Kulturminister Parisa Liljestrand (M) utsåg Åsa Hemingway till generaldirektör – samma kvinna som vittne i tingsrätten glömt bort avgörande samtal med tandhygienisten Bernt Herlitz, som fick sparken efter att ha gjort precis vad myndigheterna bad honom göra, skriver Stig Fölhammar.

Det går knappt en dag utan att man förvånas och förfasas av hur uselt Sverige styres av de valda män och kvinnor som styr staten.

Kulturminister Parisa Liljestrand utsåg Åsa Hemingway till generaldirektör den 5 juni 2025 – trots att hon som vittne i tingsrätten glömt bort avgörande samtal med tandhygienisten Bernt Herlitz. Foto: Privat/Sveriges riksdag

En tandhygienist fick sparken, men chefen som glömde allt fick generaldirektörsjobb.

Fölhammar: När den vänstra handen inte vet vad den högra gör

Är nationalismen på väg tillbaka, eller är det kanske bara så att den har tagit av masken? Kanske var det bara själva ordet ”nationalism” som var impopulärt, skriver Stig Fölhammar.

Alla partiledare bär numera svenska flaggor och älskar Sverige. Pendeln har svängt tvärt från Mona Sahlins famösa nedvärdering av svensk kultur. Svängt, till hur det var tidigare och nog egentligen alltid har varit.

Idag kan till och med socialdemokrater ses bära den svenska flaggan. Foto: Martín Castañeda, Unsplash

Svenska partier omfamnar nationalismen eller dör

Fölhammar: Nationalismens återkomst i Sverige

Liberalerna verkar inte veta vad de ska stå för. För några dagar sedan var Sverigedemokraterna ett hot mot demokratin, men nu kramas man. Det gäller att reda ut vad som menas med ”liberal”, skriver Stig Fölhammar.

I en ledare i Sydsvenskan, som betecknar sig som “oberoende liberal”, gick den tidigare politiskt ansvarige, numera “fria skribenten” Heidi Avellan den 27 februari igenom alla partiers för- och nackdelar – sett med hennes ögon.

Kan Liberalerna en dag bli ett liberalt parti? Foto: Rajesh De, Unsplash

Hög tid för Liberalerna att ta reda på vad det innebär att vara ”liberal”

Fölhammar: I den “liberala” förvirringens tid

Charles de Gaulle har i Sverige länge fördömts som en bakåtsträvare, någon som envist höll fast vid gammalt nonsens som självständighet, patriotism och ett starkt försvar. Historien har nu givit honom rätt, skriver Stig Fölhammar.

Den franske presidenten Charles de Gaulle (1944–1946 och 1959–1969) hade inte många vänner i Sverige, förutom den populäre svenske journalisten Knut Ståhlberg, men Ståhlberg bodde ju och arbetade i Paris. I Sverige uppfattades allmänt de Gaulle, som utpräglat nationalistisk, högdragen och mycket egensinnig. Han sågs som en provokatör mot den ordning och tankevärld som var förhärskande i alla andra europeiska länder. Kanske har tiden nu kommit för att omvärdera hans insatser?

Winston Churchill och Charles de Gaulle i Marrakech, 1944. Foto: War Office official photographer, Public Domain, via Wikimedia Commons

Charles de Gaulle trodde inte på den eviga freden och ett ständigt generöst USA