Bilden av Angela Merkel må vara trygg och stabil, men när det gäller utrikes relationer har Tyskland under Merkel knappast utmärkt sig med lugnt och stadigt ledarskap. Tvärtom har Europa fått anpassa sig efter tyska beslut som fattas självsvåldigt och ofta av inrikespolitiska skäl. Henrik Sundström, kolumnist på Bulletins ledarsida, efterlyser en svensk linje som genomskådar det tyska nationella intresset.
Valet i Tyskland är avgjort, om ännu inte vilken regering som kommer att tillträda. Men för min del är inte färgen det som är avgörande på nästa kansler. Det som skrämmer mig är att Tyskland som nation uppträder ganska omoget. Vi tänker inte på det så ofta, men faktum kvarstår att den politiska skapelse som vi i dag kallar Tyskland är yngre än USA. När nu Merkels era går mot sitt slut ser jag knappast 16 år av lugnt och stadigt tyskt ledarskap.
Som utrikespolitisk spelare ses snarare en ung nation och stat, som uppför sig ganska falskt och självsvåldigt. Ett land som varit impulsivt och egoistiskt. Som agerat ömsom i affekt, ömsom trögt, snarare än med vishet och handfasthet.
Med det sagt måste Sverige nu och framöver anlägga en hård linje mot Tyskland och i koalition med andra länder se till att det stora Mitteslandet håller sig på mattan och inte får för sig att agera när det får ett av sina ångestladdade politiska skov.
En liten tillbakablick: I början av Merkel-eran kommer eurokrisen 2008 med gigantiska ekonomiska konsekvenser. Vartenda nummer av The Economist har satirbilder på hur Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, Europas radarpar, tillsammans ska ordna krisen. Portugal, Italien, Irland, Spanien och Grekland, de så kallade PIIGS länderna är i ekonomiskt sönderfall. Man hör många ljud från olika håll och kanter om att man måste gasa sig ur krisen. Reformer måste ske för att öka intäkterna och driva igång marknaden. Allt är billigt, nu kör vi. USA under Barack Obama lanserar gigantiska satsningar. Tusentals miljarder dollar pumpas ut i landet för att dra igång maskineriet och se till att ekonomin återhämtar sig.
I efterhand har den tidigare amerikanska presidenten fått kritik för att det egentligen var för lite. Det samma kan inte sägas om EU och eurozonen. Den tyska ekonomiska ideologin, känd som ordoliberalismen, satte hårt stopp för allt vad hette att kompensera eller försöka satsa. Enorma besparingsprogram ledde till gigantiska interna splittringar. Inblandningen från IMF och ECB samt omstruktureringar stoppade alla möjligheter till snabb återhämtning. I stället gjordes Grekland om till ett ekonomiskt protektorat, som dåvarande premiärministern Alexis Tsipras sa.
Mer eller mindre samtliga ekonomer var överens om att man måste satsa sig ur krisen, men Tyskland lade veto mot allt som kunde se ut som ekonomisk hjälp. Den tyska besattheten vid balanserad budget och dess självbild som ansvarstagande genom att inte låna höll tillbaka en hel kontinents återhämtning. Vad var det huvudsakliga målet? Att skydda den tyska exporten som var beroende av eurons värde.
Fortsatt framåt till 2011. En återhämtning har börjat men går sakta och är fortfarande skör. Plötsligt sker en jordbävning i Stilla havet som leder till att Fukushima-reaktorn havererar, och resulterar i en ekologisk och mänsklig katastrof. Tyskland beslutar på stående fot att stänga alla sina kärnkraftverk så fort det är möjligt. Detta skickar en chockvåg genom den europeiska energimarknaden. Den tyska industrin, som är ytterst energiineffektiv, suger upp mängder av den el som nu resten av Europa måste kompensera med.
Samtidigt inleder Tyskland – efter kriget i Ukraina och annekteringen av Krim – allt fler samarbeten med Ryssland, exempelvis Nord Stream 2. Det är ett geopolitiskt impulsivt och egoistiskt beslut som dels rycker undan intäkter och förhandlingsposition för de allierade i öst mot Ryssland, dels stärker Putins grepp om makten. Allt för att säkerställa tysk elförsörjning och dominera gastillgången i Europa.
