68:ornas samhällsrevolution misslyckades. Eller åtminstone så krympte dess ambitioner. Man fick nöja sig med småttigheter som ekologiskt kaffe och pappamånad. Men under ytan kokar frustrationen, skriver Jan Sjunnesson.

Lundasociologen Olof Hallonsten fascineras av 1968. Även jag, som växt upp i skuggan av upprorsåret är intresserad, men inte som han, född 20 år efter Les Événements, soixante-huit de Paris.

Att slåss med polisen var roligt, men i slutändan var det mer effektivt att klaga och tjata. FOTO: AP / TT

68:ornas stat kan inte knäcka gängen, men det kan åtminstone beskatta plastpåsar!

Sjunnesson: Från 1968 till anarkotyranni

Många tror att Sveriges utbildningsväsende var ett föredöme för världen så sent som på 90-talet, och att det förstördes av kommunaliseringen. Nonsens, skriver Jan Sjunnesson, rötan satte in långt tidigare.

Socialdemokrater hade tidigare betraktat skolreformer som sätt att bereda plats för så många som möjligt. Att se till att de mest meriterade och flitiga från arbetarklassen fick börja i skolor som dominerats av medel- och överklass var målet, särskilt i realskolan.

Allt var inte bättre förr, men vissa saker var faktiskt det. FOTO: Herman Ronninger/TT

Jan Sjunnesson visar var skåpet ska stå

Essä: Förstörelsen av den svenska skolan började på 50-talet

Vad pensionen innebär är olika för olika människor, men för Jan Sjunnesson innebär det bland annat arbete i äldreomsorgen och i skolan. Han tampas med myror, möss, dagens ungdom, märkliga adresser och ännu märkligare dialekter. Men som tur är finns det tid att dricka kaffe och begrunda finländska knivslagsmål.

Förra året gick jag i pension, 65 år gammal. Sedan dess har jag drygat ut den magra ersättningen med arbete inom äldreomsorg och skola. Att skriva texter som denna har aldrig varit lönsamt.

Det är inget fel med myror och myrstackar, men man vill helst inte ha dem i köket. FOTO: Kallestad, Gorm / TT

Sjunnesson: Det är slitsamt att vara pensionär

Den amerikanska liberalismen är en gammal och stolt tradition, men frågan är hur mycket som finns kvar. På ena flanken äts man upp av identitetsvänstern, och på den andra av Trumphögern. I allt högre utsträckning förvandlas liberalismen till en elitideologi, och dess företrädare isoleras från ett folk de ser som ”garbage” eller ”deplorable.” Detta skriver Jan Sjunnesson, som gjort en djupdykning i den moderna liberalismens försök att förstå sig själv.

Oavsett vem som vinner imorgon har de amerikanska liberalerna inom båda partier och i etablissemanget insett att loppet är kört. Tre liberala författare kom till samma slutsats redan 2016.

Var har liberalerna tagit vägen? FOTO: Kyrre Lien / TT

Sjunnesson recenserar tre böcker med tre olika förklaringar för liberalismens kräftgång