Sverige 2026 är inte Sverige 2006. Den som kräver samma politik som då har antingen blundat för utvecklingen eller valt att ignorera den.

Det finns få saker som är så tröttsamma som folk som hävdar att de inte känner igen sitt parti. Det spelar ingen roll om det är vilsna liberaler, Mats Svegfors eller andra som dväljs i ett trevligt förflutet. Deras problem är nämligen inte att partiet har förändrats, utan att de själva inte har gjort det.

Det var enklare på Hylands tid. Foto: Skärmdump

När verkligheten förändras måste politiken göra detsamma

Hjort: Stofilerna som inte känner igen sitt parti 

Klimatdebatten har länge präglats av höga tonlägen och ännu högre anspråk. Den präglas av stora mål men väldigt begränsade resultat. När Liberalerna nu har nyktrat till möts de av förutsägbar indignation. Det är roande.

Liberalerna tycks, inte utan förvåning, ha fått borgerlig vind i seglen. Regeringsfrågan har lagt sig till rätta och därefter har de goda nyheterna trillat in. Bland annat har Liberalerna har meddelat att de vill höja det skattefria beloppet på ISK till en halv miljon. Nyligen kom ännu fler goda nyheter.

Naturskyddsföreningen är missnöjd med den förda politiken. Bild: Skärmdump. 

Den gröna dumstruten passar inte på borgerliga partier 

Hjort: Naturskyddsföreningens ilska visar att Liberalerna gör något rätt

Under en och en halv timme visade SVT hur partiledare anlände i bilar och dessemellan fick vi se journalister småprata med varandra, innan partiledardebatten började. Debatten borde vara ett skyltfönster för politiska alternativ. I stället blev den en påminnelse om hur långt medierna har rört sig från publiken och dess behov.

Svenska mediepersoner blir allt mer upptagna av sig själva och sin värld. Det handlar inte bara om tonläge eller stil, utan om en förskjutning i självförståelsen. Det blir allt mer pompöst och inte alltför sällan lyckas journalisterna till och med blanda ihop sig själva med demokratin. I stället för att vara en granskande kraft vid sidan av makten uppträder man allt oftare som om man själv vore en del av den demokratiska infrastrukturen. Minsta lilla rättelse av felaktigheter från politiskt håll, och diktaturen kastar sin skugga över folket. Det är fånigt att se.

När journalistiken börjar handla om sig själv

Hjort: Halvannan timmes navelskådande före partiledaredebatten

Att beskatta banker framställs som ett slag mot de rika. Men banker är inga isolerade kassaskåp – de är mellanhänder. När skatten höjs vandrar kostnaden vidare, hela vägen till bolånetagare och sparare.

På sista sidan i Socialdemokraternas <a href="https://www.socialdemokraterna.se/download/18.55adb92119dd249287c73/1777357171511/Socialdemokraternas%20Vårbudget%202026.pdf">skuggbudget</a> för våren finns en tabell som säger mer än resten av dokumentet tillsammans. Där radar man upp utgifterna i en nästan andlös följd: höjt barnbidrag, säkrad service och paketutlämning, fler elbilar, en kommission för kvinnohälsa, stärkta kvinnojourer, flyttstöd för unga – och som ett slags politiskt crescendo: en nationell fotbollssamordnare. Det är en katalog av viljan att vara goda gåvors givare, men framför allt ett koncentrat av vår tids finanspolitiska lättsinne.

Bankskatten är ett försök att skapa en illusion av att du får, men andra betalar. Bild: AI

Politikens äldsta trick: låtsas att någon annan betalar