I Sverige är helt ideella engagemang något ovanligt, om man jämför med andra länder. Civilsamhällets organisationer bygger i stället på en fördelning av skattemedel genom bidrag, även om föreningarnas huvudsakliga inkomstkälla är medlemsavgifter.

Därför är det kanske inte underligt att MUCF:s frågeställningar till de tretusen ideella föreningar man sänt ut årets rapportenkät till – svarsfrekvensen var 1 456 – handlar en del om hur tillgängliga olika bidragsformer upplevs vara och hur lätt det är att söka dem. 

Det är bidrag från det offentliga som är grundförutsättningen för det svenska civilsamhället.

I rapporten ”Ett år av utmaningar… Uppföljning av ideella föreningars villkor” framgår det att pandemin påverkat föreningarna. Det har blivit svårare att bedriva verksamhet, antalet medlemmar minskar och pandemin blir ett hinder för att driva påverkansarbete. Och märkligt vore det väl annars – pandemin har förändrat alla delar av vårt samhälle.

Dialogen mellan föreningarna och representanter för det offentliga har försämrats. Samtidigt upplever föreningar i landsbygdskommuner att kontakten med de lokala politikerna är tillfredställande.

Läs också:  Miljonbidrag till kontroversiella organisationer när utsatta ska få stöd

MUCF, tidigare Ungdomsstyrelsen, är en myndighet som det regelbundet har stormat om. I tio års tid har det avslöjats att bidrag har gått till exempelvis föreningar med koppling till radikala islamister, som Sveriges Unga Muslimer (SUM). Bristande kontroll och oansvarigt handhavande av medborgarnas inbetalda skattekronor som hamnat hos extremister har fått förtroendet för myndigheten att sjunka som en sten.

Men skattemedel har även gått till annat som man med fog kan ifrågasätta och skaka på huvudet åt. Den som exempelvis vill vara Awesome (ungefär ”häftig”) i Örebro och behöver portabla så kallade lärande escape rooms, borde åtminstone betala för det själv. Bulletins Lars Åberg har i en genomgång av MUCF:s bidragsregn visat en rad liknande exempel – verksamheter som de flesta antagligen inte trodde fanns. Än mindre visste att de själva finansierade.

Statskontoret konstaterade i sin analys år 2017, efter omfattande kritik mot bidrag till radikala krafter, att bidragen från MUCF till föreningar och civila sektorn uppgick till en miljard kronor. I analysen slås även fast att föreningars och civilsamhällets bidragsberoende har ökat sedan år 2014. 

Det är en oroande utveckling. Självklart är föreningsliv och civilsamhälle en omistlig del i ett demokratiskt samhälle. Men den eskalerande skattefinansieringen förtjänar mer uppmärksamhet och kritisk diskussion. 

MUCF:s oro är dock en annan. Myndigheten uttrycker sin farhåga över att pandemin kan innebära att nuvarande medlemmar i föreningar kan komma att hitta andra former för sitt engagemang. Där studsar man till. Mer icke-skattefinansierat engagemang vore i stället mycket bra och normaliserande för Sverige. 

Det är uppenbarligen viktigt att även fortsättningsvis hålla ett stenhårt och granskande öga på MUCF.  

Läs också: Nej, islamism är inte någon befrielserörelse