Hon är vacker – frun!

Inte nödvändigtvis utseendemässigt, men för vem hon är och vad hon står för.

En av de viktigaste och vackraste symbolerna för rättsstaten är Fru Justitia. Hon är rättvisans gudinna i romersk mytologi, numera en symbol för lag, juridik och rättvisa i en västerländsk kontext.

Bindeln för ögonen symboliserar blindhet inför lagen. Det spelar inte någon roll om den åtalade är vit eller svart, man eller kvinna, troende eller sekulär, arbetare eller makthavare. Alla ska vara lika inför lagen.

Vågskålen i hennes vänstra hand symboliserar rättvisan.

Svärdet i hennes högra hand står för makten att döma efter lagen.

En av de viktigaste förklaringarna till de västerländska samhällenas framgång är rättsstaten. Men precis som man kan bli blind för allt man har: en partner, privilegier, den kultur man lever och verkar i, tenderar vi att bli hemmablinda för vad en rättsstat är. Människan vänjer sig och till slut inser man inte vad man har.

Det kan därför vara av nytta att påminna sig om att den ordning vi numera lever i inte alltid funnits, en ordning med polis, åklagare, domstolar och kriminalvård.

Inte heller är den global.

En gång i tiden fanns det ingen liberal demokratisk rättsstat i Sverige. Det fanns inga poliser, åklagare eller statligt anställda domare.

I ett samhälle helt utan poliser är man sin egen polis. Man måste, tillsammans med, helst många, släktingar, stå upp för sig själv, inge respekt. Det är ett sätt att undvika kaos i samhället i avsaknad av polis. Det enda som kan upprätthålla ordningen är en mycket stark uppfattning om vikten av heder, att inte tappa ansiktet och att inte visa sig svag. Svaghet anses öppna upp för framtida angrepp. Ta därför varje förolämpning på blodigaste allvar. Så lyder den inre logiken i hederskultursamhället.

Läs även: Åberg: Hederskulturen är genuint främlingsfientlig och liknar maffiaverksamhet

Där det inte funnits polis har samhället haft andra sätt att lösa konflikter i samband med begångna brott. Man har över hela jorden i det förmoderna samhället gjort det på sätt som är väldigt likartade. I Sverige, under medeltiden, träffades två som låg i en konflikt på tinget. Där fick den som ansågs skyldig betala bot. Men inte bara brottslingen. I den äldre Västgötalagen kan vi läsa att släktingar som delade anfader sex generationer bakåt i tiden förväntades hjälpa till med betalningen. Det var alltså inte två individer som möttes på tinget. Det var två kollektiv.

Dessutom: Om någon mördades spelade det roll vem det var som drabbats. Var det en närbesläktad blev boten hög. Var det en främling som mördats var det en långt mycket lägre bot att betala.

Människor var alltså inte lika inför lagen eftersom alla människors lika värde inte gällde på den tiden. Sådana principer är relativt sett något nytt i människans historia. Sådana principer gäller heller inte överallt på jorden i dag.

Alla de som jobbar inom rättsstaten är offentliga tjänstemän. Och de är underordnade Lagen. En polis får inte gripa en person för att den retar sig på någon annan, för att den subjektivt tycker att någon har gjort något fel. Det är bara om någon brutit eller misstänks ha brutit mot lagen som polisen får ingripa.

Frågan är: Varför ska en misstänkt överhuvudtaget stanna om en polis säger till honom eller henne att göra det? En polis är ju bara en vanlig människa, en Stefan, Karin eller en Hanif. Det är inte uniformen i sig eller för att något befäl gett order om ingripande som ger polisen legitimitet att agera. Det är något större och mer abstrakt.

Det är Sveriges Rikes Lag.

En tjänsteman är ”bara” en administratör av en funktion. Denne ska agera opersonligt, följa lagar och förordningar oavsett vad den personligen tycker om lagen.

Det här är något som vi i Sverige har socialiserats in i att förstå. Vi som är födda här vet att polisen har rätt att stoppa oss, förstår instinktivt att en polis har sin legitimitet i ett system som bygger på en stat med funktioner där individer har att agera som oväldiga, opersonliga och neutrala tjänstemän.

Om man kommer från statslösa samhällen eller korrupta stater där man fruktar, inte nödvändigtvis lagen, men väl nyckfulla tjänstemän, är det inte självklart att man anammar och förstår ”den goda staten” och dess funktioner.

Läs även: Brinkemo: Vad hederskultur är – och inte är

När jag var yngre hörde man polisen ropa vid ingripande: ”Stopp i lagens namn!” I dag säger de ”Stopp, polisen!” alternativt ”Stanna, polisen!”

Jag tror att det är ett misstag av polisen att de bytt ord när de ingriper.

Det är i sammanhanget en liten, men viktig förändring till det negativa. Den korta mening som förr användes, ”Stopp i lagens namn”, inskärper att polisen inte agerar självsvåldigt. Utan har ett större uppdrag bortanför sin egen åsikt.

Det är värt att bevara. Framför allt för att här bor så många människor som kommer från helt andra omständigheter än vad vi som bott här i generationer gör.

Läs även: Skogkär: Med mångkultur kom hederskultur och tystnadskultur

I samma anda, om än det kan framstå som petitesser i det stora hela, borde fru Justitia uppgraderas och förklaras för både yngre generationer och för dem som kommer från länder utan rättsstater.

I alla samhällen skipar man rätt. Utan någon form av konfliktlösningsmetoder kan samhällen inte överleva.

Men det finns sämre och bättre samhällen.

Det finns skäl till att så många söker sig till just Sverige.

Är vårt land perfekt och fläckfritt?

Långt ifrån.

Inget samhälle kan vara det eftersom de befolkas av människor.

Men det finns mer eller mindre bra system och ordningar.

Fru Justitia är en viktig som symbol för det.