Den sydkoreanska streamingserien Squid Game har på mindre än en månad blivit en av Netflix’ största succéer. I en recension av hela första säsongens nio avsnitt varnar – i såväl positivt som negativt hänseende – Pontus Tholin för beroendeframkallande binge-watching, emotionella karaktärsporträtt, suggestivt sceneri, frosseri i splattereffekter samt en tröttsamt vänsterdystopisk karikatyr av den moderna marknadsekonomin.

RECENSION. Det tar inte mer än en dryg halvtimme av det första avsnittet innan den sydkoreanska succéserien Squid Game eliminerar hela 255 av det sällsynt makabra spelets deltagare. Om detta på goda grunder kan förmodas vara ett Netflix-rekord, kunde vice VD Ted Sarandos nyligen bekräfta att Squid Game inom kort ser ut att gå om Bridgerton som <a href="https://www.cnet.com/tech/services-and-software/squid-game-may-become-netflixs-most-watched-show-yet-netflix-co-ceo-says" target="_blank" rel="noopener noreferrer">bolagets mest streamade serie någonsin</a>.

En dryg halvtimme in i första avsnittet av Squid Game står de 456 deltagarna uppradade för att leka ”Röda lyktan stopp”. Foto: Netflix, pressbild 

Streamingserien Squid Game har snabbt blivit en av Netflix’ största succéer. Bulletins recension varnar för beroendeframkallande binge-watching.

Recension: Netflix’ Squid Game – en beroendeframkallande, vänsterdystopisk splatterfest

Flertalet kritiker har tagit emot Daniel Craigs sista stopp som agent 007 med öppna armar. Bulletins Pontus Tholin ser dock en initialt episk kvalitet, som med filmens överlånga sträckning övergår i – jämfört med de 24 föregångarna – alltmer förutsägbara och trötta händelseförvecklingar.

RECENSION. Filmstaden passade på att premiärvisa No Time to Die med början klockan 00.07 under natten mot torsdagen – med andra ord sju minuter efter borttagandet av coronarestriktionerna. <a href="https://bulletin.nu/nolan-netflix-och-binge-watching-omformar-streamingaldern-med-borjan-i-memento" target="_blank" rel="noopener noreferrer">Biohöstens storfilmer</a>, som inleddes trevande med en onödigt sömnig och beige Dune, är därmed i full gång.

Daniel Craig flankeras av Lashana Lynch (vänster) och Lea Seydoux (höger) vid Londonpremiären under onsdagen av No Time to Die (2021). Foto: Matt Dunham/AP 

Recension: Den 25:e Bondfilmens episka ansats landar platt

Med en sprängfylld biohöst under eskalerande streamingålder, inleds en artikelserie om Christopher Nolans filmer, som fortsätter att fascinera sina tittare långt bortom bioduken och hemmabion. Tillsammans med Tom Shones färska bok The Nolan Variations (2020, Faber &amp; Faber) djupdyker Bulletins Pontus Tholin in i Nolans unika cinematiska världar – vilka tar sin början i Memento (2000).

NÖJESKRÖNIKA. Efter ett och ett halvt års coronapandemisk stiltje i filmvärlden står vi nu äntligen, förhoppningsvis, inför en sprängfylld biohöst. På förhand <a href="https://filmbladet.se/kalender/bio-2021" target="_blank" rel="noopener noreferrer">omistliga höjdpunkter</a> inkluderar nyinspelningen av Dune (15/9), 25:e Bondfilmen No Time to Die (30/9), uppföljaren till 80-talsklassikern Top Gun (19/11), Spielbergs version av West Side Story (10/12) samt den fjärde Matrix-filmen Resurrections (22/12). Av dessa har de tre förstnämnda alla filmmusik skriven av Hollywoods okrönte kompositörskung, Hans Zimmer – något som särskilt kommer att uppmärksammas i undertecknads kommande recensioner.

Memento (2000) filmaffisch (vänster). Foto: Etsy/Pinterest | Christopher Nolan vid filmfestivalen i Deauville, september 2000 (höger). Foto: AP Photo/Franck Prevel/TT

Inför en sprängfylld biohöst inleds en artikelserie om Nolans filmer, som fortsätter fascinera sina tittare långt bortom bioduken. 

Tholin: Nolan, Netflix och binge-watching omformar streamingåldern – med början i Memento

Laurel Hubbards OS-debut innebär att IOK sanktionerar både transsexuell könsdoping och kvinnodiskriminering. I slutändan är också damidrottens fortsatta existens hotad – något Bulletins Pontus Tholin undrar vad de identitetspolitiska feministerna har att säga om.

SPORTKRÖNIKA. I två tidigare OS-krönikor – om <a href="https://bulletin.nu/tholin-tacka-wokeismen-for-den-blekaste-os-invigningen-i-mannaminne" target="_blank" rel="noopener noreferrer">invigningsceremonin</a> respektive <a href="https://bulletin.nu/pontus-tholin-om-forsta-os-veckan-wokeismen-fortsatter-skorda-unga-offer" target="_blank" rel="noopener noreferrer">första tävlingsveckan</a> – har undertecknad grävt i det identitetspolitiska träsk som allt mer breder ut sig över den tidigare företrädesvis icke-ideologiserade världsidrotten. På modernt akademiskt språk innebär alla samhälleliga yttringar politiska ställningstaganden, något som på sätt och vis är en truism, om än i praktiken en meningslös sådan. Internationell idrott är nämligen inget annat än en uppsättning regler och konventioner om hur tävlingar ska genomföras, vars politiska innehåll i så fall avser rättvisa villkor, objektiva poängsystem och tron på graderade tävlingsresultat.

Nya Zeelands Laurel Hubbard (född Gavin Hubbard 1978) tävlar i dag som första transperson i damernas OS-tyngdlyftning. Foto: AP Photo/Mark Schiefelbein/TT

Vad har identitetsfeministerna att säga om IOK:s sanktionering av transsexuell könsdoping och kvinnodiskriminering som hotar damidrottens existens, undrar Pontus Tholin.