Socialdemokraten Lawen Redar hävdar att hon av misstag deltog i en manifestation med Rojavakommittéerna. Antingen försöker hon bluffa, eller så visar det på ett omdöme som inte räcker för ministeransvar.

När Rojavakommittéerna deltog i en manifestation på Sergels torg anslöt sig socialdemokraten Lawen Redar. Hon säger att deltagandet inte var planerat, utan att hon gick förbi och spontant slöt upp. Hade hon vetat att Rojavakommittéerna var där hade hon inte deltagit. Verkligen?

Lawen Redar är en av de tyngsta socialdemokraterna, hon måste ha ett bättre omdöme än så här. Foto: Jakob Åkersten/TT

Hjort: Lawen Redars bristande omdöme 

Att kulturministern valde bort Guldbaggegalan har utlöst ett raseri inom filmbranschen. Men ilskan avslöjar snarare en bransch som vant sig vid politisk bekräftelse än ett verkligt kulturpolitiskt problem.

Den svenska kulturdebatten har ännu en gång reducerats till ett känslodrama. Den här gången är det Guldbaggegalan som står i centrum, eller snarare kulturministerns frånvaro från den. När Parisa Liljestrand valde Gastronomiska akademins belöningshögtid framför filmbranschens egen gala utlöstes ett närmast kollektivt vredesutbrott.

Kulturfolket är arga för att kulturministern valde matkultur med kungaparet framför Guldbaggegalan. Foto: Jessica Gow/TT

Varför kräver filmen ständig politisk bekräftelse?

Hjort: Guldbaggegalan och den sårade kultureliten

Liberalerna säger sig värna skolan, men angriper det system som hundratusentals föräldrar och elever faktiskt uppskattar. Det är ett parti som tycks ha sina sista väljare som sina huvudmotståndare.

Herostratos blev i det antika Grekland berömd genom att bränna ned Artemistemplet i Efesos. Motivet var inte ideologiskt eller religiöst, utan personligt: att bli ihågkommen. Hans namn lever kvar som en symbol för strävan efter berömmelse genom förstörelse. Därav begreppet herostratisk ryktbarhet.

Mohamsson verkar ha som målsättning att få partiet under en procent i nästa val. Foto: Lars Schröder/TT

Hjort: Liberalerna har självdestruktivitet som strategi 

Svensk media är besatta av judar när de tjänar ett syfte. Går de emot syftet är de plötsligt bortglömda. Några tiotal judar som är emot Israel tycks långt mer intressanta än nästan 200 som oroas av Mellos programledare.

Det finns hos vissa en märklig uppfattning om att svensk media är utan bias, inte bara i frågor som rör Israel utan även svenska judar. Synen på judar har inte bara bias utan är instrumentell: hur man ser på dem beror i första hand på syftet, inte på att de är människor. Judar är ett användbart politiskt slagträ, som kan kastas undan när det inte längre passar.

Bakom brasklappen kikar ett långfinger fram. Dirawi valdes för att markera mot det israeliska deltagandet. Foto: Anders Wiklund/TT 

Gaza-fame, Mello-markeringar och SVT:s moraliska haveri