Att läsa sagor och plåstra om skrapade knän ger inga doktorshattar. Ändå behövs omsorgen. Ledarsidans kolumnist Susanna Mannelin skriver om värdet av omsorg.

När Ardalan Shekarabi (S) twittrade om ofrivillig ensamhet häromveckan var mottagandet överlag positivt. Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi och rikskändis under pandemiåret, såg dock i Shekarabis beklagande över människors ensamhet en dold förhoppning om att få hemmafrun åter. Hur den logiska linjen såg ut från en lågmäld önskan om att bryta ofrivillig ensamhet till hemmafruns återtåg är oklart, men ett välbekant förakt för (kvinnlig) omsorg gjorde sig påmint i nästkommande tweets från Wold där hon upprepade sin käpphäst om hur kvinnor blir ”fast” med barn och hushåll när de väljer att arbeta deltid eller att ta ut en större del av föräldraledigheten.&nbsp;

Susanna Mannelin: Att läsa sagor och plåstra om skrapade knän ger inga doktorshattar. Ändå behövs omsorgen. 

Omsorgens gåva är det vackraste vi har

Kolumnisten Susanna Mannelin skriver om abortfrågan. Om moraliska och etiska frågor inte ska diskuteras för att de en&nbsp;gång i tiden gav upphov till oönskade resultat blir det enda alternativet vi har kvar någon&nbsp;slags mellanmänsklig teknokrati där etiska frågor är bannlysta från offentligheten.

En kvinna berättar att hon älskar att göra abort, helst så sent som möjligt. Klipp till en scen&nbsp;där hon ligger i en gynekologstol, berättarrösten beskriver barnmorskan som ”skakar och&nbsp;darrar på instrumenten med tårfyllda ögon”. Kvinnan i stolen skriker ”Du måste döda den!&nbsp;Döda den!”. Klipp igen till två personer i en publik, de har rödvin i glasen och skrattar så att&nbsp;de slår sig på knäna.

Mannelin: Om de etiska aspekterna av abort enbart rör den enskilde individen, varför har vi inte fler som verkar för fri abort i verklig mening?

Normer trumfar lag

Kolumnisten Susanna Mannelin skriver om pojkars utsatthet: Det finns en helt ny slags rädsla som följer med att vara mamma till pojkar. En rädsla av ett visceralt slag, en rädsla som får det att smaka järn i munnen och bli kallt inuti. Rädslan att de ska bli överfallna, rånade och misshandlade på vägen hem från fotbollsträning eller utanför skolan där tanken är att de ska vara trygga när mor och far arbetar.

Fyra söner har vi, jag och min make. En i himlen, två som demolerar vardagsrummet i detta nu och en som håller mig vaken om nätterna med sina cirkuskonster i min livmoder. Att vara mamma till pojkar är underbart och fullständigt utmattande. Det är att försöka valla ständigt leriga, blöta, fysiskt explosiva och högljudda hundvalpar hit och dit och hoppas att ingenting alltför värdefullt går sönder på vägen. De är små destillat av maximal livslust, nyfikenhet och aptit på livet – när de inte kastar tågbanor i huvudet på varandra. Jag älskar att vara mamma till pojkar.

Mannelin: Det finns en helt ny slags rädsla som följer med att vara mamma till pojkar. 

Att vara mamma till pojkar är att vara rädd

GÄSTTEXT. Allt är relativt och uppe för förhandling hos den som ser frihet som ett mål och inte ett medel och vars existens pekar mot ”inget”. Susanna Mannelin, fri skribent, skriver om den franska filosofen Chantal Delsol, covid-19-pandemin och förhoppningar om ett nytt decennium med stabila fästpunkter.

När omfattningen av det mystiska fladdermusvirusets härjningar i Kina briserade i media i början av året hade jag just börjat läsa den franska filosofiprofessorn Chantal Delsols bok Icarus fallen – The search for meaning in an uncertain world. Det skulle visa sig vara en oväntat träffsäker fond inför det som komma skulle. 
 Delsol beskriver i sitt alldeles omistliga (jo!) verk hur de referenser människan en gång hade utanför sig själv – gott och ont, religiösa och mytologiska berättelser, plikter – för längesedan har kasserats. Den Moderna Människan har förväxlat medlet med målet i sin jakt på frihet och inte förstått att frihet är en tom form som väntar på att fyllas med innehåll. Delsol menar att människan formas till en hel varelse utifrån vad hon väljer att svara inför: sitt land, sin familj, det Goda, inför en Gud, inför inget. Den som väljer att svara inför något utanför sig själv är inte längre helt och hållet fri. Men den vars hela existens svarar inför ”inget”, hon äger bara sitt eget biologiska liv och sin egen njutning.

Ikaros och Daidalos av Charles Paul Landon, 1799. Public domain, via Wikimedia Commons.

Mannelin: Allt är relativt och uppe för förhandling hos den som ser frihet som ett mål och inte ett medel och vars existens pekar mot ”inget”.