I Barcelona, Malmö och Stockholm har politiker underblåst radikal propalestinsk aktivism för billiga poäng. Nu är det vanliga skattebetalare och företagare som får betala priset, skriver Bitte Assarmo.

Det pågår just nu en plågsam uppvisning i politisk ironi runt om i Europas storstäder, och Sverige utgör inget undantag. Samtidigt som progressiva lokalpolitiker tävlar i att plocka billiga godhetspoäng genom att posera till stöd för den palestinska saken, förvandlas våra gemensamma gator till arenor för vandalism, upplopp och ren laglöshet. När den radikala aktivism som politiker underblåst eller daltat med till slut drabbar den egna staden, står de handfallna inför de krafter de själva har bjudit in. Ett av de mest talande internationella exemplen på detta fenomen är Barcelona. Stadens politiska ledning har länge profilerat sig som en av Europas mest uttalat propalestinska ledningar, där man med pompa och ståt brutit vänortsavtal med Tel Aviv och lanserat symboliska stödprojekt för Gaza. Nu har det politiska etablissemanget snabbt fått lära sig att radikal gatuaktivism inte låter sig tämjas av resolutioner i stadshuset. Staden har skakats av våldsamma demonstrationer där aktivister startat bränder, vandaliserat butiker och gått till attack mot polis. Den tolerans för civil olydnad som staden odlat slog tillbaka mot de styrande med full kraft – en ren och skär lektion i att smaka på sin egen medicin.

Propalestinsk demonstration i Barcelona. Foto: Privat/Aniol, CC0, via Wikimedia Commons.

Från Barcelona till Malmö: aktivismen de bjöd in vänder sig nu mot de egna städerna

Assarmo: Nu får godhetsknarkande politiker smaka på sin egen medicin 

Svenska kyrkan kommer inte att bli klimatneutral till 2030. Ändå håller kyrkoledningen fast vid en färdplan som vilar på FN:s orealistiska Agenda 2030 snarare än på kristen teologi, skriver Bitte Assarmo.

Under kyrkomötet 2026 stod det klart att Svenska kyrkans ambitiösa färdplan för klimatet har kört fast. När målen för etapp tre nu skickas ut på remiss tvingas kyrkoledningen erkänna det uppenbara: de uppsatta målen är i princip omöjliga att nå. Svenska kyrkan kommer inte att vara klimatneutral år 2030. Trots detta vägrar kyrkostyrelsens förste vice ordförande, Wanja Lundby-Wedin, att backa. Med yviga gester insisterar hon på att behålla ambitionerna. Kyrkan ska fortsätta vara en ”modig röst”, agera aktivist och driva på för en ”värderingsförändring”. 
 Problemet är bara att den färdplan kyrkan har valt att klamra sig fast vid inte är förankrad i den kristna teologin – utan i en sekulär, politisk skrivbordsfantasi. Genom att knyta sitt uppdrag till FN:s Agenda 2030 hävdar kyrkan att de globala hållbarhetsmålen ligger ”nära den kristna människosynen”. Men i sin iver att vara progressiv och ligga rätt i tiden har kyrkan svalt en utopi som av ekonomer, forskare och ingenjörer döms ut som fullkomligt orealistisk. Det mest grundläggande problemet med Agenda 2030 är den totala brist på prioritering som präglar dokumentet. Politik och förvaltning handlar om att fördela begränsade resurser – tid, pengar och arbetskraft. FN:s agenda innehåller 17 globala mål och hisnande 169 delmål. Och, som den danske ekonomen Bjørn Lomborg och andra kritiker påpekat, när allt är högsta prioritet är i praktiken ingenting prioriterat.

Foto: Privat/ Kateryna Baiduzha, CC BY-SA 4.0.

Agenda 2030 har blivit den nya dogmen – trots att den döms ut av ekonomer och forskare

Assarmo: Från frälsning till klimatmål: När kyrkan bytte Gud mot globala fantasier

Det krävdes inte mer än en fredagskväll i SVT:s flaggskepp På spåret för att den statsunderstödda historieskrivningen återigen skulle visa sitt rätta ansikte. I fredags fick vi nämligen veta att Karl Oskar och Kristina var ”flyktingar”, skriver Bitte Assarmo.

När Fredrik Lindström, i det folkkära På spåret, valde att kalla Karl Oskar och Kristina – symbolerna för den stora svenska utvandringen till Amerika – för ”flyktingar”, handlade det inte om en språklig felsägning. Det var ett medvetet politiskt grepp, en del av den ständigt pågående folkuppfostran som syftar till att omforma vårt kollektiva minne så att det passar dagens migrationspolitiska narrativ.

Bitte Assarmo. I bakgrunden SVT:s På spåret, där domaren Fredrik Lindström kallade 1800-talets utvandrare för flyktingar. Foto: Privat/Skärmdump SVT

Karl Oskar och Kristina flydde fattigdom, inte förföljelse – ändå kallas de flyktingar

Assarmo: När SVT skriver om historien följer AI:s algoritmer blint med i indoktrineringen

Det krävdes ett privat inkassobolag för att Kronofogden skulle vakna. Fallet Mohamed Ali (V) blottar ett systemfel som borde få oss alla att se rött, skriver Bitte Assarmo.

Sverige har blivit de märkliga myndighetsbeslutens förlovade land, men frågan är om inte Kronofogdemyndigheten nyligen lyckades sätta något slags svenskt rekord i naivitet. När den nuvarande riksdagsledamoten Mohamed Ali (V) år 2022 ansökte om skuldsanering för ett 40-tal skulder, fattade myndigheten ett beslut som i efterhand framstår som fullkomligt bisarrt. Man beviljade en så kallad ”nollplan”.

160 000 kronor i skulder skulle skrivas av – för en man som tjänar över 81 000 i månaden