Vi fick knappt hämta andan efter pandemin och vaccinstriderna innan Putin bestämde sig för att anfalla Ukraina, något Hamas för en månad sedan skickade från löpsedlarna med den största pogromen sedan Förintelsen. Under tiden knattrar skotten i våra utsatta områden, hunden verkar krasslig och Sverige spelar skämskudde i fotboll. Det är inte utan att man vill ge Stefan Sauk rätt i sitt lakoniska omkväde från Lorry, skriver Per Brinkemo.
Man har knappt hämtat sig från pandemin förrän allt ställts på ända. Den ena skiten avlöser den andra. Ryssland invaderar Ukraina och man ser dagliga raketer mot skolor, bostäder och sjukhus och ukrainarnas tappra försvar. Man hör om skjutglada gäng som spränger hus som kunde vart ens eget och rapporter haglar om infiltration av statens institutioner. Polis har gripits, domstolsläcka, gangsteradvokater, Rawa Majid, en kurdisk räv och ”Jordgubben” och anhöriga till kriminella som flyr landet för att inte dödas.
Läs även: Gustavsson: Teslastrejken är vår tids löntagarfondsstrid
Man ser lustmord av Hamas och bomber över Gaza och funderar över – proportionalitet – vad det betyder och vem som avgör var den gränsen går.
Det är mycket man inte förstår.
På tv en minister som får frågorna man själv har ställt, men svaren glider undan och man lämnas åt sig själv och frågetecknen som inte rätats ut. Det är nyheter om konflikter, den senaste, vad den nu hette, i en del av världen som man inte vet var den ligger lika lite som man förstår vari trätan består.
Det händer så mycket att tvivlet uppstår på om det kommer gå väl och man undrar stundtals vad det är frågan om. Smittar konflikter och oro i världen likt ett covid-virus?
Kanske hellre lämna in och låta andra ta vid men så kallar det där som kallas plikt. Man har räkningar och barn och en gammal mor som kräver sitt. Mellan varven är det ändå härligt att känna att man har sin stund på jorden, det är bra trots allt på något vis.
På natten kommer inte dottern hem som lovat och oron stegras men mitt i allt en glädje över sonen som fick jobb. Mellan sömn och vaka ser man högarna av böcker som ligger där i drivor. De borde plöjas och det plöjs en del, men hjärnan är väldigt trött.
På radion analyser av ekonomisk expertis om att inflationen är ett resultat av faktorer som ligger bortanför vår egen kontroll. Och just som man tror att man börjar förstå den kedja av förlopp som skapar höjda priser ringer vännen med bekymmer, och man glömmer inflationens mekanismer som man tror att man nästan har förstått. Man hastar till affären, ser priserna på maten, och man tänker att de väl har nån slags förklaring, men vilken har man glömt.
På twitter blir man väldigt trött och man undrar över människors hälsa. Där är folk som saknar spärrar, som hånar och förnedrar och man undrar om folk är riktigt kloka. Ibland så ser man samförstånd, ett skämt och lite klokskap men i stort är folk gemena mot dem som tycker ”fel”. Var gång man träder in i detta rum blir psyket stressat och man undrar över människors blinda övertygelse. Man känner obehag, men plötsligt ler man när någon bryter mönstret. Då väcks hopp till liv, men grusas gång på gång.
Man känner utmattning och tänker att datorn borde släckas ner, men det gör man inte och man förundras över sig själv. Man påminns om det där som Paulus skrev till Rom för länge sen och tänker att han visste vad han snacka om; Det jag vill göra, gör jag inte, det jag inte vill, det gör jag. Sen grubblar man över sig själv och varför allt är som det är och varför man inte gör det man vill men det man inte vill. Man förstår varken sig själv eller världen men försöker fast det tröttar.
Man söker avkoppling i fotboll men ångrar sig när Sverige drabbas av mental kollaps, förlust 0–3 mot svaga Azerbajdzjan och man blir förbannad och besviken.
Men det kunde ha vart värre tänker man och tänker på att förra matchen avbröts. Inga svenskar sköts ihjäl för att svenska tröjor bars och 0–3-matchen spelades till slut, trots allt. Kanske var det så att inga svenskar var på plats och var de det så gjorde de som judarna och avstod attributen som avslöjat vem de är.
Då kommer tankarna att skotten mot svenskarna i Bryssel så snabbt försvann från nyhetsflödet. Men det är väl som det är med det för i världen händer ständigt nytt, men nu i högre takt, verkar det.
Vid Stockholms slott skanderas det: From the river to the sea! Och man fattar inte detta hat mot judar. Folk ropar ut sin önskan om ett uppror mot Israel, den nya intifadan, mot ett folk som nyss blev slaktat och man fattar inte heller alla dem som sätter bo på mark för palestinier.
Man ser Ghazi Hamad, Hamas representant, långt från alla strider, lever lyxigt liv i Qatar. Hans ord om Israel, hatet mot landet är oändligt. Det ska väck och ingen tvekan alls kan skönjas, ur både mun och ögon sprutar fanatism. Hamas ska krossa landet och terrorn den ska fortsätta, en andra gång, en tredje och en fjärde, lovar han. Och man undrar varför inga röster höjs mot honom och Hamas pogrom.
Folk är ju inte kloka tänker man och hjälplöst ser man på. Man kollar räntan som har höjts, blir glad för låga lån, men tänker sen på alla dem som bostadslånat sig över takets nock. Livet är inte rättvist, tänker man, men inget löfte om rättvisa har nånsin getts oss. Det finns bara bättre eller sämre länder och system tänker man förnumstigt samtidigt som man tänker på dem som aldrig någonsin försonats med livets grundvillkor: Att total rättvisa och harmoni aldrig kan uppnås och som försvinner in i teoretiska modeller och fundamentalism.
Nej! Hunden bajsar inne och man undrar över knölen där vid låret, att man borde ringa veterinär.
Så ringer telefonen och man känner raseriet när rösten säger att det är länsat, ens bankkonto är tomt, men undrar vad som menas med att tio miljoner är väck. Det är pengar som man aldrig haft men önskade man hade.
Telefonrösten är knastertorr när den ber om kontot för återföring av alla miljoner och vreden blir till skratt. Idioter, tänker man och tänker på att AI nu är här, som bluff och båg och lurendrejeri.
På tv ser man ”På spåret” och förstår inte hur det tävlande kan kunna så mycket som man själv inte har en aning om.
En annan dag, i regn och rusk, stressar man för att inte missa tåget, men det var helt förgäves. ”Det går som tåget” gäller inte längre. Man tänker igen på ”På spåret” när det ropas ut att obehöriga har beträtt rälsen och hindrat tågets framfart och man undrar vad människor gör på spåren titt som tätt, men man får aldrig några svar.
Läs även: Göranson: Var stolta över Sveriges ”rykte i världen”
Det är så mycket som är obegripligt och man tänker på Lorry när Stefan Sauks figur suckade och sa:
Det är mycket nu.
