Nyligen dömdes staten att betala 100 000 kronor i skadestånd efter att SVT-journalister i sin jakt på antivaxxare kränkt en kvinnas integritet och använt sig av hemlig inspelning. Alltför många journalister ägnar sig numera åt aktivism i maktens tjänst, skriver Torsten Sandström.

Häromdagen dömde Stockholms tingsrätt svenska staten att betala 100 000 kronor i skadestånd till en kvinna, Linda Karlström. Det intressanta med domen är att den riktar allvarlig kritik mot Sverige – alltså svenska staten – för brister i vårt rättssystem. Ännu mer märkligt är att bristerna tar sikte på reglerna för Granskningsnämndens kontroll av SVT. Alltså just en fråga som faller under direktiven till den utredning som den nya regeringen just tillsatt.

SVT döms till skadestånd för kränkande av personlig integritet. Foto: Jessica Gow/TT

Nyligen dömdes staten att betala 100 000 kronor i skadestånd efter att SVT-journalister i sin jakt på antivaxxare kränkt hennes integritet.

Sandström: Antivaxxdomen en käftsmäll mot staten och SVT

Med hjälp av rättighetsresonemang skyfflar våra politiker, påhejade av våra medier, in allt fler frågor om identitet och natur under juridikens paraply. Men juridiken ska inte vara ett ideologiskt verktyg för experimenterande med sexualitet, identitet eller biologi, skriver Torsten Sandström.

Identitetspolitiken i västvärlden accelererar. Kön, sexualitet, hälsa, sjukdom är på allas läppar. Psykologens yrke utvecklas allt mer till siarens. Hela människolivet spås i kaffesump och medierna flödar av uttalanden om personers egon. Krönikörer skådar dagligen sina egna navlar. Och varje dag inbillar sig så kallade experter kunna lösa relationsproblem i spalterna.

Demonstranter på Cypern kräver rättigheter för djuren. Foto: Petros Karadjias/AP/TT

Med hjälp av rättighetsresonemang skyfflar våra politiker, påhejade av våra medier, in allt fler frågor om identitet och natur under juridikens paraply.

Sandström: Med juridiken som domare över identitet och natur

Principen om armlängds avstånd är egentligen bara begriplig när det kommer till public service. I övrigt har våra politiker samma rätt att lägga sig i offentligt finansierad kultur som annan offentligt finansierad verksamhet. Principen tycks mest handla om att skydda kulturbyråkraternas lekstuga, skriver Torsten Sandström.

Sedan en tid har svenska medier haft fokus på dogmen om att politikerna ska hålla armlängds avstånd till kulturen. Detta ska inträffa genom att institutioner och tjänstemän bestämmer kulturens innehåll, medan politikerna ser till att kalaset betalas. Genom armlängdens tes lyckas medierna slugt odla en form av kritik mot politikerna själva. De ska hålla fingrarna borta från kulturens sfär! Talet om armlängder tenderar därför att bli populärt i ett folkligt Sverige där aktierna för prussiluskor inte står särskilt högt i kurs. Mediernas knep tycks därför få medvind. Men i grunden är snacket om armlängder huvudsakligen ett trick för att blanda bort korten.

Borde kulturminister Parisa Liljestrand strunta i armlängds avstånd? Foto: Lars Schröder/TT

Principen om armlängds avstånd tycks mest handla om att skydda kulturbyråkraternas lekstuga.

Sandström: Armlängds avstånd från förnuftet

Att vänstern än så länge vinner kulturkriget beror helt enkelt på att konservativa inte engagerar sig på allvar. Men samma sak gäller i hög grad politiken, där borgerliga av olika skäl föredrar att engagera sig i annat. Lösningen ligger rimligen i större inslag av direktdemokrati, skriver Torsten Sandström.

En av mina svärsöner som är fritidspolitiker tipsade mig om en artikel av Janan Ganesh i brittiska <a href="https://www.ft.com/content/6f84ddaf-bc49-4f28-a423-5d0085980646" target="_blank" rel="noopener">Financial Times (FT 31/1)</a>, med rubriken Konservativa människor är alltför pigga på pengar för att vinna kulturkriget [min fria översättning]. Möjligtvis översändes texten till mig något retfullt, på grund av att jag ofta skäller på vänsterns ambitioner att gjuta sin makt över det svenska samhället i betong.

Bryr sig dagens borgerskap för mycket om pengar för att ägna sig åt samhället? Målning: Quentin Matsys  (1466–1530)

Att vänstern än så länge vinner kulturkriget beror helt enkelt på att konservativa inte engagerar sig på allvar. Men samma sak gäller i hög grad politiken.