Så länge man bor i en stat som rimligt fungerar funderar man vare sig på vad en sådan är eller hur den uppstod.

Det är när den krackelerar som det finns anledning att reflektera över vad som konstituerar denna märkliga konstruktion som är så abstrakt.

Uppkomsten av en stat, för att förenkla det ganska ordentligt, börjar med att en viss gruppering med våld tar makten över ett territorium och därefter kräver in skatt av dem som bebor landytan.

Om invånarna vägrar använder staten sitt våldsmonopol, historiskt sett, kraftfullt.

Vi som bor i Västvärlden idag är ättlingar till brutala härskare som tog makten över staten. Vi är samtidigt ättlingar till personer som lyckades skapa legitimitet för staten hos befolkningarna. 

Våldsmonopolet finns fortsatt där, javisst, men från att skatteindrivning skedde under ett mycket påtagligt hot har vi nu nått en situation där många, om än inte alla, anser det vara någorlunda rimligt att betala skatt eftersom pengarna kommer tillbaka i form av sjukvård, infrastruktur, utbildning, rättskydd, trygghet och ”gratis” lån av böcker på biblioteken.   

I en välskriven och initierad rapport från Göteborgs stad beskrivs hur klanbaserade kriminella grupperingar uppvisar tendenser till imperiebyggande, alltså ett byggande av en konkurrent till staten.

Genom territoriella anspråk, vapentillgång, våld och hot om våld, indrivning (skatt), utpressning, storskaliga verksamheter, både legala och illegala, utlåning av pengar, egen rättskipning och så vidare blir man mer och mer en konkurrent till staten, en mindre stat i staten.  

Dessutom, skriver man i rapporten, fostras barnen i de här familjerna in i kriminalitet, i syfte att i framtiden ta över verksamheterna. Och för att bygga imperier och säkra successionsordningen gör man som tidigare de europeiska kungahusen, man använder sig av arrangerade äktenskap. Det är en gammal beprövad metod.

Kungadömen och storherrar använde sig av arrangerade äktenskap för att skapa allianser, sluta fred, hålla ihop landegendom och utvidga sina egna domäner. 

Socialtjänsten i Göteborg bekräftar detta, hur de ser äktenskap som ingås av strategiska skäl, inte sällan genom tvång från människorna runt omkring brudparet. 

De lösa grupperingarna, som Shottaz, Dödspatrullen och Vårbynätverket är så klart gigantiska problem för det svenska samhället. Men de bygger på tillfälliga lojaliteter och är långt ifrån att uppnå allmän acceptans i lokalsamhället. 

Däremot är den klanbaserade kriminaliteten ett reellt hot mot staten genom att den jobbar mer brett och inom fler fält. Deras mål är inte våld i sig. Det är att bygga institutioner som ersätter statens, med det bakomliggande hotet om våld. Därför behöver inte avsaknaden av synligt våld, som skjutningar och mord, nödvändigtvis vara ett tecken på lugn. Det kan lika gärna vara en form av institutionaliserad maktbas där yttre våld inte behövs. 

Folk vet ändå.

Det gäller alltså att ha ögonen på parallellitet inom flera funktioner i samhället.  

Läs även: Säkerhetsföretagen: Sverige står inför en svår situation

I flera år har jag träffat åklagare och poliser. Från dem hör jag inte sällan att de skiljer mellan just de lösa grupperingarna och mer välorganiserad kriminalitet, som polischefen i nordöstra Göteborg, Ulf Merlander. Han säger att han och hans kollegor sedan 2016 gör denna uppdelning. De har ett särskilt fokus på den klanbaserade kriminaliteten eftersom den, enligt honom, på ett djupare plan är systemhotande.

Faran med klanbaserad kriminalitet är att den till skillnad från kriminella gatu- och mc-gäng i sin bas är organiserad genom blodsband, om än den kan aktivera människor utanför släktlinjerna. I andra typer av gäng uppstår förr eller senare slitningar, konkurrens och illojalitet. Enheter baserade på blodsband blir betydligt mer slutna; man föds och socialiseras in i en släkt som man aldrig i livet sviker och förråder, oavsett om man själv är kriminell eller inte.

Tyskland har längre erfarenhet av klanbaserad kriminalitet. I tysk media är frågan stor, liksom i den politiska debatten.  

Medan svenska politiker tycks omedvetna om fenomenet idkar deras tyska kollegor självkritik. ”Staten har helt klart tittat på när klanerna fått fäste. Varken politiken eller myndigheterna har gjort tillräckligt för att stoppa utvecklingen”, sade till exempel Andreas Geisel, socialdemokratisk inrikesminister i delstaten Berlin, i en intervju för tidningen Die Welt. Bara i hans delstat beräknar polisen att det finns ett tjugotal klaner som vardera har flera hundra medlemmar.

Den nationella inrikesministern, Horst Seehofer, har också kommenterat fenomenet: ”De laglydiga medborgarna ses som ’offer’, samhället ett byte och våra lagar och regler ses som icke-bindande.”

Läs även: Uppgifter: Kvinna knivmördad på öppen gata i Alvesta: ”Värsta jag sett” 

Den tyske islamologen Ralph Ghadban som forskat om klankriminalitet karaktäriserade dessa klaner i ett DN-reportage: ”De hyser en stark misstro mot det tyska samhället och tillämpar sin egen rättskipning. De styrs av patriarkala hierarkier och en utpräglad hederskultur.” 

Det är grupperingar som oftast har sitt ursprung i Mellanöstern men som levt i landet sedan 1980-talet. De besitter ett stort våldskapital och ägnar sig åt både narkotikahandel, prostitution, människohandel, butiks- och spelhallsverksamheter.

I Sverige håller vi nu på att få upp ögonen för att denna sorts kriminalitet breder ut sig även här. Man kan bara hoppas att svenska politiker inte gör om de tyska politikernas misstag, att alltför länge negligera problemet. Problemen i vårt grannland är nu så stora att den tyska polisen tidigare i år inrättade en särskild antiklanenhet, ”Bund-Länder Initiative to Combat Clan Crime”. Därtill har politiker tagit fram ett fempunktsprogram: 

• Snabbare straffutdömande.
• Insatser för att minska kriminell rikedom har intensifierats genom ett inrättande av en särskild avdelning på åklagarmyndigheten.
• Handels- och finanskontrollen har utökats.
• Utträde för klanmedlemmar underlättas och myndigheternas verksamhet samordnas bättre.
• De olika inrikesministrarna har dessutom bett delstaterna att vara vaksamma så att man inte anställer klanmedlemmar inom polis och andra myndigheter.

Ett positivt tecken för svensk del är att en kommun som Göteborg tar frågan på allvar i form av en djupgående analys. 

Men det behövs ett nationellt grepp om hela problemställningen.

Läs även: ”Vår utrikesminister Ann Linde är naiv när det gäller Kina”

Per Brinkemo

Journalist, författare och krönikör på Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.