Begreppet armlängds avstånd har främst handlat om att en kulturpolitisk vänsterhegemoni velat sopa all diskussion om den offentligt finansierade kulturverksamhetens innehåll under mattan. Dess motsats – detaljstyrd kulturpolitik – har historiska exempel som förskräcker. Låt oss skrota begreppet och faktiskt diskutera kulturpolitik på allvar, skriver Torsten Sandström.

Just nu drar det visst ihop sig till något av ett kulturkrig, alltså en hätsk diskussion om kulturarbetares frihet att bestämma vad som ska visas på samhällets offentligt finansierade muséer, konsthallar, bibliotek, teatrar och liknande inrättningar. Den ena sidan i bataljen, den politiskt korrekta, menar något förenklat att politikerna ska fatta beslut om finansieringen, men sedan lämna innehållet till kulturarbetarna.

Dragqueens har blivit symbolen för det uppblossade kulturkriget. Foto: Evan Agostini/AP/TT

Just nu drar det visst ihop sig till något av ett kulturkrig, och begreppet grumlar diskussionen.

Sandström: Skrota ”armlängds avstånd” inom kulturpolitiken

I en debattartikel i DN och senare i en tevesänd partiledardebatt tar Magdalena Andersson i för kung och fosterland och för allt vad tygen håller, och såväl anklagelser som invektiv haglar över den sittande regeringen. Men den tidigare statsministerns absurda överdrifter är ett tecken på desperation, och att S sjunger på näst sista versen, skriver Torsten Sandström.

Den 7 maj lät DN sin favoritpolitiker komma till tals på debattsidan. Alltså inte Liberalernas partiledare ledare förstås, utan den tidigare statsministern Magdalena Andersson. Detta under den något dramatiska rubriken ”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati”.

Magdalena har tagit i från tårna på sista tiden. Foto: Pontus Lundahl/TT / Skärmavbild DN

I en debattartikel i DN och senare i en tevesänd partiledardebatt tar Magdalena Andersson i för kung och fosterland. Tyvärr.

Sandström: Arga Anderssons demagogi splittrar nationen

Att köpa röster genom att utlova vissa väljargrupper penningflöden som ska betalas av motståndarsidans väljare via skattsedeln är en form av trolöshet mot huvudman och urgröper det förtroende för politiken som är demokratins livsluft, skriver Torsten Sandström.

Den som är politiker anförtros ett stort ansvar. Efter bästa förmåga ska han eller hon hushålla med folkets pengar. Signalen borde alltså vara försiktighet och sparsamhet i och med att andra ska tvingas betala. Man kan kanske säga att brottet ”trolöshet mot huvudman” beskriver hur ett politiskt uppdrag inte bör gestaltas, ergo hur det bör gå om förtroende missbrukas:

Politisk klientelism är ingen ny företeelse, här en satirteckning från 1889. Ill: Joseph Keppler (public domain)

Man kan kanske säga att brottet ”trolöshet mot huvudman” beskriver hur ett politiskt uppdrag inte bör gestaltas?

Sandström: Att driva politik med andras pengar

I det offentliga samtalet glöms det gärna bort att ”lika rättigheter” enligt lagen faktiskt inte gäller alls. Barn får inte skriva kontrakt och rika måste betala högre skatt. Men lika rättighetstänket leder till märkliga konsekvenser, bland annat att vissa individer tar stora risker och förväntar sig att samhället ska betala för konsekvenserna, skriver Torsten Sandström.

En dominerande tes i den svenska politiska och mediala debatten är ”alla människors lika värde”. Den svenska regeringsformen slår i 1:2 fast följande: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Märk att budskapet inte är likvärdighet, utan att staten ska försöka respektera tesen att alla människor i vårt land har lika rättigheter. I grunden är alltså tanken att människor kan behandlas olika bara det finns lagliga skäl till detta.

Offpiståkning är en av många populära och riskfyllda nöjen. Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Idén om lika rättigheter leder till att vissa tar stora risker och förväntar sig att skattebetalarna ska stå för konsekvenserna.