Almedalen är inte blott en festival för politiknördar och media, det är även bilden av det bästa och det sämsta med Sverige – tilliten och naiviteten. Så vi fortsätter samla våra toppolitiker liksom vår mediaelit och våra främsta företagsledare – på en ö i havet med kritiskt militärstrategiskt läge, nåbar endast via färja och flyg.
De passerade som vilket par som helst.
Det var en het kväll, skymning, och de var sannolikt på väg till hotellet. Stefan Löfven och hans Ulla passerade arm i arm alldeles framför mig över det som på medeltiden kallades Vattenhämtartorget, i dag Donners plats. En bit bakom och framför dem gick Säpovakter. Ingen tog någon större notis om att statsministern just gick förbi.
Alldeles snett bakom mig, denna kväll 2015, stod den dåvarande utrikesministern Margot Wallström, hon som sett till att Sverige som första land i världshistorien deklarerat en feministisk utrikespolitik. Det var ett hov av kvinnor runt omkring henne som skålade, skrålade, skrattade.
Läs även: Virtuellt Almedalen lagom spännande
Några timmar tidigare hade jag sett Anders Ygeman och Morgan Johansson med stora leenden nerför den branta kullerstenslagda Hästgatan. Jag minns att Morgan och jag nickade till varandra. Vi bor båda i Lund och några år tidigare hade jag fått ett telefonsamtal från honom. Min hustru hade köpt en cykelbarnstol på Blocket, gett mig en adress där jag skulle hämta den. Men glömt. Varpå någon ringde.
– Hej, det är Morgan Johansson, är du den Brinkemo som skrev om dumpade barn?
– Ja, sa jag förvånat.
– Du skulle hämta en cykelbarnstol klockan 18.00. Förresten, det blev ju till slut bra det där med de dumpade barnen.
Jag blev helt ställd där jag stod vid spisen och gjorde köttfärssås. Var det den Morgan? Ministern, han som hade varit så arg på mig i Uppdrag Granskningstudion där vi debatterat barn till utlandsfödda föräldrar som skickar dem från Sverige till hemlandet i ett slags uppfostringsresa?
– Allt väl?
Han nickade igen.
Jag satt tillsammans denna kväll på en uteservering med Magnus Ranstorp och några andra från försvarshögskolan liksom vänner och nya bekanta. Jag satt förundrad och tänkte att Sverige ändå är fantastiskt. Här, under Almedalsveckan, finns hela statsledningen, alla stora medier, myndighetschefer, företagsledare, forskare. Här illustrerades ett svenskt kulturellt särdrag, att liksom ingen ska tro att den är något, ingen är förmer än någon annan och att man låter folk vara i fred, till och med statsministern.
Det är ett kapital, att man inte stör eller är alltför påflugen. De flesta liksom bara nickar, kanske ler lite när ett känt ansikte passerar.
Och jag minns att jag tänkte att det också finns en annan sida. Det reserverade kan lätt tolkas som ointresse. I alla fall om man kommer från andra mer expressiva kulturer. Hur ofta har jag inte hört från utlandsfödda att svensken i gemen är ganska tråkig och asocial, säger inte ens hej till grannen. Det stämmer, om än inte alltid och överallt i Sverige. Men om man jämför med många andra länders sociala beteendemönster framstår vi tveklöst som hämmade, överdrivet försiktiga. Man varken ska eller vill ju liksom vara till besvär och tränga sig på.
Jag minns att jag redan då för sju år sedan diskuterade fenomenet Almedalsveckan med andra. Är det inte osedvanligt naivt att samla så många beslutsfattare, statstjänstemän och journalister på en liten jordplätt ute i havet. Hur många andra länder skulle våga göra detsamma? Detta var dessutom innan jag själv på djupet förstått Gotlands militärstrategiska placering, det var före flyktingkrisen senare samma år, terrordådet på Drottninggatan 2017, coronapandemin, Rysslands invasionskrig och verbala hot mot Sverige och vårens påskkravaller som skadade flera poliser.
Läs även: Årets Almedalsvecka genomförs som vanligt – ska satsa på ”utanförskap”
I februari när Putins trupper började sitt angreppskrig var jag övertygad om att Almedalsveckan skulle ställas in. Kanske flyttas till annan ort där det inte räcker med att stänga av färjetrafik och flygplats för att isolera alla på ön. Men icke. Vi svenskar förnekar oss inte, präglade som vi är sen generationer av det i grunden fantastiska sociala kapitalet – hög tillit.
Men tillit kan också, under vissa omständigheter, gränsa till, tangera – naivitet. Är det inte vad vi beskådat det senaste decenniet? Allt oftare de senaste åren har allt fler politiker erkänt: Vi har varit naiva.
Vi lever i dag på många sätt i en annan verklighet än då jag första gången var här, både genom konkreta omvärldshändelser och internpolitiskt. Så sent som den gångna veckan skrev Magdalena Andersson på sin facebooksida:
Migrationsverket ska inrätta särskilda center dit den som saknar asylskäl ska flytta, för att sedan återvända. Centren kan till exempel ligga nära en flygplats. Vi tillsätter också en utredning som ska undanröja ytterligare hinder och ta fram förslag på hur fler utan asylskäl kan återvända.
För att citera hennes föregångare, han som gick ostörd med sin Ulla över Donners plats 2015:
Det såg man inte komma.
Läs även: Ygeman: Utred återvändandecenter för asylsökare med avslag
Under flagg av feministisk utrikespolitik skickar Sverige för första gången sedan 1939 vapen till ett land i krig, Ukraina. Och hur ironiskt är det inte att det är världens första feministiska regering som ger upp den 200 år gamla neutralitetspolitiken för att föra Sverige in i den militära försvarsalliansen Nato.
Det såg man heller inte komma.
Men fortsätta komma till Almedalsveckan i Visby, det gör vi.
Också jag.
Må det inte i efterhand ses som naivt.
