Hon var 17 år när hon första gången vågade ta bussen från Rosengård till centrala Malmö, en sträcka på några få kilometer.

– Jag var rädd för rasister, att de skulle slita av mig slöjan, berättade hon.

Det skedde aldrig.

Läs även: Brinkemo: Det persiska underverket

Det var 2009 och kvinnan, nu ett par år äldre än 20, hade senare pluggat på Malmö Högskola. Nu var vi kollegor i en somalisk förening där vi bland mycket annat bedrev projektet ”Från Rosengård till Rosenbad.”

Vad ville vi med det? Grundtanken var att öppna dörrar till det Sverige som svenskfödda med självklarhet tillhör och därför omedvetet socialiseras in i.

Ungdomar med olika etniska bakgrund deltog. Vi satte dem i kontakt med arbetsmarknad, media, polis, räddningstjänst, Malmö Stad, politiska partier, ABF och så vidare. Vi reste till Stockholm och hade workshops på den amerikanska ambassaden, besökte Rosenbad och riksdagen där ungdomarna träffade ministrar och riksdagsledamöter.

Arbetet väckte uppmärksamhet från kommuner, media, högskolestudenter och forskare. En sak slog mig, ja, gjorde mig förtvivlad. Journalister och forskare var helt fixerade vid frågeställningen om rasism och vad både ungdomarna och andra i föreningen hade för erfarenheter av den. Hela syftet med projektet var att visa att Sverige är ”the land of opportunity”. Vi ville ge nycklar till att tråckla sig förbi de svårigheter man obönhörligt ställs inför när man själv eller ens föräldrar kommit nya till Sverige. En ny kultur, nytt språk, nya normer och värderingar, nytt samhällssystem är verkligen inga lättforcerade hinder. Detta är migrationens pris som alla som byter land tvingas betala.

Det finns så klart människor med förfärlig människosyn och som behandlar invandrare och deras barn illa. Men denna besatthet i den svenska diskursen, då som nu, vid att diskriminering och rasism är den primära förklaringen till utanförskap är så fruktansvärt destruktiv för att inte säga kontraproduktiv. Här har ett land, historiskt sett homogent och med stark likhetsnorm, öppnat sina gränser. Att befolkningen då anklagas för rasism göder ilska.

Rasismpratet riskerar också att passivisera människor. Det blir liksom ingen idé att kämpa och försöka etablera sig om man är övertygad om att svenskarna är rasister. Det bästa botemedlet är att göra som de facto hundratusentals före dem har gjort, se till att lyckas.

Det går. Jag skrev nyligen om den iranska gruppens framgångssaga med riksdagsledamöter, ministrar, läkare och forskare ur den första generationen. Jag hade kunnat skriva om bosnierna. Framgångssagor på gruppnivå. Det finns också hur många individer som helst ur andra grupper: den afghanska, arabiska, somaliska, kurdiska, etiopiska som övervunnit de svårigheter man möter i ett nytt land. Det går. Men man behöver färdigheter.

Få människor ur majoritetsbefolkningen bryr sig om hudfärg, religionstillhörighet eller etnicitet. Den som blir funktionell är en del av samhället. Det handlar om att slå undan argumenten för dem som är motståndare till invandrade människor genom att förstå och agera utifrån den svenska kulturen, lagarna och systemen.

Vi i föreningen försökte identifiera vari svårigheterna ligger. Själv hade jag ett mantra som jag återupprepade hur ofta som helst: ”Man måste ha kontakter, bygga upp ett socialt kapital. När man är ny i ett land är alla gamla kontakter värdelösa. Man måste skapa ett nytt kontaktnät hos dem som har jobb. Det kan ingen annan göra åt en. Det kan vara med landsmän som redan är etablerade eller med majoritetsbefolkningen.”

Om och om igen sa jag: ”arbete får man inte via arbetsförmedlingen, det får man genom kontakter”. Jag berättade om ”min” Ahmed, en Somaliafödd kille som bodde hos oss från 15 års ålder. När han en sommar sökte sommarjobb läste han jobbannonser. Jag å min sida ringde 20 vänner och frågade om de kände till någon arbetsplats som sökte unga sommarjobbare eller om de kunde höra sig för hos sina vänner. Efter någon vecka ringde en väns bror vars kompis hade en firma i Malmö som sökte folk. Jag körde Ahmed dit och han fick jobbet. ”Så får man ofta jobb i Sverige”, sa jag till ungdomarna i ”Från Rosengård till Rosenbad”. ”Gå med i politiska partier, ideella föreningar, sök er till människor som är etablerade i samhället.”

En deltagare i projektet sa: ”Jag har aldrig sett mina föräldrar gå till ett jobb och har funderat på vilka kontakter jag har. Det enda jag ser framför mig är en enda stor svart vägg. Och sen har man hela livet hört att det är kört på grund av all rasism mot sådana som oss. Man ger lätt upp.”

Läs även: Makram: Den rasistiska antirasismen

Jag undrar om de som profiterar på rasismsnacket, ofta väldigt framgångsrika människor, både svenskar och invandrade, fattar vad de orsakar.

Vi hade workshops där en svensksomalisk psykolog coachade ungdomarna. Han frågade: ”Hur många av er umgås med svenskar?” Ingen gjorde det.

Han frågade vad de ville jobba med i framtiden. Drömmarna var stora: läkare, ingenjör, fotbollsproffs, businessman och många svarade kändis. ”Ok”, sa psykologen, ”kändis för vad?” Det spelade ingen roll, bara man blev känd.

Psykologen var stenhård. ”Du är körd. Kändis är inget yrke och om du inte ens vet vad du vill bli känd för kommer du inte ha någon framgång.”

Till de som ville bli läkare sa han: ”Bra val. Men vad är planen? Räcker dina betyg? Vilken linje går man om man vill bli läkare? Vad är din strategi?”

Till den som ville starta företag sa han: ”Inom vilken bransch?” ”Spelar ingen roll”, löd svaret. ”Det håller inte. Först måste du veta inom vilket område, sen lägga upp en strategi för hur du når dit. Skaffa gärna en mentor, någon som lyckats väl och som du kan lära av.”

Läs även: Åberg: Antirasismen är den nya moralpaniken

Kan vi snälla flytta fokus i debatten? I stället för spöket rasism är det dags att prata färdigheter och vilka verktyg som fattas men behövs för att klara sig i Sverige.