Sverige blir allt mer dysfunktionellt. Det senaste: En miljard kronor i bostads- och barnbidrag och andra bidrag, förskingrades till människor utomlands bara förra året. Somliga är säkert svenskar, många är det förmodligen inte. Som exempelvis Iraks tidigare försvarsminister, som håvade in svenska bidragspengar samtidigt som han stakade ut Iraks försvarspolitik mot full lön i hemlandet.

Läs även: Sjölander: Nazitestet som kunde ge likhet inför lagen

Afghanska terrorister i Tyskland har nu avslöjats med att planera ett terrordåd mot Sveriges riksdag, av samma typ som massakern i Bataclan-teatern i Paris 2015.

Hur kunde Sverige, ett av världens mest välfungerande länder, hamna här?

Det finns två svar. Dels massinvandringen. Vi tog hit Mellanöstern och blev som Mellanöstern. Men det hade kunnat förhindras om det inte vore för det andra problemet: Media valde under årtionden att tysta ner problemen som följde i massinvandringens spår.

Jag har svårt att se att särskilt många svenskar 1990 önskade att Rinkeby eller Rosengård skulle bli utländska ghetton. Ändå blev det så eftersom det aldrig rapporterades kritiskt om utvecklingen och allmänheten därför aldrig kunde säga nej. De få som försökte uppmärksamma problemen hunsades på ledarsidor och stämplades som rasister. Locket lades på och utvecklingen fortsatte.

Medietystnaden skapade en destruktiv cykel: Politiker kunde inget läsa om utvecklingen och lyfte således inte problemen inför allmänheten. Allmänheten i sin tur – vana vid att politiker och myndigheter styr upp Sverige i deras ställe så att de kan leva sina vardagsliv i lugn och ro – litade på politikerna. Utvecklingen fortsatte.

Men nu har allt gått så långt att allmänheten inte längre kan undgå att se problemen. Förvisso är det fortfarande bara en ringa andel svenskar som rånas av utländska gäng, våldtas eller mördas. Men den ökade otryggheten noteras av alla och välfärdens urholkning märks av alla.

Svenskar kommer för sin pension att tvingas arbeta betydligt längre än till 65. I stor utsträckning på grund av att Sverige har importerat en utländsk befolkning som ska försörjas genom skattepengar, skapade för ett system som bygger på att ett folk tar hand om sina egna generationer – inte hela världen.

Lägg därtill en till största del utländsk befolkning som inte i grunden är lojala mot Sverige, och därför inte underordnar sig det svenska frihetliga tillitssystemet. De har kommit hit för att få förmåner och för att få en lugn tillvaro. Inte för att arbeta för Sveriges bästa. Iraks före detta försvarsminister och dennes gelikar.

Alla svenskar, utom kanske den rikaste procenten som inte behöver skattepengar för att leva gott på ålderdomen, kommer att påverkas av denna utveckling.

Att vara för massinvandring, eller att blunda för problemen, gick så länge inget pris behövde betalas. Då gick det att godhetsmarkera genom utspel om kärlek till hela världen. Men så är inte längre fallet. Ett folkligt uppvaknande pågår. Den politiska kanaliseringen av detta uppvaknande har bara börjat.

Det är glädjande, men också olycksbådande.

Läs även: Brinkemo: Skamkulturers tystnad och skuldkulturers bikt

Allt har nämligen gått så långt att inget tyder på att uppvaknandet, när det väl är allomfattande, kommer att bli mjukt. Grupper kommer att ställas mot grupper. Det är inte önskvärt men inte mycket har gjorts för att förhindra utvecklingen.

Hårda lösningar hade kunnat förhindras om media redan från början hade varit ärliga och öppet berättat om problemen med massinvandringen. Då hade åtgärder kunnat sättas in i problemens linda. Men med undantag för somliga modiga alternativmediakanaler och oberoende journalister, så svek journalistskrået. Priset får vi alla nu betala.

Medias enda väg till botgöring är att från och med nu börja teckna helhetsbilden, koppla samman trådarna. Göra det som bara alternativmedia hittills har gjort. Den bild som då kommer att framträda är att massinvandringen måste stävjas. För Sveriges och för svenska folkets bästa.

Genom att teckna denna bild så snabbt som möjligt, så behöver motåtgärderna inte bli mer drastiska än vad som nu är nödvändigt. Att bromsa någorlunda mjukt, är för allas del bättre än att tvärnita när klippbranten närmar sig direkt framför vindrutan.

Vi borde ha börjat mjukbromsa mycket tidigare, men att backa klockan är inte möjligt. Media kan dock bidra till att göra det bästa möjliga av situationen här och nu genom att upphöra med narrativjournalistiken och bara börja berätta sanningen.

Denna väg är medias enda väg att göra bot och återvinna lite av det förtroende som mycket snabbt har raserats.

Läs även: Ahmed: Jag drömmer om islamiseringens fängelse