Bergslagens bergsmän har bebott sin hemtrakt sedan före järnåldern. I dag riskerar hundar – som funnits i den skogsboende människans närhet i tusentalet år – att dödas av varg som vilket annat villebråd som helst. Det är ett radikalt politiskt ingrepp i ett historiskt förankrat levnadsmönster, skriver Jan Kallberg.

KRÖNIKA. Regeringens och riksdagens låt-gå-mentalitet när det gäller den introducerade vargens utbredning och ökande population i Mellansverige, är ett bevis på dåligt ledarskap och brist på ansvarstagande. Om man introducerar ett flockrovdjur i ett ekosystem där det varit frånvarande en längre tid – den sista vargen i södra Skinnskatteberg anses ha dött 1852 –&nbsp;i hela Sverige 1965, och sedan inte tar ansvar för följderna leder man inte samhället. Man är poserande frånvarande. I stället för att avväga vetenskap, etnosociala faktorer som vad detta innebär för de glesbygdsbor som berörs och studera konsekvenserna av vad introduktionen av varg innebär, har det folkvalda ledarskapet varit frånvarande och ersatts av en följetong av myndighetsaktivism.&nbsp;

Varg – dock på Skansen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

En älgkalv, hare eller grävling ger inte samma association till styrka och hårdhet – och väcker inte samma varma känslor, skriver Jan Kallberg.

Jan Kallberg

Prenumerera här!

LEDARSKRIBENTER