Det är mycket snack och lite verkstad i Sverige. Och trots att ideologierna egentligen är döda ägnar sig våra politiker sig åt att leka ideologi snarare än åt pragmatiskt problemlösande, skriver Torsten Sandström.

Katten, vår något vilda familjemedlem, har gett upphov till många sköna metaforer. Det påstås pågå en katt- och råttalek. Katten vässar sina klor – och visar dem. När katten är borta dansar råttorna på bordet. En katt bland hermelinerna. Vi ska vara tacksamma för alla dessa iakttagelser från djurens värld. De har en given användning även när det kommer till mellanmänskliga relationer.

Torsten Sandström tar oss med på en kattresa genom tillståndet i riket. Foto: Privat / Jesus Solana (CC BY 2.0)

Det är mycket snack och lite verkstad i Sverige. Gott om ideologist poserande, ont om pragmatism.

Sandström: Feta katter och magra i politikens värld

Miljö och klimat är alltför viktiga frågor för att hanteras via religiös trosvisshet. Vad som krävs är lugn och kritisk diskussion, och en utbyggnad av kärnkraften, skriver Torsten Sandström.

Vi lever just nu i en märklig politisk tid. Det som oroar mig är att svenska politiker och medier inte öppet funderar över vad de ställer till med. Läsaren anar kanske vad jag syftar på, nämligen det storskaliga frälsningsmöte som pågår varje dag på temat ”hållbarhet”. På sistone har det rapporterats dygnet runt om förhandlingarna i Glasgow mellan tusentals ditflugna deltagare från hela jordklotet, som tydligen inte har att iaktta den annars så populära flygskammen. Det ceremoniella spelet är högt uppskruvat.

Greta Thunberg talar vid klimatmötet i Glasgow tidigare i november. Foto: Henrik Montgomery/TT

Det som krävs är lugn och kritisk diskussion om frågorna, och en utbyggnad av kärnkraften.

Sandström: Klimatdogmatismen dödar nödvändig diskussion

Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal har inte åldrats väl. Men mycket tyder på att Moderaterna inte kommer att strama upp migrationspolitiken så mycket som krävs. Så vem röstar man på då, när vissa SD-företrädare ger en kalla kårar?

Reinfeldts ord från 2014 om att svenskarna skulle ”öppna sina hjärtan” syftade på en fortsatt generös asylinvandring i en fas av intensifierad inflyttning till Europa. Med facit i hand visade sig dessa inte vara några kungsord. Resultatet blev som bekant storskaliga rörelser över Sveriges gränser, till en nation som inte alls var förberedd på att ta emot stora mängder människor från en islamsk kultursfär. 
 Såväl bostäder som jobb och planer för inlemmande saknades. På några få år flyttade mer än en halv miljon människor från österlandet in i Sverige, alltså en befolkningsökning på omkring fem procent på ett bräde. Att denna våg av nyanlända är en bidragande orsak till dagens extremt höga nivå av dödligt våld i offentliga miljöer i Sverige torde få betvivla. Ansvaret för det som i dag sker måste därför delas av moderater och socialdemokrater.

Arvet efter Reinfeldt spökar ännu i svensk politik. Här vid riksmötets öppnande 2014. Foto: Henrik Montgomery/TT / Privat

Vem röstar man på när Moderaterna inte gjort upp med Reinfeldt-eran, och vissa SD-politiker ger en kalla kårar?

Sandström: En moderat politik för fortsatta asylproblem

Där 70-talets kollektivistiska rörelser var en kamp mot något, handlar dagens budskap om att vara för något. Man har anpassat sig till en individualistisk tid. Samtidigt tycks budskapen fortfarande stryka våra eliter medhårs.

Vänstern präglade under 1970-talet det svenska samhället på ett klart annorlunda vis än idag. Jag påmindes om detta av en vän under en middag häromdagen. Hon hade som liten från ett fattigt land adopterats av sin ensamstående mor – verksam som lärare. Min vän hade under 70-talet växt upp i ett kollektiv med åsikter ungefär åt det dåvarande vänsterhållet. När vi talade om denna tid i hennes liv så utbrast hon spontant (med tanke på sin mor och kollektivet): ”min mamma var mot allt som man skulle vara mot vid denna tid.”

Dagens vänster – mer individualistisk än gårdagens? Foto: Privat / Janerik Henriksson/TT

Budskapet har anpassats till en individualistisk tid, samtidigt det fortfarande tycks stryka våra eliter medhårs.