Den danska borgerligheten har tappat riktning och initiativ. Socialdemokraterna har lagt beslag på invandringspolitiken och något gemensamt projekt finns inte längre.&nbsp;

Det är synd om Jakob Ellemann-Jensen. Han är partiledare för Danmarks största borgerliga parti, det liberalkonservativa Venstre. Hans företrädare har fram tills nyligen gjort allt han kunnat för att stå kvar i rampljuset. Lars Løkke Rasmussen sitter fortfarande i Folketinget och han är fortfarande frustrerad och arg över att han inte fick fortsätta att vara partiledare. Han skriver krönikor och böcker, och kritiserar högljutt allt och alla. Ellemann-Jensen syns inte, och ingen vet vad han vill. Ett litet tag försökte han bilda en grön allians med Radikale venstre, det socialliberala mittenpartiet som för närvarande stöttar S-regeringen. Men han ångrade sig snart och det hela framstod som ogenomtänkt och patetiskt.

Den borgerliga oppositionen i Danmark ligger i spillror. Men i Sverige har Ulf Kristersson fortfarande det viktigaste framför sig.

Birgersson: Livet är lättare för Ulf än för Jakob

Hur kan det komma sig att i grunden hyggliga och anständiga människor har helt olika politiska ståndpunkter?

Det talas mycket om polarisering. Med det menar vi allt möjligt, varav en hel del inte alls handlar om polarisering. Varken striden om arbetsrätten, kriminalpolitiken eller ens migrationspolitiken är i sig uttryck för polarisering, utan följden av människors skilda intressen och åsikter. Demokratin finns till som ett system för att hantera konflikter. Det är bara i diktaturer man ibland låtsas att det inte finns några egentliga intressekonflikter inom ”folket”.

Jonathan Haidt. Foto: Miller Center, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons 

Sverige är inte USA. Men även här spirar och gror hatet, föraktet och de illvilliga tolkningarna.

Birgersson: Försök förstå motståndarens moral

Det vi har fått se det senaste dygnet inger trots allt hopp. Bara några timmar efter att de förfärliga bilderna kablats ut över världen, kunde de folkvalda göra precis det som de hade samlats för att göra.&nbsp;

Den republikanske majoritetsledaren i senaten, <a target="_blank" rel="noopener noreferrer" href="https://www.foxnews.com/politics/house-senate-members-return-to-capitol-to-finish-certifying-electoral-college">Mitch McConnell, var glasklar</a> när kongressen några timmar efter stormningen återigen kunde samlas: ”Varken hot, skurkar, slödder eller uppretade folkmassor kan hålla oss borta härifrån. Vi böjer oss inte för laglösheten. Vi är tillbaka och vi ska nu fullgöra den plikt som har fullgjorts här under mer ä två sekler: att vart fjärde år se till att folkets vilja respekteras. Vår demokratis maskineri fungerar. Vi ska slutföra det vi påbörjade, och vi ska göra det nu.”

Capitolium i Washington DC. Foto: Maja Suslin/TT

Birgersson: Trump har spottat och trampat på den ena principen efter den andra. Men snart, snart är han borta.

Birgersson: Den amerikanska demokratin lever än

Det har gått 10 dagar sedan de första vaccinleveranserna rullades in i Sverige. Lugnt och stilla har vaccineringarna mot covid-19 kommit igång, lite väl lugnt och stilla kan man tycka. Inte minst har det varit rätt tyst om den prioriteringsordning som Folkhälsomyndigheten har fastlagt. Den framstår som etiskt oantastbar, men särskilt smart är den inte.

Logiken är enkel: Den som löper störst risk att dö vid insjuknande får vaccin först, alltså de allra äldsta. För att skydda dem vaccineras även vård- och omsorgspersonal som arbetar direkt med dessa äldre. Därefter följer de som är lite yngre och mindre sårbara. Och sedan betas befolkningen av, grupp efter grupp, tills även de unga, friska medborgare som varken arbetar inom vården eller bär på några riskfaktorer har fått sina sprutor.

Birgersson: Det kan verka rationellt att vaccinera de allra svagaste först. Men om covidvården kollapsar, drabbas alla.