Det är förstås inget fel med en ljusfestival. Det verkar festligt. Men ger det hopp? Skapar det någon verklig gemenskap?&nbsp;

Det var fredagen före första advent i Norrköping. För sjätte året i rad invigdes stadens ljusfestival och temat var ”tillsammans” – och det kunde ju knappast ha varit något annat detta år när vi tvingats leva isolerade, separerade, distanserade. Sveriges Radio var på plats och rapporterade. En präst hördes reflektera kring vad ljuset betyder för människor. Lägereld, sa hon, och avsåg något behov nedärvt från människans förhistoriska tid, ljuset är något att samlas kring, en symbol för hopp, och i år mer än någonsin behöver vi påminnas om ljuset, om hoppet, om att vi är tillsammans. Ungefär så sa hon. Det vanliga.

Detalj ur Emerik Stenbergs Julotta i Leksands Kyrka

Birgersson: Det finns en sträng individualism i det kristna budskapet som vi behöver, nu mer än någonsin. 

Nu tändas tusen juleljus

<h4>I början av 2000-talet var resultaten i stadsdelen Hackney urusla och eleverna som hade möjlighet sökte sig till andra skolor, i andra stadsdelar. Men på bara ett decennium vändes utvecklingen. Betygen drevs upp ovanför rikssnittet, skolorna fick bra rykte och blev därför attraktiva även för studiebegåvade elever.&nbsp;</h4>

Det har blivit en sanning att dåliga skolresultat i utanförskapsområden beror på elevunderlaget: De duktiga och skötsamma har flytt och kvar finns strulpellar, bråkstakar, nyanlända och de som behöver extrainsatser. Det hörs en evig klagosång från politiker och skoldebattörer. Skulden läggs på den så kallade marknadsskolan – och det låter nästan som om enskilda skolor och kommunala skolförvaltningar inget kan göra.

Birgersson: Vad lyfter skolor där en förfärande stor andel lämnar högstadiet utan godkända betyg?