”Usch, det händer så mycket hemskheter.”

Jag vet inte hur många gånger jag hört min mamma, i dag 96, uttala denna mening.

Så länge jag kan minnas har hon då och då hört av sig efter att hon har läst om brott som begåtts eller olyckor som skett, antingen i Sverige eller någon annanstans i världen. I åratal har jag försökt lugna henne med att säga att olyckor och brott alltid har skett. Mitt argument har varit att skillnaden mot förr är att vi i dag snabbt får information om det förfärliga. Före mediasamhället levde vi i stort sett lyckligt omedvetna om alla tragedier som utspelade sig i världen, vare sig det handlade om jordbävningar, krig, olyckor eller kriminalitet.

I dag, tack vare ny teknik och telefoner som vi kan filma och direktsända med, kan vi mer eller mindre i realtid följa en tsunami som drar in över Japan eller hur hus faller ihop efter en jordbävning i Italien. Mängden information gör oss trötta och oroliga.

”Man måste hålla sig lite kall och försöka leva sitt eget liv, annars går man under av oro. Man kan inte hålla på och förfasa sig över allting”, brukade jag säga till mamma.

Läs även: Polis sparkades i huvudet vid ingripande i utsatt område – gäng gick till vild attack

Men om vi håller oss till utvecklingen i Sverige. När mamma oroar sig över allt hon dagligen läser: om hedersbrott, skjutningar, mord, våldtäkter, förnedringsrån, barn och kvinnor som kastas ut från balkonger eller som nu senast fönster, klanuppgörelser, parallella rättssystem och överfulla fängelser, har jag numera fått allt svårare att lugna mamma.

Någonting har verkligen hänt. Det handlar inte bara om att vi har mer kunskap och omedelbar information om allt som händer. Det handlar inte heller om att vara alarmist.

Alarmist, förresten, när blir man det?

När är det rimligt att bara tycka att en enskild händelse är hemsk och när börjar man bli en berättigad ”alarmist” för att man börjat ana ett mönster i ett skeende?

Det är inte helt enkelt att svara på.

Under många år har jag rest land ock rike runt och föreläst för kommuner, länsstyrelser och rättsstatens aktörer med dess poliser, åklagare och advokater. Jag har alltid frågat människorna på den plats jag besökt om hur arbetet med integrationen fungerar. Fram till 2016 någon gång, var svaret oftast: ”Bra, det är fina människor vi jobbar med. Det är tufft men det kommer att gå bra.”

Men sedan hände något. Svaret på samma fråga började allt mer lyda: ”Det här går inte. Vi har tappat greppet.” Frågan var ställd till människor som stod i frontlinjen, de som jobbade ute i verksamheterna.

Hur vet man var gränsen går för att tappa greppet och det börjar få så allvarliga konsekvenser att det uppstått ett kritiskt läge, och när ett land bara står inför utmaningar?

Vem kan svara på det?

Läs även: Åberg: De kriminella stjäl vår integritet

När är man alarmist och när är man en visselblåsare över en allt mer ohållbar situation? Stefan Löfven sa inför valet 2014: ”Sverige håller på att gå sönder.”
Var han alarmist eller var han en visselblåsare?
Han själv skulle säkert säga visselblåsare.
Men om Sverige höll på att gå sönder då, har landet krackelerat fullständigt nu?

Länder kan gå under av två skäl brukar min vän statsvetaren säga. Antingen av krig eller också via en sakta nednötning av institutionerna. I krig är vi inte. Men när man läser göteborgsrapporten om tjänstemän som lever under förtäckta hot, som inte vågar rapportera uppåt i hierarkierna för att inte riskera att måla en negativ bild av sin verksamhet, om en kultur som gynnar extremism och organiserad brottslighet, ja då blir i alla fall jag orolig. Och jag vet inte vad jag ska säga till mamma. När man läser om polisens svårigheter att klara upp brott, blir jag än mer skakad.

För två år sedan skrev Wilhelm Agrell, seniorprofessor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, en text i SvD som jag levt med sedan dess. Han beskrev Sverige som drabbat av en inre väpnad konflikt. En sådan påverkar och slår i förlängningen sönder elementära samhällsfunktioner och människors vardag:

Ett första sådant särdrag är våldströskeln, eller snarare trösklarna. Det är mycket lättare för parterna i en konflikt att gripa till och eskalera våldet än att backa tillbaka till en lägre våldsnivå. De eventuella spärrar som funnits släpper, och våldet blir sedan sin egen mening och drivkraft och saboterar ofta försök att medla och på annat sätt dämpa konflikten.

Han jämförde med observationer från Libanon på 1970- och 80-talet, Balkankonflikterna på 1990-talet och Syrien efter den arabiska våren 2011.

Libanon.

Balkan.

Syrien.

Fatta!

Sverige har länge varit och betraktats som ett tryggt och säkert land. Det var ett sådant land jag växte upp i. Jag tog det för givet. Min mamma med. Och säkert de flesta andra. Det gjorde att vi inte såg utvecklingen. Man vill ju inte vara negativ, alarmist. Det innebar att det, som Wilhelm Agrell skriver: ”dröjde länge innan ens den grova organiserade brottslighetens direkta attacker mot rättssystemet definierades som ett samhällshot.”

Läs även: Brinkemo: Svärdet, bindeln och vågen – rättsstatens bärande pelare

För varje skottlossning som äger rum krackelerar det svenska samhällsbygget. Det är fasansfullt. Och så svårt att ta till sig. Man vill ju inte vara alarmist.

Men inget land är för alltid skyddat från inre sönderfall.

Inget.
Det gäller att vara vaksam.
Utan att bli onödigt alarmistisk.
Men det finns också situationer där man bör larma.
Är vi inte där nu?
Frågan är vad jag ska säga till mina barn.
Och vad ska jag säga till mamma?