RECENSION. Det tar inte mer än en dryg halvtimme av det första avsnittet innan den sydkoreanska succéserien Squid Game eliminerar hela 255 av det sällsynt makabra spelets deltagare. Om detta på goda grunder kan förmodas vara ett Netflix-rekord, kunde vice VD Ted Sarandos nyligen bekräfta att Squid Game inom kort ser ut att gå om Bridgerton som bolagets mest streamade serie någonsin.

Det var inför den koreanska tredagarshögtiden Chuseok som Netflix den 17 september lanserade streamingserien Squid Game. Detta i kombination med att Netflix’ explicita åldersgräns är satt till 16 år kan synas mer än bara en smula försåtligt i ljuset av att serien handlar om populära skolgårdslekar och blivit särskilt populär bland unga tittare. Utan att på något sätt söka ta på sig den utnötta moralistiska cylinderhatten av en 40-plussare, kan konstateras att serien är allt annat än lämplig för minderåriga tittare.

Efter en förhållandevis gäspig inledande halvtimme, där vi lär känna den 47-årige huvudkaraktären Seong Gi-hun – som misslyckats med det mesta från att försörja sin ex-fru och tioåriga dotter, vinna på hästar samt ta hand om sin diabetessjuka mor – startar den första skolgårdsleken ”Röda lyktan stopp”. Det var någonstans här som åtminstone undertecknad blev fast; resterande åtta avsnitt slukades i ett enda sträcktittande. Squid Game är utan tvivel beroendeframkallande.

Läs även: Recension: Den 25:e Bondfilmens episka ansats landar platt

Vad som är beroendeframkallande med serien är knappast de Tarantino-liknande splattereffekterna, i vilka de sex skolgårdslekarna som successivt eliminerar de 456 deltagarna frossas ohämmat, utan snarare den brutala chock som dessa medför: Givet första avsnittets chocklek, vad kan hända i de återstående åtta avsnitten som bräcker den? Det sätt på vilket de fem efterföljande blodbaden lyckas trumfa det första är emellertid något helt annat: Vilka brutala lekar väntar våra emotionellt påhejade protagonister, och hur ska de klara sig levande igenom det makabra spelet?

Precis som i förlagan The Hunger Games är skaparna medvetna om det – ur ett krasst tittarperspektiv – förhållandevis ointressanta i att bevittna utplånandet av en massa okända människor. Lösningen är att framkalla emotionell resonans hos publiken, vilket i sin tur bygger på att vi som åskådare skapar en relation till seriens karaktärer. Utöver det kreativt välskrivna manuset är det precis här som Squid Game lyckas så väl: utan att hamna i trötta stereotyper skapas ett både brett och fräscht persongalleri, som det är enkelt att fatta tycke för – i synnerhet den gamle mannen med hjärntumör och den unga nordkoreanska rymlingen. Till detta ska läggas utmärkta rollgestaltningar och ett synnerligen suggestivt utformat sceneri.

Vad som emellertid är än mer krasst är att skaparna utnyttjar det bästa i den moderna kapitalismen för att demonisera densamma. Hur mycket tittarvärde har inte Netflix tillfört film- och TV-branschen det senaste decenniet? För att inte tala om den personliga rikedom som manusförfattaren och regissören Hwang Dong-hyuk snabbt håller på att skapa sig! Det går nämligen inte att komma ifrån att seriens underliggande budskap är tämligen typisk samhällskritik från vänsterkanten.

Läs även: Lockades till Sverige med löften om kvinnor och alkohol – snart i dokumentär på Netflix?

Huvudkaraktären har tio år tidigare jobbat på en bilfabrik, där ledningen påstods hålla arbetarna ansvariga för bolagets ekonomiska problem. I den vilda strejk som utbröt när arbetarna sades upp utan att få betalt stormade polisen fabriken och dödade en arbetare; denna upplevelse sägs förklara varför Seong Gi-huns liv sedan dess präglats av armod med växande skuldsättning. På liknande vis framställs övriga speldeltagares bakgrundshistoria – till den milda grad att livet i 2000-talets Sydkorea framstår så meningslöst att minst 456 personer årligen hellre väljer sannolikheten 0,2 procent att vinna motsvarade 300 miljoner kronor.

Ju längre serien fortskrider, desto tydligare framställs individer som lyckats inom kapitalismens ramar som inneboende onda och omoraliska; ty det är superrika, västerländska äldre män som betalar VIP-biljetter för att beskåda semifinal och final live. Detta banala narrativ hindrar dessbättre inte det sista avsnittet från att bjuda på en Keyser Söze-liknande överraskning – nära i nivå med Bryan Singers numera klassiska De misstänkta (1995) – samtidigt som den allra sista scenen mer än håller dörren öppen för en andra säsong.

Squid Game är en av de mest beroendeframkallande premiärsäsongerna av någon nutida TV-serie. Betyget skulle bli fem B:n om det inte vore för tre saker: det försåtliga barnleksnarrativet, det omåttliga frossandet i blodsplatter samt inte minst den tröttsamt vänsterdystopiska karikatyren av den moderna marknadsekonomin.

BETYG (1–5): B B B B

Läs även: Tholin: Nolan, Netflix och binge-watching omformar streamingåldern – med början i Memento