Den nya tidens brottslingar vägrar prata under förhör. De vägrar erkänna även när bevisen som framläggs är ovedersägliga. Allt förnekas.

Att bekänna, erkänna och säga som det är, är ett grundelement i den protestantiska världen. Det spelar ingen roll om man är ateist eller inte, vi är präglade av detta kristna arv. Vi lever i en skuldkultur, med starka normer om vad som är rätt och fel och räknar med att också den mest förhärdade brottsling, om den bara erkänner, upplever någon form av lättnad.

Läs även: Makram: Hedersförtrycket måste få ett slut

Så uppfostras våra barn, både hemma och i skolan. Säg som det är, Kalle, att det var du som kastade stenen på rutan, så får du absolution, förlåtelse. Så inpräntar vi moral och principer för samlevnad.

Forskarvärlden brukar skilja mellan skuld- och skamkulturer. Skuld är internaliserad, autonom; skammen är extern, heteronom, styrd av omgivningen. Skulden är fixerad; skam är föränderligt.

Skamkulturen har inte samma internaliserade moral. En bekännelse ger inte befrielse. Man vill framstå som moralisk. Det viktiga är att man inte erkänner och att ryktet om vad man gjort inte når ut till hela världen.

Frågan är om inte den senare har börjat äta sig in, både i skolan och i domstolarna.

Jag har länge haft svårt att riktigt förstå och sätta ord på skillnaden mellan skam- och skuldkulturer. Tills jag läste om Domino’s Pizza, en av världens största restaurangkedjor.

De hade byggt sitt varumärke kring snabba leveranser av pizzor, men vad hjälpte det när man skulle äta dem. De smakade skit. Det tyckte en stor andel av de som smakat dem runt 2010.

”Mikrougnspizzor är vida överlägsna”, ”sämsta ursäkt för pizza jag någonsin ätit”, ”degen smakar kartong”, var några av omdömena på företagets websida. Det dåliga ryktet om deras pizzor hade växt och var så grundmurat att när man gjorde konsumenttester upptäckte man att folk gav lägre betyg på samma pizza när de fick reda på att den var gjord av Domino’s och inte någon annan pizzakedja.

Sådana här utskåpningar är så klart inte bra för ett matföretags rykte och anseende. Det hotade hela företagets existens. Så vad gjorde man? Dolde omdömena genom att radera dem från sin hemsida och sjösatte en positiv marknadsföringskampanj?

Nej, företaget tog inte bara åt sig av kritiken, de marknadsförde den! Samtidigt som företagets VD dök upp i de negativa reklamkampanjerna där han tillstod kundernas giltiga omdömen och bad om hjälp att förbättra och utveckla recepten. Företaget erkände alltså sina problem, omfamnade dem, åtgärdade och insåg att om man bekänner en svaghet leder det inte till att man förlorar omgivningens respekt. Snarare tvärtom.

Vilket snart visade sig i mångfaldigt ökad omsättning och värdering av aktierna.

I skuldkulturer ser man i högre grad än i skamkulturer värdet i att erkänna svaghet. Pizzaföretagets sätt att hantera ett misslyckande har betydligt sämre förutsättningar att fungera i kollektivistiska samhällen där skam- och hederskulturer råder.

När identiteten ligger i ett kollektiv vars värde och status avgörs av förmågan att framstå som kompetent, stark och oförvitlig, i att inte låta sig kränkas och ”trampas på” och i den kapacitet gruppen har att slå tillbaka mot dem som inte visar ”respekt”, är det en skamkultur. Det är inte vad man gjort utan vad ryktet säger om den man är och gruppen man tillhör som är avgörande. Därför blir det svårt med självkritik, erkännanden.

I skuldkulturer, som den svenska, är det själva handlingen som är avgörande. Skuld är personlig, medan skam är något som spiller över på andra. Skuldkänslor kan drabba individen oavsett om någon känner till att man inte har gått till gymmet som man lovat sig själv eller att man tryckt i sig för mycket choklad, fast man bestämt sig för att försöka gå ner i vikt.

Ens egna skuldkänslor drar inte skam över andra medan människor i skamkulturer hela tiden måste tänka på hela sin grupps anseende.

Läs även: Brinkemo: En boskapsskötarkultur som skjuter sönder orten

Ingen kultur har 100 procent av det ena eller andra och det finns alltid undantag så att en person i en skuldkultur kan känna skam och en person i en skamkultur kan känna personlig skuld. Det handlar om mer eller mindre starka huvuddrag i skilda delar av världen.

Skam- och hederskulturer existerar primärt där institutioner antingen inte existerar eller fungerar illa och där man ingår i ett kollektiv som behövs för skydd och säkerhet.

Utpräglade skuldkulturer uppstår omvänt där fungerande stater frigjort individer från släktkollektivens tyranni. I sådana är ”syndabekännelser” gångbara, till och med befriande. Det är denna princip som gäller i den västerländska protestantiska kulturen. Säg bara som det är, vädjar vi och tillskriver själva erkännandet ett så starkt värde att vi kan i någon mån kan överse med själva handlingen och dra ett sträck över vad som hänt. Det viktigaste är bekännelsen.

Detta tar sig uttryck också i självkritik på den internationella arenan. Väst som naturligtvis inte är perfekt har ändå en tillgång som man kan uppskatta. Ett kritiskt öga riktat mot sig själv. Trots att de protestantiska länderna i Väst i alla sin bristfällighet är mer jämställda, välfungerande och ekonomiskt framgångsrika levereras återkommande ett ifrågasättande av det egna landets kultur och politiska system, en skuldpräglad hållning till sin ofullkomlighet.

Det är betydligt svårare i länder präglade av skamkulturer att utåt erkänna felsteg och brister. Självkritik som i Väst artikuleras öppet, utåt, hålls om den ens existerar, inom skamkulturen dold inom den egna gruppen.

Det vore en skam om den kulturen fick allt för starkt fäste.

Läs även: Altstadt: Hanif Bali har rätt: Förbjud kusinäktenskapen!