insjuknade lagom till jul. Jag kunde inte föreställa mig att julen skulle bli det minsta god, men när mamma och pappa gav mig belysning och en transformator till mitt älskade Lundby-dockskåp blev det en ganska stämningsfull jul ändå. Men redan på annandagen ringde morfar och berättade att de frisknat till, så då packade vi in oss i Saaben och körde direkt dit och firade jul en gång till. Det har runnit mycket vatten under broarna sen de där åren. De gamla har gått ur tiden och numera är vi bara ett litet sällskap som firar jul tillsammans. Det är inte ens alltid vi äter traditionell julmat. Men känslan är densamma. Kopplingen till kulturarvet, till vår historia. Och under någon av julens festdagar står det alltid en grisfotsaladåb på bordet – som hela familjen älskar och gärna äter av. 
 Det är knappast någon hemlighet att svenska traditioner behandlas styvmoderligt i det offentliga Sverige. Någon svensk kultur har vi inte, försöker mediekåren hamra in i våra medvetanden, och frågar man Nordiska museets intendent Jonas Engman finns det knappt en enda tradition som är svensk. Men det är ju bara den ängsliga mediekåren och de lika ängsliga kulturarbetarna som har fått för sig att svensk kultur och svenska traditioner alltid måste bemötas med kritik. Vanligt folk bryr sig inte. Vanligt folk fortsätter att hålla på traditionerna. De firar jul och andra storhelger som de alltid gjort, de värderar kulturarvet och rycker på axlarna åt den politiskt korrekta elit som fått för sig att de framstår som bättre människor för att de fnyser åt det svenska. 
 Det här ser jag hos alla människor jag möter. Den där stillsamma förnöjsamheten. Glädjen i att klä granen och duka upp ett festbord. Det glädjefyllda vemodet i att tänka på de som inte längre är med oss. Traditionerna förenar oss även i tider av oro.

God jul! Foto: Carl Larsson, Public domain, via Wikimedia foundation

Nog finns det en svensk kultur och en svensk gemenskap