Genom att riva upp de röda linjerna och säga ja till en fyrpartiregering har Simona Mohamsson fört Tidöpartierna ett stort steg mot omval. Nu står fyra partier enade mot ett kaos på den socialistiska sidan.

Efter ett landsmöte som länge tyngdes av närmast parodiskt omfattande tekniska problem lyckades Liberalerna till slut enas om sin väg framåt. Mötet drog ut så mycket i tid att ungdomsförbundet varnade för att deras skärmtid började ta slut. Mötet hade då försenats i fyra timmar.

Mötet präglades av sura miner och tekniska problem. Foto: Skärmdump

Hjort: Ett stort steg mot fyra år till med Tidö

Att döma andra partier efter deras förflutna har blivit en svensk paradgren. Att granska sitt eget tycks betydligt mindre angeläget. Den som sätter sig på höga hästar riskerar inte bara svindel, utan också att tappa kontakten med verkligheten. Birgitta Ohlsson är inget undantag.

”Problemet är inte i första hand SD:s sakpolitik, problemet är Sverigedemokraterna som en del av en nationalistisk, auktoritär kraft som växer i västvärlden.” Så beskriver liberalen Jan Jönsson varför han är emot Sverigedemokraterna.

Birgitta Ohlsson 2017. Foto: Per A.J. Andersson/CC BY-SA 4.0

Hjort: Birgitta Ohlssons höga hästar

Diplomati sägs handla om att tala med alla. Men när samtalen börjar beskrivas som ”konstruktiva” med företrädare för massmord uppstår en mer obekväm fråga: vad är det egentligen som Eliasson har förlorat på vägen, är det omdömet eller moralen?

Frågan om hönan eller ägget hör till de där till synes olösliga resonemangen som ständigt återkommer. Varje höna kläcks ur ett ägg, men varje ägg förutsätter en höna, det är ett cirkelresonemang utan början och slut.

Den ansvarige för blodbadet i Iran kunde Eliasson ha konstruktiva samtal med. Foto: AI

Hjort: Jan Eliasson, en diplomat utan moral 

Ingen tror på vänsterns kärlek till Liberalerna, knappt ens vänstern själv. Det är inte principer som står på spel, utan möjligheten att återta makten från en regering som visat för väljarna att det går att göra Sverige bättre.

Det finns något väldigt rörande över den omtanke och välvilja som just nu visas mot svensk socialliberalism. Liberalerna, som för bara någon vecka sedan önskades en långsam sotdöd, är i dag hela vänsterns stora älskling. Tyvärr har kärleken aldrig varit så stark att någon har bytt parti. Det finns en platonisk kärlek även i politiken.

Upprördheten har varit stor över den kram som ritade om valrörelsen. Foto: Skärmdump från SVT