USA, Frankrike, NATO, för att inte tala om det östra partnerskapet och Baltikum, är alla rasande över vad Tyskland gör med energipolitiken, samtidigt som Tyskland varit det mest pådrivande landet för en integrerad energimarknad. Konsekvensen är att Tyskland som vanligtvis positionerar sig som ett land som alltid vill ha multilaterala lösningar, verkar agera ytterst unilateralt när de själva får lust.
Utrikes- och säkerhetspolitiken har även den varit ett sorgebarn under Merkel. Infrastrukturen i Tyskland lever inte upp till Natostandard, broar håller inte för stridsvagnar, militärutgifterna är en bra bit under Natos 2-procentsmål och man har varit försiktig med trupper till utlandet. Men inte bara det.
Tyskland räknas till atlantisterna, den del av Europa som vill att militär makt och försvar ska baseras på en stark relation till USA och att samarbetet över Atlanten ska vägleda. Detta står i motsats till den franska linjen, som vi kan kalla för den kontinentala: att Europa ska bygga upp en strategisk autonomi, en förmåga till eget försvar med en vapenindustri och militär som likt den amerikanska kan utkämpa krig på kontinenten och annorstädes utan support från USA.
Tyskland har varit ett sänke för båda sidor. Landet rustar inte upp nog för Nato – och vägrar att fördjupa det europeiska försvarssamarbetet. I stället har tyskarna fokuserat på så kallad soft power genom handel, att försöka integrera Ryssland och Kina i det internationella handelssystemet och att försöka gå förbi EU i sina handels- och investeringsavtal. Tyskarna har agerat på ett sätt som inte är baserat i verkligheten utan i en tysk idé om hur det egna landet gick från nazism till demokrati. Det är otroligt synd att den idén inte är applicerbar genom handel med diktaturer.
Läs även: Högerns hemläxa efter Afghanistan
Till sist flyktingkrisen 2015. Rapporter har kommit sedan 2013/2014 om att det börjar bli en ohållbar mänsklig situation i Levanten och Mesopotamien. Irak genomgår politisk kris efter politisk kris. Kriget i Syrien efter den arabiska våren börjar eskalera och sprida sig. Turkiets politiska vilja och förmåga att ta hand om flyktingar börjar sina och det ser inte ut som att stridigheterna kommer att lugna ner sig inom ens en fjärran framtid. Erdogan släpper på kranen efter att återigen ha blivit snubbad på visumfriheten för turkiska medborgare, och över en miljon människor väller in på kontinenten med miljoner fler på vänt. Grekiska öar övermannas, flyende människor drunknar i Egeiska havet.
Tyskland väljer då att välkomna flyktingvågen med det bevingade ”wir schaffen das”, och tvingar fram att hela Europa ska få människor fördelat till sig. Detta i sin tur öppnar upp ett politiskt slagfält som omkullkastar traditionella allianser i EU, och bidrar till stora sociala, ekonomiska, kulturella och politiska problem. Ett beslut taget i någon form av humanitärt och maniskt utfall.
Det finns mer att ta upp, andra beslut som Tyskland har fattat självmant eller beslut som inte gått igenom för att Berlin satt stopp. Men en sak är säker, Tysklands sak är inte självklart Sveriges. Den unga nationen beter sig på ett sätt som inte är gynnsamt för framtiden, utan bara är ägnat att bevara dess sätt att vara och dominera.
Sverige måste ha en Tysklandspolitik som syftar till att gynna svenska och europeiska intressen. Samtidigt måste vi agera barnpsykolog för att begränsa utfallen från tysk inrikespolitik. Tidigare brukade man säga att när Frankrike nyser får Europa en förkylning. Nu känns det mer lämpligt att påstå att när Tyskland har ångest blir det ett snabbt ett Norénskt Europa.
Läs även: Strid mellan centrum och periferi
