Någon identifierar sig som vänster, en annan som höger. I huvudet uppstår associationer om vad vänster och höger är. Men vad står dessa begrepp för och existerar någon människa som är antingen det ena eller andra?

De hela har sitt ursprung i den franska revolutionen och hur nationalförsamlingen var placerad. Till vänster satt de som var positiva till ”framsteg”, i dag säger vi progressiva, som stödde revolutionen. Till höger satt motståndarna.

Men vänster–höger är i högsta grad relativa begrepp. Vad som åsyftas förändras beroende på tid och plats.

Läs även: Ideologistyrning grumlar forskarblicken

I USA betyder ”liberal” vänster medan samma beteckning i Europa under större delen av 1900-talet förknippades med att vara ”höger” trots att liberaler dessförinnan, vid början av 1900-talet, sågs som vänster, alltså progressiva, framstegsvänliga.

Sådana här begrepp kan bara förstås genom att de sätts i relation till ”något annat”. I mitten av 1900-talet var socialismen stark i världen. I relation till den blev liberaler ”höger.” Men vad är själva essensen i liberalism? Tja, en betoning på frihet som det högsta värdet. Och om jag ska fortsätta generalisera är det högsta värdet för vänstern jämlikhet.

Vi fortsätter använda begreppen vänster–höger trots att de är så flytande och rörliga och ömsesidigt beroende av varandras positionsbyten. Tidigare var vänstern motståndare till för stor invandring eftersom en sådan kunde leda till lönedumpning som i sin tur riskerade leda till ogynnsamma förändringar för arbetarklassen.

Men så kom ett konservativt parti in i riksdagen, SD, och i relation till dem förflyttades fokus från arbetarklassen. För att ta spjärn mot det nationalkonservativa nya riksdagspartiet förespråkade vänstern en liberal invandringspolitik och fokus flyttades från arbetarnas jämlika förhållanden till minoritetsgruppers.

Poängen är att människan med nödvändighet måste ta till begrepp som hjälper oss att förstå verkligheten som är så oerhört komplex men som i slutändan ändå är bristfälliga. Samhället kan omöjligt beskrivas i sin totalitet. Men vi kan använda oss av språkliga verktyg. Vi är hänvisade till att generalisera, försöka hitta mönster som hjälper oss förstå.

En synonym till generaliseringar är Max Webers idealtyper. De är ett destillat av huvudkomponenter som vi kan iaktta i exempelvis en social process. Om ett samhälle plötsligt iakttar ”masslagsmål” på gator och torg vill man förstå vad det beror på. Varför har sådana plötsligt ökat i antal?

Kan man föra in detta i en begreppsapparat? Fungerar vänster–höger? Vänstern hävdar att de här fenomenen beror på ojämlika förhållanden. Jag tror inte att den analysen räcker. Och om ett samhälle plötsligt noterar domstolsliknande uppgörelser mellan människor vid sidan om det ordinarie rättsväsendet ställer sig den nyfikne frågan: Hur ska man förstå det?

Som utslag av socioekonomisk orättvisa?

Läs även: DEBATT: Universiteten skall syssla med utbildning – inte ideologiskt flum

En idealtyp är när man använder ett samlande begrepp som renodlar företeelser. Journalisten David Goodhart uppfann begreppen anywheres och somewheres. Anywheres är typiskt sett människor som är geografiskt rörliga, höginkomsttagare, bor i storstäder och är globalister. De hyllar individuell frihet, modernitet och förändring.

Somewheres har typiskt sett lägre utbildning, är låg- eller medelinkomsttagare, fäster stort värde vid trygghet och traditioner och känner en bindning till både sin hemort och sitt land.

Finns det någon människa som är en renodlad anywhere eller somewhere och om så, är det en essentiell egenskap? Så klart inte. Det är tankemodeller, generaliseringar för att skapa struktur och reda i våra huvuden. Begreppen hjälper oss att tolka människan och samhället och det är väl därför de fick ett sådant genomslag för några år sedan. Dessa idealtyper fanns innan begreppen uppstod. Men ingen tänkte på, förrän David Goodhart satte sig ner för att kategorisera, dessa som generella kategorier.

Likadant är det med begreppet ”Medelsvensson”. Det är klart att den inte finns som en enskild fysisk person. Inte heller någon ”mannen på gatan”, ”Nisse från Hökarängen” eller några ”verklighetens folk”. Men vi ”vet” vad som åsyftas. I alla fall på ett ungefär.

Ett annat begreppspar är klan–stat. Men man kan inte peka och säga att det där är en klanmänniska i sin essens, inte heller någon som personifierar staten. Men jag vill hävda att begreppen klan–stat hjälper oss att tolka och förstå människor, samhällen och fenomen.

Stat står typiskt sett för hög tillit och lojalitet till statliga institutioner, hög skattevilja, individens behov går före kollektivets, svag anknytning till släkten, antiauktoritär, hög utbildning, hög tillit till främlingen, progressiva värderingar i frågor om sexualitet, barnuppfostran, parbildning, genus och religion.

Klan är idealtypiskt; intensiva släktskapsrelationer, gästfrihet, kollektivets behov före individens, högre tillit och lojalitet med familjen än mot institutioner, svag utbildning, låg tillit till främlingen och traditionella värderingar kring sexualitet, barnuppfostran, parbildning, genusfrågor samt religion.

Om man vill förstå fenomen som ”masslagsmål”, parallell rättskipning, varför akutmottagningar numera har en skylt uppsatt där det står ”Högst två anhöriga”, växande välfärdsfusk, hederskultur och så vidare, räcker vare sig traditionella vänster/höger-analyser, anyweres/somewheres-typerna eller kategorin ”mannen på gatan”.

Klanbegreppet blev relevant genom människor som flyttade från dysfunktionella stater till Sverige. Klan–stat hjälper oss att tyda fenomen som vi tidigare inte sett och som det saknats begreppsapparat för.

Invändningen att man inte ska generalisera utifrån typer står sig slätt. Vi rör oss med sådana kategorier hela tiden.

Det är bara en fråga om vilka idealtyper vi anammar, förstår och lär oss hantera.

Läs även: Essä: Marxismen, Poppers tre världar och den svenska statsideologin