Facebook noscript imageBrinkemo: Afghanistan är inte ett land
Per Brinkemo
Krönikörer
Brinkemo: Afghanistan är inte ett land
Afghanistans tidigare president (2001–2014) Hamid Karza möter talibanerna 18 augusti 2021. Foto: Taliban/AP/TT / Karl Gabor
Afghanistans tidigare president (2001–2014) Hamid Karza möter talibanerna 18 augusti 2021. Foto: Taliban/AP/TT / Karl Gabor

Det vi kallar Afghanistan är ett lapptäcke av stammar, kulturer och olika språk som delar en landyta. Ur denna väv av stridiga intressen har talibanerna skapats ur den största folkgruppen, skriver Per Brinkemo.

Afghanistan är inget land.

Det har aldrig varit ett land, så som gemene svensk tänker sig ett land.

Afghanistan är heller ingen nationalstat.

Det har aldrig varit en nationalstat så som gemene svensk tänker sig en nationalstat.

Ett land eller en nationalstat är en sammanhållen enhet, så som vi som lever här tänker oss dem. Det är en sammanhållen enhet byggd, i bästa fall, på ett gemensamt språk och accepterandet av en gemensam lag.

Afghanistan är inte sammanhållet över huvud taget.

Det har det aldrig varit.

Vi tittar på kartan och ser en stor landyta som kallas Afghanistan men den första identiteten hos boende i landet är antingen till sin folkgrupp, religion och/eller sin stam eller klan, inte till nationstillhörigheten.

Inom denna landyta talas 30 olika språk. Bakom begreppet ”afghaner” döljer sig fyra större etniska grupper – pashtuner, tadzjiker, uzbeker och hazarer. Samt ytterligare cirka 35 minoriteter. Den absolut största gruppen i ”landet” - pashtunerna – kan dessutom delas in i undergrupper. Pashtunerna består av ett sextiotal stammar som i sin tur är indelade i klaner, subklaner och patriarkala storfamiljer.

Det är ur den pashtunska befolkningen som talibanerna uppstått.

Idén att västvärlden skulle kunna, oavsett hur mycket militärteknik, information och pengar som investeras i Afghanistan, skapa ett demokratiskt ”land” av det är helt verklighetsfrånvänd. En känsla av ett gemensamt ”vi” kan inte kommenderas fram. Och utan detta ”vi”, en känsla för något gemensamt, göds korruption.

Läs även: Sluta gnälla! Afghanistan var alltid omöjligt att vinna

Enligt Transparency International som årligen publicerar ett korruptionsindex ligger Afghanistan av 180 länder på 165:e plats tillsammans med Turkmenistan, Burundi, Guinea Bissau och Kongo-Kinshasa. Dessa länder är samtliga djupt präglade av klantänkande och något fungerande institutionsbyggande har därför aldrig gått att få till stånd. Den gruppering som lyckas ta makten över staten i länder som dessa blir per se korrupt eftersom idén om en stat som ska tjäna allmänheten aldrig internaliserats. I stället tenderar de styrande i denna form av ”fejkstater” att enbart sko sig själva och sin egen grupp på de resurser som skatteindrivning och mutor ger.

Sällan har vi skådat så tydligt, och i realtid, hur lösa banden inom stat och institutioner är när dessa funktioners värde inte slagit rot i tjänstemäns sinnen utan snarare påtryckts utifrån. Varför då förvånas när den afghanska armén, långt mycket större och bättre utrustad än de talibanska styrkorna, flyr hals över huvud?

Afghanistan, till stor del finansierat genom världens största produktion av opium och med hjälp av biståndspengar, står nu inför en ny period av talibanstyre, denna gruppering som är djupt rotad i stamsamhällets patriarkala värderingar och brutala människosyn. Det är, om nu någon verkligen inbillat sig det, en kultur som garanterat aldrig certifierats i genus, hbtq eller mångfaldsteori.

Läs även: Altstadt: Svenska skattemiljarder gav talibanerna segern

Däremot är den präglad av hedersnormer, där kollektivet alltid och i alla lägen går före individens fri- och rättigheter. Där gäller en för alla och alla för en och det gemensamma ideologiska kittet är islam. Och då islam i den form som forskaren och tidigare ambassadören Akbar S. Ahmed brukar kalla – när han skriver och talar om den – tribal islam. Hämnden, säger han, är den grundläggande hederskodexen, särskilt bland folk som det pashtunska.

Den jordanske professorn i psykologi, Ghazi bin Muhammad, skrev i en av sina böcker om den exempellöst framgångsrike fältherren Khalid bin al-Walid (död år 642). Hemligheten bakom hans militära framgångar var att han organiserade sina truppenheter efter stam- och klantillhörighet.

Läs även: KD om afghanerna: ”Amnesti är inte aktuellt, punkt och slut”

Enbart gemensam religiös övertygelse skapade inte lika hög stridsmoral som om man delade religion och blodsband inom varje förband.

Se där vad som kan vara en av förklaringarna till att talibanerna så enkelt kunde ta över landet. Afghanistan har en oändligt lång väg att gå för att kvalificera sig som en nationalstat, där alla medborgare har samma fri- och rättigheter.

Man kan bara hoppas att USA och länder som Sverige, ivriga att missionera västerländska samhällssystem till länder runt om i världen, har lärt sig en läxa.

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".