Det verkliga problemet i svensk migrationspolitik är kanske inte att människor får avslag. Problemet är att staten under årtionden säger nej utan att besluten faktiskt får konsekvenser.

Det finns få saker som svenska medier tycker mer om än en migrationshistoria där alla de rätta ingredienserna finns med: en hårt arbetande familj, ett välstädat hem och en regering, helst borgerlig, som framställs som ungefär lika varm som Sibirien.

Migrationsbeslut måste fattas och sen drivas igenom. Det är både dyrt och inhumant att låta det pågå i decennier. Bild: AI 

Tjugo år i limbo: varför genomdrivs inte ett beslut? 

Hjort: Staten sa nej till uppehållstillstånd 47 gånger, men menade det aldrig

Debatten om könsgapet i svensk politik handlar nästan alltid om varför högern har svårt att vinna kvinnliga väljare. Men tittar man närmare på siffrorna framträder en annan bild. Det största könsgapet finns inte hos Moderaterna eller Sverigedemokraterna — utan hos Socialdemokraterna.

Det finns en ganska intressant debatt kring röstsplittringen mellan män och kvinnor i Sverige, och egentligen i stora delar av västvärlden. Män drar åt ett politiskt håll, kvinnor åt ett annat.

M och SD är ungefär lika stora som S bland kvinnor. Bild: Valu

    När männen lämnade Socialdemokraterna förändrades svensk politik

Hjort: Varför flyr männen Socialdemokraterna? 

Socialdemokraterna ser sig som mer än deltagare i demokratin, de är demokratins naturliga bärare. Skillnaden märks tydligast när regler ska börja gälla även dem själva. Då uppstår plötsligt undantag, särlösningar och principiella resonemang om varför just den egna verksamheten egentligen inte riktigt räknas.

Det finns ett gammalt svenskt uttryck som förklarar mer om svensk politik än många statsvetenskapliga avhandlingar: ”När far super är det rätt.” Dubbelmoralen accepteras när den utgår från den som anses bära ansvar för huset. I svensk politik har Socialdemokraterna sedan länge gett sig själva den rollen. Partiet ser sig inte bara som ett parti bland andra, utan som något närmare själva ordningen.

Ingen är förvånad över att Socialdemokraterna vill ha undantag från uppförandekoden. Bild: AI

AIP och den socialdemokratiska undantagskulturen

Hjort: När far super är det rätt

Det krävs en särskild sorts cynism för att först släpa en nyopererad cancersjuk kvinna till riksdagen och därefter försöka framställa sig själv som humanismens sista försvarare. Men Socialdemokraterna har utvecklat en imponerande fallenhet för just den konsten.

Det finns något smått frånstötande över det politiska spel som nu utspelar sig i riksdagen. Inför den första voteringen efter bråket om kvittningar visste oppositionen att den skulle förlora. Trots det närmast släpades varje ledamot till voteringen. Läget har blivit våldsamt uppskruvat efter kvittningssystemets sammanbrott.

En cancersjuk borde väl vara sjukskriven och på sjukhus i stället för i Stockholm för att rösta? Bild:AI 

 När riksdagens arbetsformer blir kampanjverktyg