Sverige skakas av skjutningar, bombdåd och regelbundet stök, även känt som ”upplopp”. Mäktiga intressen i och utanför Sverige pressar oss att inskränka yttrandefriheten när det gäller islam. Hotelser och anklagelser regnar likt gatsten. Ute på gatorna flyger gatstenarna mer bokstavligt.

Läs även: Altstadt: Det är demografin, dumbom!

Det undras om det kommer bli bättre eller sämre, om våldet kommer att minska eller öka. Det antas ofta vara bra att våldet minskar, och dåligt att det ökar. Men det är inte säkert. Det finns nämligen ett scenario där våldet minskar men som är sämre än ett med ökande våld. Detta skulle vara om våldet upphör eftersom det inte längre behövs, då islam vunnit. Vi bör vara glada över våldet, då det bevisar att Sverige och friheten ännu lever.

Även om det är långt kvar till någon villkorslös kapitulation för Sveriges öppna samhälle så backar vi på flera fronter. Vi känner alla till platser man gör bäst i att undvika, åtminstone efter vissa klockslag. Vi accepterar ”no-go-zoner” där blåljuspersonal inte kan agera fritt.

Säkerhetsbranschen växte med cirka 160 procent mellan 2013 och 2020. Detta är i sig utmärkt, men det är också ett tecken på hur staten sviker sin mest grundläggande uppgift. Inflytelserika röster höjs för att koranbränningar bör förbjudas, just eftersom de leder till upplopp. Med andra ord, att vi bör vika oss inför våld och hot.

Läs även: Ahmed: Ögonblicket då Kristersson slutade vara min statsminister

Men ett förbud skulle inte stoppa våldet annat än tillfälligt. Istället skulle det uppmuntra våldet då det skulle visa för hela världen att våld fungerar för att få Sverige att göra vad man vill. Upploppsmakarna har fått vad de ville. De utländska påtryckningarna har fungerat. De har vunnit. Det lär inte ta lång tid innan de hittar något nytt att bli kränkt av. Något sådant kan man alltid hitta om man vill det.

Så länge Sverige fortsätter att backa så kommer frihetens fiender att avancera. De kommer aldrig att vara nöjda. För i slutändan handlar detta inte (som det ofta påstås) om respekt eller kränkthet, utan om makt. Och makt får folk aldrig nog av. Därför kommer ingen fred köpt med eftergifter att hålla. Möjligtvis kan Sverige erbjudas ett tillfälligt lugn. Detta lugn kan tyckas attraktivt då alternativet är våld. Problemet är att detta lugn köps genom att vi fortsätter att fly.

Det är inte kul att kämpa, men det är bättre än att förlora. Och att förlora är det enda alternativet till att kämpa. Det finns vissa typer av fred som är värre än krig. Som den fred som köps genom att acceptera förtryck. I en sådan fred så skulle vi förlora frihetens starkaste försvar, nämligen rätten att fritt uttrycka sin åsikt. Hur viktig denna rätt är har exemplifierats av koranbränningarna, som med all önskvärd tydlighet visat vilket sorts land vi lever i. Det är inte konstigt att frihetens fiender har ett speciellt hat för yttrandefriheten, då den återigen har avslöjat dem.

Sverige står nu inför ett klassiskt dilemma mellan den svåra vägen och den lätta vägen. Precis som i sagorna så är den svåra vägen rätt. Vi kan kämpa och försvara vår frihet, vilket i det långa loppet är att föredra. Men i närtid vore det lättast att ge upp. Både att kämpa och att ge upp leder till fred, men till olika typer av fred. Jag hoppas att Sverige har klokskapen att välja den fred som är bättre än krig, snarare än sämre.

Jag drar mig till minnes Benjamin Franklins berömda ord om att de som försöker köpa sig trygghet på bekostnad av frihet förtjänar vare sig frihet eller trygghet. Till det skulle jag tillägga att de också lär förlora båda.

Läs även: Brinkemo: Med främlingars inbördeskrig utanför våra fönster