Henrik Sundström, moderat kommunalråd i Uddevalla, påminner om arvet från Bohman och hur det lever kvar utanför storstäderna. Det syns inte minst i synen på hur moderaterna utanför storstäderna vill rädda AR-15 och Tidö vill förbjuda.

Gösta Bohman, Moderaternas legendariske ledare mellan 1970 och 1981, var liberalismens svar på kollektivismens gråa byråkrati – mannen som förvandlade moderaterna från ett klassparti för officerare och adel till en bred folkrörelse för liberalkonservativa värden.

En svensk frihetssymbol som fortfarande lever stark utanför städerna. Foto: Björn Larsson Ask/TT

Sundström: Bohmans ideal lever vidare bland moderater utanför Stockholm

Bilden av Angela Merkel må vara trygg och stabil, men när det gäller utrikes relationer har Tyskland under Merkel knappast utmärkt sig med lugnt och stadigt ledarskap. Tvärtom har Europa fått anpassa sig efter tyska beslut som fattas självsvåldigt och ofta av inrikespolitiska skäl. Henrik Sundström, kolumnist på Bulletins ledarsida, efterlyser en svensk linje som genomskådar det tyska nationella intresset.

Valet i Tyskland är avgjort, om ännu inte vilken regering som kommer att tillträda. Men för min del är inte färgen det som är avgörande på nästa kansler. Det som skrämmer mig är att Tyskland som nation uppträder ganska omoget. Vi tänker inte på det så ofta, men faktum kvarstår att den politiska skapelse som vi i dag kallar Tyskland är yngre än USA. När nu Merkels era går mot sitt slut ser jag knappast 16 år av lugnt och stadigt tyskt ledarskap.

Det finns inte bara en bild av Angela Merkel. Foto: AP.

Viktigt att landet inte får för sig att agera impulsivt när det får ett av sina ångestladdade politiska skov.

Henrik Sundström: Håll Tyskland på mattan!

Striden som kommer att definiera det svenska 2020-talet står mellan centrum och periferi. Men inte geografiskt – utan politiskt. Det skriver Henrik Sundström i sin premiärkolumn för Bulletins ledarsida.

Pandemin håller sakta på att klinga av och vi kan väl, för att felcitera en gammal brittisk premiärminister, säga att vi är i början av slutet. Om man frågar svenska folket i dag hur det känns, så är det få som kommer att vara positiva eller uttrycka stolthet över hur det senaste halvtandra året har varit. Ett tafatt hanterande från regeringen, en opposition som inte fått ihop en stringent linje av vad eller varför den vill göra saker. Ett EU som legat långt efter USA, Storbritannien och till och med Israel i att vaccinera sina medborgare. En härva av olika uttalanden och en stor otydlighet runt vem som egentligen hade makten i hanteringen. Var det regionerna som skulle göra saker de inte genomförde? Vem betalar? Vad är en rekommendation och vad är en regel? 
 I EU blev det lika många olika sätt att organisera pandemiarbetet som det finns länder och i vissa fall regioner. I Sverige var det olika från kommun till kommun, och kompetensen i grundläggande hälsoarbete skilde sig starkt mellan olika platser i Sverige. Nu, i dag, ställer jag mig frågan vem man kan hålla ansvarig och för vad. Men den tanken stannar inte bara där. Vem kan jag i grund och botten hålla ansvarig för något? När den tanken flyger vidare blir det en hisnande känsla.

Henrik Sundströms första kolumn för Bulletins ledarsida.