Sovjetunionens siste ledare var rätt man på rätt plats och det kan ingen ta ifrån honom. Trots plumpar i protokollet bidrog han till att kalla kriget inte slutade i krutrök, skriver David Lindén.

Hur identifierar man en stor människa? Det är en fråga som inte alltid är helt lätt att ställa sig men det går att spekulera. När jag för nästan 15 år sedan hade ett samtal med textilkonstnären Anita Grede tog hon upp detta. Och det är en tanke som alltid varit med mig sedan dess: En människa är som en väv, sammansatt, stark och med skavanker. Vissa delar av väven har rispor, andra har styrkor och många vävnader har också en skönhet.

Gorbatjov med USA:s president Ronald Reagan. Foto: Wikipedia 

Lindén: Gorbatjov var verkligen Judas och Jesus

Det finns många dåliga val men det blir aldrig så dåligt val som man tror, skriver David Lindén.

Allan Edwalls citat ”Visst var det inte bra men in’t är det bra” är något som man alltid kan tänka på i samtiden. För vi gillar alltid nostalgi. Men inte tusan är det bra heller för att parafrasera Paradis-Oskar i Rasmus på Luffen.

Valet 1928 var också skrämmande. Foto: Wikipedia 

Lindén: Det är inte så farligt som man tror 

Oavsett hur mycket vi gillar eller avskyr enskilda personer. Valet den 11 september handlar om partier, skriver David Lindén.

”Min partiledare talar 500 språk, är snäll mot djur och gamla och simmar Vättern runt innan morgonkaffet.” Så kan det låta i denna valrörelse där personkulten och dess motsats – hatet – ibland har fått dominera. Det sistnämnda är smärtsamt tydligt om det är så att den psykiskt sjuke nazisten Theodor Engström som mördade Ing-Marie Wieselgren planerade att <a href="https://www.expressen.se/nyheter/theodor-engstrom-planerade-att-morda-annie-loof/">döda</a> Annie Lööf. Än har inte hela bilden klarnat men det visar återigen på hur personkult och hat mot enskilda är varandras skrattspeglar. Det kan tyckas som en tragisk dödsdans i regi av Hieronymus Bosch men det blottlägger ett ännu större problem.

Svensk demokrati ger inte utrymme för en personkult à la Kennedy. Foto: Wikipedia 

Lindén: Varning för personkult

Vår nationalrätt gillar inte alla men den är ändå ätbar, skriver David Lindén.

Snart är det surströmmingsskiva och frågan är varför vi firar den säregna fisken. För om man ska vara ärlig luktar det äckligt och smakar inte så där jättebra, om man inte har andra ingredienser. Men det är därför som dessa spelar roll och frågan är ju varför detta ens är gott. Civiliserade länder äter helt enkelt inte fermenterad fisk och vi är kanske inte så pass civiliserade. Ändå är det gott.

För många är det äckligt, men det går att lära sig att älska både själva fisken och traditionen runt den.