Integration eller assimilation?

Jag har ofta fått frågan, inte minst på mina föreläsningar, om vad jag förespråkar. Det är en laddad fråga, har blivit ett slagträ i debatten.

Ofta har jag svarat: ”Det viktiga är att bli funktionell i Sverige”. Det är delvis sagt för att inte tvångskategoriseras in i ett: ”jaha, du är sån”, men också för att det är vad frågan till syvende och sist handlar om.

Läs även: DEBATT: Våra medier duckar att belysa migrationshaveriet

Begreppet integration betyder att förena två olika delar till en helhet. Det skulle innebära att invandrade människor och redan bofasta ger och tar, kompromissar och på så vis gemensamt skapar något nytt. Men så fungerar det inte i praktiken. Så kan det inte fungera. Visst, en viss påverkan på varandra sker och samhällen och kulturer är i ständig förändring. Men inte så snabbt som man kan tro. Det handlar om relativt sett trögrörlig materia.

Om man nu måste bestämma sig för ett begrepp är det assimilation som gäller. Det finns, vare sig vi erkänner det eller inte, villkorade komponenter för den som kommer till ett nytt land om den vill bli och känna sig som en del av ett lands gemenskap.

Språket är A och O, att verkligen behärska det. Det är svårt att förstå det svenska samhället, dess uppbyggnad och inneboende ”osynliga” kultur utan ganska avancerad svenska.

Lagacceptans- och lydnad är det andra. Man kan inte välja vilka delar av lagstiftningen som man accepterar. Här finns inget utrymme för kompromisser. Det är total assimilation som gäller.

Det tredje är att förstå och ”underteckna” det svenska sociala kontraktet. Det är minst lika viktigt som de två tidigare men mer osynligt. Inte minst för svensken själv. Det ligger som en ”tyst” överenskommelse mellan alla som bor i landet, ses så självklart att det sällan behövt formuleras. Kontraktet handlar om att man arbetar, betalar skatt och bidrar till det gemensamma. Eller som man sa förr i tiden: Man ska arbeta och göra rätt för sig och inte ligga andra till last. Det är en form av skötsamhetsideal som värderas högre än nästan något annat i Sverige.

Problemet är att detta kontrakt sällan förklaras för den som kommer ny till Sverige. Mottagarlandet har liksom utgått från att folk själva ska begripa skälet till att vårt land kan ha ett generöst bidragssystem, kostnadsfri utbildning och skolmat, sjukvård, fria bibliotekslån och högkostnadsskydd för mediciner.

Det bygger på arbetets primat och lojalitet med systemet.

Läs även: Brinkemo: Snacket om rasism skapar uppgivna förlorare

Mycket sällan har jag mött människor som uttryckt aversion mot människor med annan hudfärg, religion, etnicitet eller ursprungsland så länge assimilationen lyckats inom dessa tre områden. Mycket få människor bryr sig vad folk äter och gör på fritiden, vilka högtider som firas eller gudar som tillbes så länge människor arbetar och betalar skatt. Med andra ord: sköter sig enligt den ”svenska modellen”.

De fördomar som alla människor initialt har i mötet med ”främlingen” och som tillhör människans överlevnadsinstinkt, kan slå rot till den milda grad att de uttrycks och exploateras och drabba också den som har assimilerats. Det tror jag primärt sker när allt för många ur den assimilerades egen grupp inte har gjort samma lyckosamma resa eftersom det är svårt för den utomstående att ha en differentierad blick. Alla riskerar att dras över en kam.

Sannolikt är det därför som många assimilerade inte sällan är kritiska till alltför stor invandring. Misslyckad assimilation riskerar att också drabba dem.

Sverige är ett av de länder som historiskt sett varit osannolikt homogent och med ett säreget samhällskontrakt, hög social tillit, liksom hög tilltro till statens välvilliga potens. Beredvilligheten att betala en hög andel av sina egna intjänade pengar i form av skatt skulle drastiskt sjunka om befolkningen inte längre ansåg att den möttes av en motprestation från statens sida – i form av fungerande social service. Eller om allt för många i omgivningen inte solidariskt bidrog till statens finanser: Varför ska jag om inte dom…

Det är därför frågan om invandring har blivit så känslig. Den är oartikulerad, oreflekterad, naiv och obearbetad. Premisserna för den har de styrande inte själva lyckats formulera. Att då kräva uppslutning av befolkningen är att ha en övertro på människan som social/kulturell/psykologisk varelse.

Särskilt då det är svårt för gemene man att förstå den splittrade bilden. En del invandrargrupper gör på gruppnivå mer eller mindre succé i Sverige, andra klarar sig bra och åter andra sämre eller hamnar till och med i en etnifierad underklass.

Integration eller assimilation?
I det stora hela det senare.

Men samtidigt, vilka talar vi om?
Ska man ha olika krav och förväntningar på olika grupper?

Sannolikt.

Man kan inte förvänta sig samma utfall för analfabeten som för den högutbildade iraniern.
Frågan om assimilation eller integration är i en mening felställd.

Allt beror på.

Läs även: Ahmed: Att ge upp är aldrig svaret