Jag har aldrig återvänt till Indien som är mitt födelseland, men som jag lämnade som så litet barn att jag inte minns det. Detta skulle man kunna raljera kring, men Bulletins och Novus opinionsundersökning säger något större, skriver David Lindén.

Tänk om den legendariske ANC-kämpen Oliver Tambo hade semestrat i Sydafrika under apartheid eller om chilenske officeren Orlando Letelier hade åkt hem till Santiago under diktaturen? Det är frågan man kan ställa sig när man läst <a href="https://bulletin.nu/bulletin-novus-nio-av-tio-utrikesfodda-har-semestrat-i-sitt-fodelseland">Bulletins undersökning tillsammans med Novus</a> om att så kallade ”flyktingar” semestrar i sitt hemland. För det handlar inte bara om stora namn i kampen mot apartheid eller Pinochets diktatur. På ett personligt plan kan jag nämna ett tjog balter varav vissa kom att spela en del i de nya republikerna utan att ha besökt ”hemlandet”. Min personliga favorit är Hain Rebas som blev försvarsminister i den fria republiken Estland och på frågan om han var est eller svensk alltid svarade på klingande Albert och Herbert-dialekt: Du, jag är göteborgare.

Bäddat för att ifrågasätta asylskälen. Foto: Wikipedia

De som drabbas mest av att påstådda flyktingar semestrar i sina gamla hemländer är de som verkligen flytt för sina liv.

Lindén: Semestrar du i ditt gamla hemland har du inte asylskäl

Dansbandsmomsen är ett bärande fel i svensk kultur och det borde alla politiker adressera, skriver David Lindén.

Sällan i livet kan man nicka med huvudet och tycka ”ja, där prickade man rätt”, men när det kommer till den senaste diskussionen om kulturpolitik skulle man kunna säga detta. När vi i den pågående valrörelsen har diskuterat kultur har det rört sig om allt mellan litterär kanon till att Babben Larsson borde bli kulturminister. Något som får en att förfasas eller applådera, men det har alltid varit ett faktum att vi tycker att kultur är så kallad finkultur. Men så kommer vi till dansbandskulturen.

Lindén: Dansbandsmomsen, valets glömda fråga

Frågan är varför ingen ställde obekväma frågor när det begav sig. Dessutom visar den nya dokumentären på det vanskliga att granska historien med nutidens glasögon, skriver David Lindén.

Så var vi där igen. En dokumentär om en historisk person där det framgår med klar tydlighet att denne inte hade en sund relation till kvinnor. Denna gång handlar det om Simon Spies (1921–1984) som blev Danmarks rikaste man genom att sälja charterresor. För den som inte kommer ihåg: Det var på den tiden charter var något lite småvilt och exotiskt och inget för sävliga barnfamiljer. Tänk er en sexigare version av Lasse Åbergs Sällskapsresanfilmer.

Simon Spies klassiska Mercedez är idag på Danmarks tekniska museum. Foto: Wikipedia 

Lindén: Alla visste att Simon Spies var ett svin

Den förre folkpartiledaren (nuvarande Liberalerna) Bengt Westerbergs plötsliga vändning i valspurten, att lägga sin röst på Centerpartiet, väcker känslor. Bulletins David Lindén skriver något ironiskt att fler borde följa herr Bästerberg, med andra ord rösta fel.

Det skulle kunna gå att skoja om att förre folkpartiledaren (Liberalernas), partiledare Bengt Westerberg, med buller och bång har gått ut med att han röstar på Centerpartiet. Alltifrån ”Vet Bästerberg” (öknamn han fick på 1980-talet), till Bengt Wänsterberg (när han ville bli S minister efter att han hade arbetat för Carl Bildt) till de höga arvoden han <a href="https://www.resume.se/alla-nyheter/opinion/en-ren-logn-att-vi-tog-johan-af-donner-i-forsvar/">tillskansade sig</a> alltmedan Johan af Donner plundrade Röda Korset medelst ett ”<a href="https://www.realtid.se/johan-af-donner-har-inte-forskingrat/">extraknäck</a>”.

Bengt Westerberg lämnar SVT:s valvaka i protest sedan Ny Demokrati tagit plats i riksdagen. Foto: Tomas Oneborg/TT

Han är inte den enda före detta partiledaren som riktar misstroende mot sitt gamla parti.